Tålamod och gränser

Tålamodet prövas visserligen i det dagliga alltet. Man kan fråga sig hur små ben kan springa så effektivt åt fel håll när de går så långsamt på rätt? Man kan undra varför allt ska vara så krångligt jämt – kunde de inte bara göra som man sa åt dom? Eller så dyker ännu fler praktiska problem upp att lösa, där man står handfallen mitt bland drivorna av damm och tvätt och misstänker att det får bli falukorv till middag idag igen: ett ”hoppsan” och en omkullfallen vas t ex.

Det stackars tålamodet pressas än hårdare av stress – när man får kladd på finkläderna, måste byta blöja igen mitt i morgonruschen eller den lilla ängeln helt enkelt måste ha just den tröjan som ligger i tvätten – men man kan bita ihop och se reson för det mesta. När det verkligen brister är när man adderar konflikt.

När allt är lugnt och fridfullt i övrigt, då kan man nog hantera skilda meningar med saklighet, och även ett dramatiskt humörsutbrott med viss stabilitet. Det funkar sämre ovanpå dagligt allt, samt stress. När barnen (naturligtvis i sig själva påverkade av det dagliga alltet, samt stress) inte alls gör som man säger, retas, springer åt andra hållet, tvärvägrar äta eller klä på sig – eller gråter, protesterar och skriker för något helt, enligt min mening, oviktigt. För att jag serverade mjölken ur fel mugg, t ex. Eller hade fräckheten att själv sätta på mig mössan.

Problemet är förstås att barnen har ännu mindre tålamod. De är också stressade. Ur barnens perspektiv är antagligen de dagliga mödorna vida större än mina: bara att få in foten i den krångliga strumpan, att nå upp till saker, att få den upptagna mamman att lyssna. De retar sig också på motstånd och konflikterna jag skapar genom att tycka annorlunda än de. Komma här med mina Planer, när de har egna tankar och idéer som de vill pröva färdigt först. Faktum är att barn förstår konceptet ”Tålamod” ungefär lika dåligt som orden ”Skynda dig”. Det tar tid att lära sig, och för att alls lära sig det behöver man förstås ha någon tålmodig person att lära sig av.

Man är inte hjälpt av en mamma som arbetar upp sig i falsett, stimmar runt och försöker ”hinna med” tusen saker i sista minuten, istället för att samlat ägna sig åt att t ex Klä På Barnen. Så när jag piper förbi med en gympapåse under ena armen, en förlupen strumpa och ett halvskalat äpple under den andra, ja, då kan jag på något vis förstå varför barnen inte heller kan koncentrera sig på Uppdraget: klä på sig ytterkläderna. De gör som jag, fastän de inte förstår min underliggande agenda (få ner allas packningar i rätt väska innan avfärd). De plockar på sig leksaker. Går åt andra hållet. Drar AV sig jackan jag nyss satte på. Och där någonstans kommer konflikten. Eller i alla fall skällandet från min sida. Vilket inte hjälper ett dugg. Stressade OCH ledsna barn gör inte många knop i rätt riktning fortfarande, och alla lämnar varandra med ont i magen.

Och även om den dåligt organiserade stressmamman kan förtjäna sitt magonda så gör inte barnen det. I blogginlägget ”När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv” delger författaren ett fint samtal mellan mor och dotter, som belyser precis hur utsatt ett barn är för sina föräldrars ilska. Hur det rubbar självkänslan. Hur lätt det är att glömma sig som barn, och att det räcker så bra att bli påmind med vänlig röst.

Nu kan man ju önska att det alltid skulle vara så enkelt att det räckte med en vänlig påminnelse, men även OM barnen nu stojar och stökar och inte vill lyssna på reson, så får jag ta itu med det sakligt. Att skälla är ingen bra lösning.

