Somna och sova, själv och tillsammans

Här finns i tur och ordning tips och funderingar kring 1) konsten att somna själv, 2) samsovning och 3) att sova i eget rum.

För allmänna tips om sömn (t ex hopplöst hurtiga hälsofrämjande råd, stress och sömn, fenomenet övertrötthet samt exempel på läggningsrutiner) se Sömn och sovtips.

Somna själv?

I början kanske bebisen somnar vid bröstet, i famnen. Det lilla barnet somnar också gärna med dig intill, varm och trygg. Det är mysigt. Dessutom är det bra för anknytningen, och därmed både självkänslan och framtida nyfiken självständighet sägs det. Man kan lägga barnet så, i eller intill famnen, de första åren, om man trivs med det. Inga barn tar skada av att somna tryggt i närheten av sina föräldrar!
(För mer information om Anknytning, se t ex Sjukvårdsrådgivningens info HÄR! och Psykologi guidens information om barns anknytning HÄR! )

Fördelen med att barnet kan somna själv så småningom (när det passar barn och föräldrar), är att det lättare kan somna om när det vaknar till på natten. Det ger i längden bättre nattsömn för samtliga (och större utrymme för privatliv för föräldrarna), när du inte behöver hålla handen eller mata med välling varje gång barnet behöver somna om. Fast du kan behöva mata för att det är hungrigt, medicinera för att det är sjukt eller klappa om det är oroligt ändå – så lätt kommer man inte undan!

Att somna själv är egentligen ingen konst. Alla barn kan somna, och gör det förr eller senare. Frågan är hur det känns innan man somnar: är man ledsen, ängslig och utmattad, eller lugn och fridfull? Frågan är också vad ni vill ha för rutiner och vanor vid läggning. Man får bilda sig en målbild och jobba sig dit, steg för steg.

Ett barn som vant sig vid att somna själv somnar ofta lättare även på dagis, eller senare hos kompisar. Det går snabbare att natta. En tid i alla fall. Tills bebisen får tänder, mardrömmar eller magsjuka. Tills man får syskon, flyttar eller byter dagis. Man kan få oroligare nätter i perioder, och kanske går det lättare att sova intill varann då. Man kan vänja om barnet senare. Det är faktiskt aldrig för sent.

Här är några ”mjuka” tips på hur det kan gå till.

Den lilla bebisen

Små bebisar behöver mycket närhet. Det ska vi inte beröva dem. Håll din bebis nära, amma gärna, låt den hänga med i bärsele och sov nära varandra. Det är som det ska vara.
(Läs mer om bebisars sömn här!)

MEN:
Det kan vara praktiskt att vänja nyföddingen så smått, efter någon månad eller så, vid att somna utan bröstet eller nappflaskan i munnen. Då behöver bebisen inte nödvändigt snutta sig till sömns framöver. Kanske kan den komma att nöja sig med en napp efter matning, vid insomning. Det förenklar om pappan vill lägga bebis ibland, och underlättar omsomning på natten, ifall bebisen inte är akut hungrig förstås. Vilket de ofta är i början.

Efter amningen / matningen, när bebisen befinner sig i sömnig mjölkkoma, ser man bara till att försiktigt trixa ut bröstet (eller flaskan) ur munnen, se om det går att vippa fram en rap med bebis lutad mot axeln och håll den lille kvar nära dig. Man kan låta dem somna i famnen där man sitter / ligger om man vill.
Ofta somnar de små liven gott av lite gungande rörelser, så många går omkring och vaggar bebisen till sömns i famnen. Det kan också gå bra att lägga bebisen i en vagn eller vagga som guppar och gungar hemtrevligt.
Man kan för all del lägga den mjölkstinna, men välrapade och klipp-i-ögonen- trötta bebisen i en vanlig babysäng också (det går ofta bättre efter ett par månader). Ibland somnar de gott där utan problem, ibland vill de känna din närhet fortfarande. Veta att de inte är lämnade ensamma när de ska somna. Du kan behöva sitta eller ligga nära intill i början, och hålla en lugnande hand på bebisen eller så. Närhet är trygghet.

