Dåligt humör

Igårkväll, då slog det gnistor här hemma. Ojoj. De evighetslånga förkylningarna här på vårvintern tär på tålamodet hos samtliga, och även om vi försöker fylla dagarna med projekt och aktiviteter så är vi ganska trötta på att vara trötta nu. Samtidigt utvecklas fantasin för vardagsaktiviteter: Sönerna hade varit ute på mörkerpromenad med sin far efter kvällsmaten, utrustade med ficklampor. Mycket spännande. Man kunde tro att det skulle ge utlopp för lite av den uppdämda energin, men tydligen inte.

Kvällstrött lillkille ville alltså bada dockan lagom till tandborstningen. Det var väl OK, vi hjälptes åt att fylla dockans badkar. En liiiten bit, tyckte mamma fick räcka. NEJ, det skulle vara mycket vatten, tyckte lillen på högsta volym. Jaha, men mycket vatten måste isåfall stanna i badrummet, förklarade vi, visa av erfarenheterna av dockbad. I duschen fick han vara. Så han var i duschen med dockan, en kort stund, sedan ville han fylla på mer vatten. Och gå in på sovrummet.

Här någonstans brast all förmåga till samsyn. Det breddfyllda badkaret bromsades där det var på väg att skvimpas ut över tröskeln, försök att hänvisa till duschen resulterade i illvrål. Badkaret beslagtogs för att inte vältas ut över oss alla. Sonen övergick till att i affekt hoppa upp och ner på badrumspallen, kasta tandborstmuggar all världens väg och fäkta vilt med armarna. Som en beslutsam avslutning på diskussionen tömdes badkaret. Det är där någonstans man får begränsa dom, känner jag. Inte minst för att han höll på att slå hakan i handfatet. Lyfte ganska milt bort honom därifrån, höll fast i famnen och försökte lugna: han smälte ur greppet och ålade vrålande ut över golvet. Oh, härliga familjeidyll.

Nå, jag vet ju att han i grunden känner sig missförstådd. Hans planer gick om intet, klart han är besviken. Det var ju inga onda avsikter heller, han har badat dockan på sovrummet förr -fast med bara liiite vatten- och vi har förstört leken med våra gränser för vattenläckage.

Då får vi väl bekräfta då: ”Oj vad arg du är! Jättearg! Det är ok, du får vara arg. Jättearg! Kan du vara liiite argare?” Han plutar med munnen och anstränger sig. Detta var konstigt. Han gömmer sig i det ganska genomskinliga badkaret och kikar på oss. Ett litet yl hörs, men det är framkämpat. ”Ja, kom igen, berätta hur arg du är!” Ett litet försiktigt yl till. Sedan kan vi prata. Han visar var han hade tänkt ställa badkaret. Det kommer en pedagogisk droppe från karet på mattan, så mamma får chansen att förklara att det blir blött när dockan badar, och vi vill inte ha det blött på mattan. ”Jaha” kommer det förståndigt, och så är det bra igen. Vi kan kramas och gå vidare.

Under tiden har storebror snällt krupit till kojs och väntar tålmodigt på att lillebrors humör ska dundra förbi. Han är lite sprallig och har busminen på. ”Vill du också få vara riktigt arg?” frågar jag. Oh ja. Det ville han. Jag ger fri lejd att gå lös på sängen och hjälper honom igång med ett litet kuddkrig. Lyckligt brottas han med täcket, studsar på knä på madrassen och bankar på kuddarna, gör kullerbyttor, skriker högt och planlöst. Att han inte är arg är ganska uppenbart, men det är lika uppenbart att det fanns ett uppdämt behov att avreagera sig. Han vill aldrig sluta. Sängen blir en väldig röra. Tillslut får jag be honom att lugna sig lite, nu har han varit arg färdigt. Nu får vi bädda.

Lite lustigt, och samtidigt talande, att den lille expressive och mer utåtagerande blev klart lugnare av att få utlopp för ilskan, medan den mer introverte exploderade. Jag tror det var bra för honom. Han får hitta sätt att bli av med sin frustration han med, måste inte vara snäll hela tiden.
Det är iallafall två rätt nöjda och harmoniska gossar som somnar, hand i hand, efter nattsagan.

– Och om någon som inte känner oss läser detta kan jag tillägga att det är två väldigt snälla killar det handlar om. Ambitiösa och godhjärtade. De är väldigt goa med oss och varann och sina kompisar. Dock är de 3 och 6 år, med en massa trots att prova på (”Jag aktar mig för att trilla i Helvetesgapet” sa Ronja där hon satt och viftade med benen över kanten – precis så är det ju!) och lära oss att hantera.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s