I en äldre artikel i DN (2003) tar man upp skadan av att skälla på barnet. Vilken förnedring det är, vilken skada på själen det ger, hur utsatt barnet känner sig vid vuxna vredesutbrott. Och hur vanligt det ändå är med dessa utskällningar i barnens värld. 1/4 av tiden i barnomsorg och skola ägnades (vid den tiden, det är sannolikt inte bättre nu) åt utskällningar av någon i gruppen, vilket ju orsakar stress hos samtliga, enligt artikeln. Horribelt, när man tänker på det. Vilken arbetsmiljö! Dessutom slår pedagogiken fel: de barn som främst utsätts för dessa utskällningar är de barn som oftast har det svårt, på ett eller annat sätt. De som blir klängiga, gnälliga eller utåtagerande. De som behöver mest stöd. Genom ett negativt bemötande kommer barnen att definiera sig som Problemet, och leva upp till bilden.

Nej, bot och bättring. Insikt: Barnen kan inte uppföra sig bättre än jag. Jag måste:
1) skärpa mig, organisera oss bättre, vara tydlig och lugn.
2) ha överseende med att de gör fel ibland.
3) visa dom hur de ska göra istället.

Det är det vanliga. Behåller man lugnet kan man inte förlora. Man kan få jobba lite hårdare, men det går ändå. Allra effektivast är om man lyckas göra det till en kul lek, så barnet får busig och glad uppmärksamhet medan det gör precis vad man önskade. Att t ex vända på det: sno byxan från 3 åringen och springa iväg så att HAN måste jaga den. Och sedan låta sig fångas under låtsad protest, och låtsas dra bort byxbenet för honom så att det ska vara svårt att pricka med foten. Då blir det en prick-lek. Samtidigt som man i smyg öppnar och korvar ihop byxan nog för att lilla foten ska komma väl på plats ganska smidigt på försök 3. ”Hihihi, jag överlistade dig” – tänker både barn och mor. Tala om win-win!

Orsak och verkan

Det finns ju alltid orsaker till att barnet inte vill samarbeta, men man kanske inte har möjlighet att gå in på det just där, i morgonruschen. Ofta vinner man ändå på att ta sig stunden att göra sig tillgänglig, att lyssna: Vad är det som känns jobbigt? Vad vill du? Vad behöver du? Det kanske är något man stimmat förbi. Morgonkramen kanske. Bekräfta att vi ses igen ikväll.

Det kan ofta vara väldigt enkla grejer som ligger bakom gnäll: hunger, trötthet, behov av närhet eller en protest mot ett beslut som de inte uppskattade. Det kan man åtgärda ganska lätt utan djupare analys. Ge dom en banan och sätt dom i knät en stund så blir det bra. Lite hårddraget kanske, men i stort sett.

Jag tänker åter på bloggen som jag läser ibland, ”En annan du”, med blandade känslor av inspiration, glädje och dåligt samvete. Den senaste posten handlar just om att fråga sig VARFÖR barnet gör som det gör. Att inte dyka rakt på olika försök att lindra symptomen på problemet, utan tänka steget längre: vilka är de bakomliggande behoven? Om man missar det, roten till det onda, ja då kvarstår barnets problem. Bekymret (t ex hungern, längtan efter kärlek eller rädslan för något), tar sig uttryck i nya symptom, nya sätt att ”krångla”.

Vi måste rannsaka oss vid konflikter och fundera: finns det sätt att underlätta den här situationen för barnet? Kanske om vi förbereder oss i bättre tid, inför att vi ska gå? Kanske kan barnet få mer inflytande över en del av processen?
Eller är det något som gör ont i barnet, som gör det ängsligt och leder till protest? Har något jobbigt hänt? Barnet kanske känner sig svartsjukt på ett syskon, missförstått, övergivet? Det kanske längtar så mycket efter dig på förskolan att det inte alls vill lämna huset…?

Det är viktigt att vi ser, och hör, och visar det. Känslorna barnet har förmedlas inte på högsta volym från början. De ökar gradvis tills vi lyssnar. Redan från bebisens lilla gny i vagnen till 6 åringens trötta suck. Hör vi (t ex) besvikelsen tidigt, tar emot den, kanske pratar om den, lindrar eller tröstar, ja, då har den fått luft och kan klinga av. När barnet märker att det når fram känns det bättre. Därför är det förstås alltid bäst och väldigt förebyggande att försöka förstå varandra INNAN explosionen kommer. (se avsnitt om utbrott längre ner)

Det goda exemplet

Förutsättningen för det goda uppförandet vi önskar, är att barnet i första hand lär sig hur man gör. Det behöver positiva erfarenheter av goda förebilder. Barn härmar! Barn som möter välvilja, generositet, hjälpsamhet och omtanke kommer att spegla det i sitt eget beteende mot andra. Barn som möter förståelse kommer att vilja förstå. De vill göra rätt.