Kryp- och Tultbarnet

Det gäller att hitta för stunden fungerande rutiner och dygnsrytmer för det lilla växande barnet. Antalet sovstunder, och längden på dem, behöver ändras efterhand som barnet växer, i samband med varenda nytt virus som härjar i deras små kroppar, och kanske anpassas efter andra omständigheter när man reser bort.
Poängen är att det är bra att veta när läggdags brukar närma sig. Klockan hjälper lite, men ett ögonkast på ditt barn säger mer.

Barnets behov får styra till stor del, men det kan stundtals vara svårt att skilja på vilja och behov. Ofta vill barnet vara vaket längre än det egentligen orkar med. Vi kan hjälpa barnet komma till ro genom att styra upp livet runtomkring; vanor och rutiner skapar trygga ramar – som vi sedan får flytta runt efter behov.

Det gäller att hitta en balans av aktivitet och vila under dagen, så att barnet BÅDE blir väl avrastat och mentalt stimulerat OCH får de pauser som det behöver för att smälta intryck, bearbeta händelser och fundera.
Små barn orkar bara mycket korta stunders aktivitet mellan pauserna. Muskler och hjärna som tränar på motorik blir trötta och orkar mer efter en stund, och då börjar barnet misslyckas mer och mer. Inbjud barnet till en helt annan aktivitet – låta det röra ben och armar om det nyss suttit stilla och pusslat med fingrarna. Erbjud och möjliggör kravlösa pauser, ofta. Läsa en saga kan vara en bra idé. Låta barnet lyssna på lugn musik, kanske vara ifred från andra barn en stund.
Efter en liten paus kan barnet vara piggt och redo för nya tag igen.

Blir det för mycket ansträngning på en gång blir barnet lätt stressat och övertrött.
Ett stressat barn kan inte tänka så klart. Det blir enkelspårigt, blir ofta upprört eller ängsligt, missförstår saker, missförstås själv. Det känner sig trängt och ställer in sig på försvarsläge: ”fly eller slåss”. (OBS Det kan vara lätt att missa flyktbeteende hos små barn som inte kan fly. De blir kanske tysta och blyga, stillsamma på gränsen till passiva. De kan visa stark oro vid separationer. Det är inte alltid ett friskhetstecken att barnet är ”tyst och snällt” i t ex en stökig förskolegrupp -det kan vara stressat inuti.)
Vi kan hjälpa det stressade barnet genom att erbjuda det en lugn, tyst zon att varva ner på innan det går alldeles på tok. Det kanske vill sitta i knäet och få en kram, eller pyssla och pula lite med klossar eller dockor eller något annat, för sig själv en stund. Eller få personlig kontakt en stund, bli pratat med och lyssnat på.

Ett övertrött barn kan fastna i en aktivitet eller tankegång, får svårt att förstå de enklaste instruktioner (”ta av dig kläderna” kan vara överkurs), bli hyperaktivt och lättretat (för att inte säga mycket upprört) innan det somnar.

Ett stressat barn sover ofta oroligt och blir lite klängigt. Barnet behöver din närhet extra mycket i perioder när det är stökigt runt omkring det.

Känsliga perioder

Några särskilt känsliga faser går barnet igenom, då det drabbas av separationsångest och helst vill vara nära intill hela tiden.
9-11 månader brukar vara en sådan (ta och ge några månader, det är individuellt förstås). Det sker runt tiden då de lär sig röra sig mer själva, bort från er. Nyfikenhet och stolthet över den egna förmågan varvas med ängslan. Självständigheten känns både lockande och skrämmande – tänk om man blir av med varandra?! Just då är inte en bra tid att träna på att somna själv – då är tvärtom en bra tid att sova nära istället, och invagga det känsliga barnet i säkerhet.
Ju tryggare barnet känner sig, desto mer nyfiket blir det. I vetskap att du inte försvinner, vågar barnet sig ut på de där utflykterna (på gott och ont, en får vakta och passa på de små).

