Sanerar sjukstugan, igen

Vi kan slå fast att kreativiteten inte ligger på topp under vårvinterns alla sjukdomar. Februari spenderade vi snörvlande oss igenom halsflussar, öroninflammationer och influensan. Det blev totalt 4 veckors vabbande med minstingen. Storebror var också hemma hälften av tiden.

Vad gör man av alla dessa timmar? Klippa, klistra, tejpa har varit populärt. Toapappersrullar och papper har förvandlats till rymdraketer. Med snören, bomull, piprensare samt en eller annan tygbit blev det dockor istället. Små lådor klipptes upp, målades och förseddes med konstruktioner av snören, tejp och piprensare så att de blev robotar. Brädstumpar i garaget hamrades ihop till båtar. Kreativiteten flödade nog mer hos barnen än mig, när jag tänker efter.

Det svåraste med sjuka barn hemma är att hålla någorlunda rent, och försöka minska återsmittan. Det var snor överallt. Vi torkade näsor i ett: barnen på sina tröjärmar, jag med papper. Men så fort jag vände ryggen till för att slänga ett papper, hann en ny sträng kladdas ut över ännu en tröjärm. Kanske också soffan. Jag tvättade ständigt och orkade tillslut inte sortera eländet, det bara låg där i stora travar. Då slängde sig gärna ett lyckligt barn tvärs över högen med leriga byxor på.

Det är verkligen precis så det är. Städa undan med barnen hemma är lovvärt och säkert utbildande för dem, men det är inte effektivt. Så fort jag vände ryggen till lekte lillen fiskedamm i mopphinken, eller så släpade han fram mjöl och geggade ihop med vatten till en liten ”drink” som han kallar det. Han bakade. Jag kunde se det. Men det kom mjöl överallt. Och sedan blev det klister. Och är det inte det, så är det hinken med glaskulor som välter så de rullar ut över hela vardagsrummet. Eller en vas som faller omkull (”ojdå”). När jag springer till golvets räddning snubblar jag på en tråd, som är en uppfinning storebror byggt. Nej, det här går inte – nu får de gå ut!

På det nysvabbade golvet klampar då strax lillen in med extraleriga stövlar, eftersom jag satt honom i arbete med att vattna blommorna i trädgården. Nu måste vattenkannan fyllas, påpekar han allvarligt. Och jag får skylla mig själv, han har vinterstövlar, de är svåra att ta av. Det blir att be honom vänta i hallen medan jag hämtar vatten, sedan moppa fort som attan och skynda ut för att uppmuntra hans flitiga arbete. Som till stor del består av att trampa ner de nyplanterade penseerna i rabatten medan han vattnar påskliljorna, och vice versa.

Det var svårt att motivera gossarna att komma ut i friska luften när febern var hög och tröttheten svår. Men man kan inte sitta inne en hel månad, det går bara inte. En liten stund varje dag fick vi ju sitta och se på solen, även om den gömde sig bakom molnen. Soliga stunder svepte vi in oss i filtar, åt mellanmål och läste saga utomhus. Det var jättemysigt. Ändå, varje gång vi skulle ut var det till skyhöga protester. Väl ute var de lika nöjda varje gång. Det brukade ta en halv minut eller så innan de var i full fart med något projekt. Fram med krocketklot eller badmintonrack, spadar och vattenkannor. Friskt övades på hopprep och att hoppa hage, spela golf eller spela kula. Skrindan blev rymdraket ibland, sopmaskin ibland, båt ibland. Bandyklubborna var åror och ett paraply segel.

En regnig dag fick jag ut dom på vattenkrig. Det lockade minsann. Väl utrustade med regnkläder och paraplyer, samt i lillens fall en vattenslang, gällde det att… tja, ta sig så nära lillen man kunde och bli ordentligt nersprutad. Det var kul. Vi fick värma oss i badet efteråt, men det var det värt.

Mars log vänligare emot oss. Vi började med viss tillförsikt planera Umgänge, med Vänner. Oh, detta var stort. Då slog årets stora magsjuka till. Bara för att sätta oss på plats.

Att ha två barn sovande i samma säng är mysigt för båda. De trivs så. Men när en mår väldigt illa i hela sängen är det inte längre en lysande lösning. Mitt i natten ska det såklart ske också, man får aldrig någon lämplig förvarning så att man hinner plasta in omgivningen. Så det blev nattliga duschar, ombyten, nerbäddning i nya sängar – väl preparerade för syftet med handdukar och plastfrotté, hinkar och undanröjda mattor och gosedjur. Och så vidtog saneringen. 2 timmars gnuggande, sköljande och koktvättande senare började illamåendet krypa på. På morgonen var sönerna mirakulöst åter pigga och glada, men det var icke längre de vuxna. Det blev ett svårt dygn.

Barnen studsade friskt mellan väggar, tak och golv. Föräldrarna ville sova. Vi gick i skift mellan badrum, tvättjour och sängen. Föräldrarna kunde under inga omständigheter laga någon mat. Det fick bli frukt och smörgås-diet för barnen. Fadern lyckades stappla till affären för att handla proviva och klorin, såpa kändes inte tillräckligt. Barnen styrdes ut en stund för att rasta sig, vilket var välbehövligt.

Tvättmaskinen gick varm – i 3 dygn. Allt tvättades varmt, vare sig det ville eller ej. Det mesta tålde det. Gosedjuret måste däremot sys ihop i någon söm efteråt. Skummadrassen missfärgades betänkligt av klorinsaneringen. Skitsamma. Att tvätta ett blått madrasskydd ihop med ett vitt lakan var däremot inget genidrag. Nu är det marmorerat i blåvitt. Och madrasskyddet fick ändå slängas. Det var billigt, tröstar jag mig.

Livet återvänder sakta. Vårt hem luktar simhall av allt klorin. Men det blir rent iallafall! Vi hittar energi att sätta barnen i rörelse igen. Det mår de bra av. Ut i solen, plocka blommor, spela boll! De skuttar lyckligt i vinden, rullar nerför backar, klappar mossan, klättrar i träd. Lekplatser är bra. Gungor förvandlade sonen till en livs levande Lego Ninjago som snurrade vådligt med sitt eget huvud som vapen. Rutchkanan var ett slags kanontorn med mänskliga kanonkulor i form av barn.

Själv avslutade jag gårdagen med att sjunka ner i ett varmt bubbelbad, i mitt vid det här laget oerhört hygieniska badkar. Det kändes välförtjänt, på något vis.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s