Barnet behöver få med sig positiva erfarenheter av trevligt beteende: vänlig uppmärksamhet, delaktighet, gemenskap, vänskap.

Barn behöver också positiva erfarenheter av konstruktiv konflikthantering. Löser vi konflikter genom att skrika högst, eller genom att lugnt argumentera för vår sak? Hittar vi lösningar eller kräver vi lydnad? Hur ska barnet göra i konflikt med kamrater senare?
Lydnad kan man skrämma fram, men inte välviljan. Samvetet, empatin och förståelsen – den kräver en bärande relation att växa fram i.

Viktigare än alla gränser, negativa konsekvenser och förebråelser, är därför att skapa ett positivt klimat både i hemmet och i barngrupperna. Där normen är att man uppmuntrar och hjälper varandra, där man kan diskutera olika värden och respekterar varandras olikheter.
Det är en stark anledning till att små barn behöver små grupper med hög personaltäthet i barnomsorgen. Det krävs vuxen omsorg och tillsyn, för att underlätta och stötta samvaron i barngruppen. För att visa och ge exempel på, möjliggöra och förstärka positiva beteenden. Med nödvändig gränssättning och konsekvenser där det behövs.

Gränser, ramar och regler

Ett tips och enkelt knep: Säg inte ”inte” till små barn. Säg vad du vill att barnet ska göra istället, inte vad det ska sluta med. Små barn förstår ord och meningar i bilder, och abstrakta ord, som ”inte” eller ”skynda” syns inte – barnet förstår inte.

Det är överhuvudtaget bra i allt ledarskap att sätta upp målbilder, fokusera på vägen fram. Tydlighet hjälper förståelsen. Att förklara och visa hur man gör, underlättar för barnet att göra rätt: ”kom hit och håll mig i handen”, ”Gör såhär…”, ”Håll i här”

Duktiga, vana idrottstränare för barn är ofta mästare på detta med sk positiva budskap. De kan rada upp en grupp sladdriga, hoppiga småbusar på nolltid och sätta sprätt på dem i samma riktning. De börjar sällan med att förklara alla regler i t ex fotboll, de ger ungarna bollar att spela med. Visar och förklarar, en sak i taget att träna på helst: Dribbla så här, passa så här, sparka bollen mot mål. Vänliga leenden, klara tydliga besked och en riktning av energin – ”nu kör vi!” Oemotståndligt för barn!

Visst kan man behöva sätta tydliga stopp, också. ”Nej!”
Det finns beteenden vi måste sätta stopp för. Många uttryck för ilska och frustration är okey, även om det är jobbigt för alla i stunden – men vissa saker får man bara inte göra. Man får t ex inte slåss eller förstöra för andra. Man får inte säga vad som helst heller, inte kränka, hota, retas… barnet känner inte till begreppen, men du gör.
Visa i första hand hur man ska göra, var det goda exempel barnet behöver.
Minimera möjligheterna att göra ”fel” – barnsäkra hemmet, göm eller lås in saker som barnen inte ska ha tillgång till.
Visa ogillande när barnet gör fel – och sätt stopp för de beteenden som inte kan accepteras.

Det hjälper att markera de gränser vi vill ha tidigt, redan hos de minsta. Vi kan ganska enkelt, med milda röster och lugna rörelser, stoppa barnet när det är på fel väg.
Vi kan säga ”Nej!”. Vi kan se missnöjda ut.
Vi kan helt enkelt släppa ner barnet ur famnen om det beter sig illa där.
Vi kan bromsa en ilsken bank med en stadig hand runt barnets. Vi kan ta ifrån barnet den pinne det slåss med, eller föremålet det är på väg att kasta i golvet. Gränsen blir då ett fysiskt, påtagligt och tydligt minne. Kanske får vi vända barnet mot en hög kuddar att banka på istället.
Vi kan vända barnet ryggen och gå därifrån en stund om vi känner att tålamodet tryter och kontaktförsök inte mottages.

