Fostra utan rädsla

Ett fint och klokt inlägg, Spanking your children is hitting your children, handlar om varför det inte är ok att slå barn och kalla det att fostra dem. Jag tyckte det var viktig läsning, eftersom resonemanget gäller skrämseltekniker överlag (hotfullt röstläge eller skäll t ex), något som ofta förekommer inom barnuppfostran, och för med sig en del problem.
– Det är ingen bra idé att skrämma barn i syfte att lära dem saker. Rädsla sätter igång så starka stressreaktioner i våra kroppar att inlärning är omöjligt. 

Det är tålamodsprövande att ha barn. Jag vet. Författaren vet.  Barn har en egen vilja och en slingrig kropp som knappt lyder dem själva, än mindre oss. Vår föräldrakompetens ställs på prov när barnet inte vill som vi.

Det är lätt att förledas att tro att vår fysiska styrka och överlägsenhet kan ge oss kontroll över dem. Vilket är ett misstag från den stund barnet börjar röra sig mer eller mindre medvetet. Ja, egentligen från den stund de överhuvudtaget ger ljud ifrån sig. Vi skulle inte kunna ha full kontroll på dem ens om vi hade haft dem i koppel.
-Och vi måste komma ihåg, att full kontroll inte är målet!
Vår uppgift är att ge barnet skydd, omvårdnad och all kärlek vi kan uppbåda, medan vi lär dem hur man lever i en familj och ett samhälle.
Vi lär dem ingenting genom att skrämmas.

”What I know is this: you spank your kid, you’re demonstrating that you’re a lazy, impatient, frustrated bully. You’re a brute who can’t handle his own child, who can’t actually teach anything or help your child understand the vagaries of life. ”

Barn behöver lära sig saker. Både hur man gör och hur man ställer tillrätta. De behöver få leka, busa lite, pröva sig fram i livet utan att bli straffade för sina misstag.
Vi kan möta dem med tydlighet, ärliga svar och respekt – samtidigt som vi visar respekt för oss själva och våra värderingar. Det gör oss till goda exempel för barnen, om vi lyckas.

Vi ska fostra framtidens medmänniskor. Målet är människor som kan tänka själva, ta egna initiativ och eget ansvar, men också lyssna på och lära av andra. Människor som förstår att respektera sig själva och andra.
Barn är, såklart, inte där än.

Kids are smaller than you. They’re weaker. They’re a little cocktail shaker of emotions and hormones and unformed lessons. You’re supposed to be the rock they hold onto in tough times, not the rock you hit them with when they’re acting like all children do because they’re children.

Små människor behöver få grundläggande kunskap om omvärlden för att lära sig förstå den och känna till viktiga samband, innan de kan förväntas agera ansvarsfullt och klokt.
Många vuxna har kanske inte heller nått hela vägen fram, och ingen är perfekt i alla stunder – men vi är skyldiga våra barn att göra vårt bästa.
De behöver oss som goda exempel och förebilder.

Författaren beskriver effekten av den misshandel han själv utsattes för som 5 åring:

”It worked.
It worked to scare me. It worked to keep the peace. Damn right I behaved.
But it didn’t teach me anything. It didn’t make me a better person. It just made me scared.
And it made me real angry.”

Vi kan skrämma barn, tveklöst. Det är lätt. Men det gör dem inte snälla, kloka eller något annat än just rädda. Rädda att bli upptäckta när något blir fel. Duktigare på att dölja eller ljuga nästa gång något händer.

Rädsla att erkänna misstag eller skuld, innebär också rädsla att fråga om råd när man upplever svårigheter. För hur ska barnet veta om svårigheterna innebär att skuld läggs på det?
Rädsla att trigga igång förälderns ilska ger knappast en förtroendefull relation där man kan diskutera problem nyanserat, där man kan utbyta tankar och lära av varandra.

Rädsla är motsatsen till den trygghet som kan ge människor kraft att upptäcka, undersöka och lära sig saker. Det är i trygghet människor bäst kan växa. I självkänsla och självrespekt också – jag får tycka och vilja, jag blir hörd och sedd.
Barn som känner sig trygga blir ofta frimodigt nyfikna. Med nyfikenhet kommer också ett sinne öppet för andra åsikter och ny information. För nya kontakter och erfarenheter. Trygga barn får därför lättare att lära sig nya saker.
Känner man sig rädd håller man hårdare tag i det man känner till, det man har. Ny kunskap blir lika ovälkommet som nya ansikten.

Att fostra i trygghet och tålamod, det är svårt. Det innebär att ta ansvar för sina egna känslor och hantera barnens med stabilitet och någorlunda sansat lugn.
Det innebär att möta barnen med respekt.
Frimodiga trygga barn kommer att uppmana till diskussion och argumentera för sin sak. De kommer att behöva påminnas om att visa respekt tillbaka, ibland.
Det är jobbigt, detta att fostra demokratiska medborgare.
Det innebär att ägna tid och kraft åt någon annan. Att utbilda, stötta, visa vägen. Att möjliggöra deltagande. Att stå fast vid viktiga principer. Att förklara med begripliga ord. Att även lyssna på barnets perspektiv, och försöka förstå vad det vill, eller behöver veta.
Det är också givande. Personlighetsutvecklande. Utmattande. Och otroligt roligt.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Tänkt och tyckt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s