Det blir bara jobbigare att ta den här sortens ”diskussioner” om vi väntar tills barnet är så starkt att det gör ont att fysiskt sätta stopp, eller är för snabbt att hinna ikapp. Inte är det snällt mot barnet heller, att inte få lära sig vad som är ok. Det utsätter sig kanske för faror, bland bilar eller juleljus. Det kan utsätta andra barn för tråkigheter. När det bankar på ett större barn är risken dessutom stor att det barnet är mindre pedagogiskt och tålmodigt än du och att ditt barn råkar illa ut.

Vissa saker måste man göra, även om barnet inte vill. När försöken att förhandla och förklara, underlätta och kompromissa inte biter alls, kan man behöva fysiskt genomföra ett moment åt det motsträviga barnet. Det ska vara i yttersta nödfall. Protesterna är ofta barnets signal om något annat, större problem. Ett försök att få kontroll över en liten liten bit av livet. Vi får lyssna och se vad vi kan göra åt problemet senare bara, för just nu måste barnet… t ex förflytta sig, klä av eller på sig.

I svåra fall får man kanske bära ut det krånglande barnet i vinterkylan utan kläder, och låta det själv bestämma sig för att klä på sig när det fryser – om poängen är att vi ska UT är kläderna bara ett hinder på vägen, det kan vi kringgå. Det gäller att hålla fokus på målet och se till att man hamnar där, så kan barnet få grensegrar längs vägen, det är ok.

Vi får göra vad vi anser att man måste, och minimera inslagen av tvång. Behålla en god ton. Inte låta sig provoceras. Man behöver inte låtsas tjoig och glad, när man inte är det. Sammanbiten eller irriterad är okey, bara man inte skrämmer eller kränker med öppen eller okontrollerad ilska.
Det är bra att uttrycka glädje och lättnad när konflikten är över, när man är klar med det nödvändigt onda. Man kan tacka eller berömma när barnet (äntligen, efter 7 sorger och 8 bedrövelser) gör som det blir tillsagt. Kanske inte stående ovationer om barnet nu krånglat väldigt, men ett enkelt ”Tack, det var bra!” visar i alla fall att ni är på rätt spår igen. Det måste kännas bra att göra rätt, så barnet liksom ser dörröppningen och har den i minnet nästa gång allt går på tok.

I varje konfliktsituation måste barnet se ett alternativ: vad man kan göra istället (vänta på sin tur, hjälpa till, be om lov…?). Vi hjälper dem genom att visa vägen, föreslå lösningar, ibland stötta dem i genomförandet. Den bästa belöningen för barnet är en känsla av samhörighet och uppskattning. Ge dem det.

Det finns mer eller mindre populära metoder och vanliga uttryck som nästan blivit floskler i frågan om gränssättning. Det finns för och nackdelar med allt, och allt måste anpassas efter situation och individ, vilket gör alla generella råd komplicerade. Jag tar iallafall upp två bra princip-metoder, med exempel på när de inte funkar så bra ändå.

”Välj dina strider” är en bra grundinställning. Vi kan inte bråka om allt. Framförallt kan vi inte ställa högre krav än barnet är moget för, och vi måste låta det koncentrera sig på de för tillfället viktigaste frågorna som vi jobbar med. Det är viktigt att de positiva känslorna och omdömena överväger i vårt samspel. Att barnet kan känna intresse för att lära, lust att umgås, tillit att prata, ja, faktiskt tillit att testa våra gränser också.

Välja strider innebär trots allt också att det finns strider som man behöver ta. Barnets och omgivningens säkerhet är viktigare än att undvika konflikter. Barnet ska i framtiden kunna fungera i sociala sammanhang, anpassa sig efter de lagar och regler som gäller, och det är vi som ska lägga grunden för det. Vissa saker får man bara inte (slåss, förstöra för andra, ta saker utan lov), det måste barnet lära sig.

”Ignorera dåligt beteende” (för att fokusera mer på de positiva eller åtminstone icke-negativa beteendena) är en populär metod. Den används bl a inom KOMET programmet – där man också talar om vilka fall ignorering inte räcker, och där istället t ex Time out används för att lugna eller avgränsa barnet från resten av gruppen vid utbrott.

Ignorerandet fungerar bäst vid småsaker, irritationsmoment och retsamheter. Visar vi inget intresse för beteendet (ja, att skälla är att visa intresse) så blir det snart ointressant.

Att ignorera negativt beteende funkar ofta ganska bra med de minsta (upp till 3-4 år kanske), men är inte alltid lika effektivt med de lite större barnen. De får så mycket bekräftelse från andra håll (kompisars och gruppers inflytande kan vara negativt) att vårt uttryckta gillande blir sekundärt. Barn skrattar t ex gärna i grupp, skratt smittar, känns skönt och ger samhörighet. Det känns bra att få gruppen att skratta – vilket kan ske på bekostnad av all möjlig moral. Barnen ifrågasätter inte så noga vad man skrattar åt, om ingen ledarfigur tar upp det för reflektion.

Påverkan på större barn kräver en bärande relation, där vi kan påverka barnet genom samtal och diskussion. Där barnet litar på vårt omdöme. Det kräver i sin tur en god anknytning i botten.

Stånga sig mot gränser

Vissa barn har tyvärr lärt sig att man får som man vill, om man bara ställer till tillräckligt mycket besvär. Det är aldrig bra. Antingen säger man ”okey” från början, om man tycker något är okey, eller så säger man ”Nej” och då får man stå för det. Prata om det kanske, förklara sig kanske, om barnet nu undrar ”varför inte?”, och kanske kan man vara öppen för diplomati: ”Men om jag skyndar mig / städar undan sedan?”, ”Ja, men isåfall, då går det bra.” Men när det är ett definitivt ”Nej”, så kan man inte vika bara för att protesterna ökar.

Jag tar hellre den reaktion som kommer i stunden och accepterar att barnet blir besviket (och därigenom kanske vrålarg eller gråtledsen – se avsnitt om Utbrott nedan) för att det inte får som det vill (t ex det klassiska dramat vid godishyllan i affären). De får lov att bli besvikna, och vi får vara så goda och visa att vi kan ta emot lite känslosvall, hantera det med stadigt lugn (och trösta efteråt! Ett besviket barn blir så klart ledset, och behöver ofta tröstas när ilskan avtar och tårarna tar vid – vi kan ömsint klappa om och beklaga att barnet inte kunde få som det ville, och ändå stå för vårt beslut).
Behåller vi vårt sans och lugn, lär sig barnet också att göra det någon gång i framtiden. Men visst kan det kännas lite jobbigt när barnet skriker, slänger sig på marken och sprattlar med armar och ben. Särskilt när man befinner sig i publika sammanhang vill man gärna sjunka genom jorden.

Gör inte det. ”Barn är barn” säger mina jordnära grannar och skrattar smittsamt bullrande så magen hoppar. Det är onekligen ett sunt sätt att reagera på barns beteenden ibland. De kan bara få vara som de är, en aning irrationella och högst känslomässiga. De kan få lite slack. De behöver inte vara perfekta eller göra allting korrekt. Faktum är att det vore ganska konstigt. Man behöver inte heller bry sig så mycket om HUR allting görs, man genomför i stort sett det som var planen från början och har lite överseende med eventuellt strul. Särskilt när de reagerar på just gränser. Där måste man inte alls gå in i det – diskutera, förklara och försvara sig, eller alltid försöka komma överens – man får sätta upp ramar och barnen måste lära sig att hantera det. Se det inte som en pinsam utan som en utbildande erfarenhet. Barnet blir klokare om ni reder ut det här med förståndet i behåll.

Det är viktigt att barn får möjlighet att undersöka den där gränsen de stötte på noga. Vad var det jag inte fick? Precis var gick det fel? Varför? Vad händer då? Man kan säga sitt ”Nej” både en och tjugo gånger. Man bromsar, avleder, talar förstånd med, lite ömsint överseende i början, lite mer irriterat senare. Fångar kanske och bär barnet dit ni ska. Det är okey, bara man inte tar åt sig eller låter barnet stå i skottlinjen för ivägskickad ilska. Ibland skriker jag på taket lite. Hellre det, om nu frustrationen måste ut.

”Jag aktar mig för att trilla i Helvetesgapet” säger Ronja glatt där hon sitter och viftar med benen över stupets kant. Precis så gör sk trotsande barn. De undersöker, nyfiket och noggrant, de gränser som ställs upp. Barnen måste få veta: vad EXAKT är det man inte får? Hur nära får man gå? Vad händer om…? Det är deras sätt att försöka förstå. Det är inte elakhet. Vi måste visa, förklara så gott det går – och helst inte bli tokiga under processen.

Utbrott

Det lilla barnet har inte lärt sig känsloreglering ännu. Det betyder att barnet visar vad det känner helt enkelt. Ibland känns det jättejobbigt!

Har barnet riktigt mycket känslor inom sig kan det arbeta upp sig till ett riktigt hysteriskt utbrott. Ibland bär barnet på så mycket frustration, sorg, ilska, rädsla eller besvikelse att det måste explodera. Ibland måste man bara se vad som händer när man gör tvärtom. Och kanske behövs det ibland ett utbrott, av uppdämda känslor, separationsångest eller stress eller annat. Det viktiga är att man möter det som en stadig vuxen, lite som en klippvägg som kan ta emot stormvågorna utan att rasa. ”Okey, du är arg. Varsågod, du får vara arg. Jag väntar här på dig så länge.” Vi kan visa att vi accepterar och förstår känslan, men måste samtidigt lära barnet hantera den konstruktivt. Blir vi själva förbannade lär vi dem ingenting.

Det är lönlöst att diskutera med, eller skälla på, ett upprört barn. Det är inte mottagligt för information, det förstår inte ord så bra. Försök sänka era stressnivåer först. Lugna och trösta om det går, eller låt era respektive känslostormar klinga av på lite avstånd där ni inte utsätter er själva eller andra för fara. Sedan kan ni prata.

Många utbrott beror snarare på hunger, trötthet, överstimulans eller överhettning (t ex feber eller för varma kläder) än ”trots”. Där är barnet stressat av rent kroppsliga orsaker och kan inte själv påverka sitt humör, det behöver hjälp. Åter kan det vara en idé att, typ, ”ta barnet i knät och ge det en banan”. Nynna tyst och stilla, skärma av er lite från en stökig miljö, fukta barnets panna kanske. Ge barnet en liten paus, en chans att svalna, så känns det snart bättre igen. Man behöver då inte diskutera, bara åtgärda problemet och vänta på att det känns bra igen.

Men okey, mitt i ett utbrott, vad gör man? Det finns några bra tekniker (japp, jag har läst på) för att lära barnen att så småningom hantera sina känslostormar mer konstruktivt:

Det första är att namnge känslorna och uttrycken man ser. Dels visar vi barnet att vi ser och hör, dels ger vi barnet ord att uttrycka sig med för framtida behov. ”Du vill inte. Du är ledsen och arg och vill inte. Du vill ligga på golvet och vara arg.

Det andra är att är att, med viss skådespelarkonst, ”spegla barnets känslor”. Det innebär ungefär att härma, på ett icke-aggressivt sätt. Samtidigt som du namnger känslan och uttrycket visar du det, på ett ofarligt och kontrollerat sätt. Barnet får då se sina känslouttryck i en mer sansad och dämpad form (ca 25 % av barnets intensitet har beskrivits som ”lagom”). En lugn bank i golvet eller stamp med foten. Ett dämpat irritationsskrik. Det visar barnet att du är med, att du ser och hör, när det inte förstår ord så bra. Barnet ser att du förstår, samtidigt som det får en förebild att ha i åtanke inför framtida känslostormar. Barn gör som vi gör, inte som vi säger. Visar vi dem att känslor kan uttryckas med sans och lugn, ger vi dem bättre förutsättningar att klara det själva senare i livet (men kanske inte redan nästa utbrott).

Det tredje är att rikta energin åt ett håll där den inte gör någon skada. Villkora de känslomässiga uttrycken, iallafall då barnet når treårsåldern och kan förstå mer av det du säger: ”Det är okey att säga och göra såhär, och såhär – men inte så.” Kanske får barnet skrika och banka i golvet. Kanske får vi hålla om barnet för att lugna. Andra gånger blir det värre för barnet att uppleva sig sitta fast, då kan vi be det gå undan en stund. Det kan vara skönt att vara ifred tills man lugnat sig, bara man är välkommen till stora famnen, tröstkramen och förlåtande samtal senare.

Ibland kanske vi behöver visa barnet till ett avskilt rum där det kan få avreagera sig ifred, eller en särskild plats där det kan lugna ner sig. Att avvisa eller avgränsa barnet kan vara för barnets egen skull, för att det inte ska känna sig utlämnat för andras ogillande blickar. Det kan också vara för att skydda omgivningen från ett ilsket barn. Det markerar vilka beteenden som inte är okey, när man inte får vara med – och därför är det oerhört viktigt att barnet är ovillkorligen välkommet tillbaka när det känner sig bättre igen, att det är aktivt deltagande i gemenskapen större delen av tiden.

I de fall våra barn har ställt till en röra vid ett ilskeutbrott finns det en pedagogisk poäng i att låta dem hjälpa till att ställa tillrätta. Vi får hjälpa dem, uppmuntra dem och visa dem hur man gör – men de tar aktiv del i arbetet. Att ställa saker tillrätta är ett försök att ”ogöra” det som nyss blev fel. De gör rätt för sig, tar ansvar, gör något bra. Det kan kännas bättre efteråt.

Diskutera lösningar är det bästa sättet att lära barnen tänka konstruktivt och framåt. Hur gör vi nu? Hur gör vi det bättre nästa gång? Vad ska vi tänka på? För att kunna diskutera måste barnet, och vi själva, vara tillräckligt lugna och sansade för att kunna tänka och uttrycka oss ordentligt. Det är därför det sista, men nästan viktigaste, steget i problemlösningen.

Sammanfattningsvis: Man har rätt till sina känslor, man behöver förståelse för sina behov – men man kan ju inte få agera hur som helst för det. Det gäller både vuxna och barn. Fast där barnen måste ges tid att lära sig, får vi vuxna jobba på att hitta lämpliga uttrycksformer, och lägga band på oss. Att hitta en balans, där lyhördhet och respekt går hand i hand med nödvändig gränssättning.

Jag tror inte på ett friktionsfritt liv, men jag tror att kärlek, respekt och lyhördhet övervinner allt. Och jag önskar att jag hade mer tid, ork och tålamod att leva upp till mina ambitioner som förälder. För barnens skull. Och min.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Tänkt och tyckt och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Tålamod och gränser

  1. Maria skriver:

    Intressant, jag funderade på detta imorse när jag hade en jobbig morgon med Linus. Det är som att han inte FÖRSTÅR att det är bråttom. Inte alls. Han vill att vi ska leka en massa, och jag vill att vi ska komma iväg i tid till dagis och jobb. Och jag försöker förklara varför det är bråttom, men det går inte in. Vad gör vi då? Jag hinner ju inte leka en massa, och är så trött på att tjata.

    • vardagsmos skriver:

      Jag tror inte att det går att förklara alltid. Tid är ett konstigt begrepp för barn. Klart man kan försöka få in det bit för bit: ”Nu börjar frukosten på dagis, det vill vi inte missa!” Eller: ”mitt tåg åker ifrån mig om jag kommer försent. Då blir dom arga på mammas jobb! Vi måste springa nu.”
      Men i princip så tror jag att man får ”förklara” genom att göra. Så lär de sig iallafall vad vi förväntar oss få gjort. Alla projekt blir begripligare när man lyckas bryta ner dem i minsta möjliga praktiska nämnare: ”Nu sätter vi på dig strumporna. Bra! Och så tröjan. Bra!” Och hjälpa dom med / se till att varje steg blir gjort.

      För oss funkar morgnarna bäst när det är så lite dö-tid som möjligt. Hinner de börja leka är det mycket svårare. Så vi styr på kläder först och parkerar vid frukosten och sedan är det iväg. Om frukosten inte slunkit ner får de med sig en macka. Men det är säkert olika. Börjar man tidigare så får man ju mer tid att reda ut allt på, och möjlighet att lära dom fixa påklädning och frukost själva, men det tar vi hellre på helger och så när det är lugnare.
      Vet inte om det var ett vettigt svar?

  2. Ping: Fostra utan rädsla | vardagsmos

  3. Ping: Den förälder jag vill vara | vardagsmos

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s