Ännu en ängslig fas brukar inträffa runt 1,5 år, samt en i 2,5-3 års åldern (det kommer fler senare, men tar sig lite annorlunda uttryck runt 6 år, 9-10 år och tonårsperioden förstås – oroliga perioder av tillväxt och förändring). Det är då vi säger att barnen ”trotsar”. Även dessa faser handlar om barnets nyupptäckta möjligheter, nu att välja, att säga ”nej” och att undersöka, mycket nyfiket och ingående, vad en gräns innebär: Vad händer om…? Men om jag gör såhär, får jag då?
Det är inte elakt, det är nyfiket (om än ibland väldigt irriterande). Barnet vill förstå vad du menar, och provar sig fram. Det vill också visa vad det själv vill. Visa allt det kan (eller vill kunna).
Strävan efter självständighet föder mycket känslor – otillräcklighet då man inte klarar allt man vill, frustration att inte bli förstådd eller inte få lov att hjälpa till när man vill så väl (men mamma kanske inte orkar mer slabb i köket just då…) och oändlig ängslan att bli ensam, utanför, oälskad mitt i all den hjälplöshet som barnet känner men maskerar i självsäkra ”jag kan!”, ”jag är bäst på fotboll!”.
Det blir en del gråt och skrik. Försök lyssna på barnet innan det brister. Visa din vilja att förstå. Skäll inte på den som brustit, låt hellre barnet avreagera sig ifred, och trösta noga efteråt.

Barn blir också mer känsliga, ängsliga och stressade vid förändringar. Att byta förskola, få ett nytt syskon eller byta bostad är stora förändringar i ett litet barns liv. Om en förälder blir sjuk, om föräldrarna bråkar, kanske t o m separerar, påverkar det barnets trygghet i grunden.
Även små kriser i vuxnas ögon, kan kännas stora för ett litet barn. Nya vikarier på förskolan, t ex. Då ligger barnets trygghet hela dagen i händerna på personer det inte känner. Klart att det kan stressa. Att sikta på fel vuxen i affären och komma ifrån er, även om det bara är för en kort stund, kan skrämma. En glad utekväll för föräldrarna, betyder en separation från er och barnvakt för barnet. Det kan också stressa, särskilt de minsta.
Nu kan vi inte skydda barn från all stress, men vi kan försöka se till barnets behov av trygghet. Vi kan ägna mer tid tillsammans och hemma om barnet är stressat av olika skäl.

Barn behöver i ängslans tider mer stöd, tålamod och förståelse än någonsin. Inte för att vi behöver backa från våra regler, men anstränga oss att förklara tydligt och behålla ett stadigt lugn.
Vi får anstränga oss extra att lyssna på 2-3 åringen, som jobbar med sin språkutveckling och ännu har svårt att förstå och göra sig förstådd. Det föder missförstånd, en del feltänk och frustration. Deras små hjärnor kan tolka oss helt fel. Säger du ”kasta det där bananskalet” kanske barnet kastar det, rakt ner på golvet, och tittar frågande på dig. Gjorde det rätt? Ja, det gjorde det ju, så det var bra, men du menade något annat.
När du vill något, förklara så tydligt du kan, med enkla ord och visa gärna vad du menar. Hjälp barnet på traven. Fråga gärna barnet om det förstått vad du sagt, be det berätta – inte som ett test på barnets uppmärksamhet utan på din egen begriplighet.

Ett annat tips, apropå detta med begriplighet, är att inte använda ordet ”inte” när vi förklarar saker för små barn. Det är ett abstrakt ord, som barnet inte kan göra sig en bild av i huvudet. Alla instruktioner med ”inte” kommer att missuppfattas. ”Sitt inte på bordet” får barnet att se ”sitt på bordet” framför sig. Tro sjutton att de ”trotsar” genom att göra just det vi förbjuder – de förstår ju inte förbuden! Välj ett sk ”positivt budskap” istället: ”sätt dig på stolen här” eller ”Klättra ner på golvet”. Beröm och vänlig uppmärksamhet är det bästa sättet att locka barnet att göra ”rätt” på olika sätt. (Ja, det kommer att undersöka gränser ändå, men det är inte alltid av ”trots”.)

Små självständighetssträvare tycker också om att få visa vad de kan, imponera på oss lite. Vi kan möjliggöra eget ansvar och deltagande genom successivt utökade förtroenden: lära barnet nya hushållssysslor att ta ansvar för, t ex. Visa först noga, och låt barnet öva utan förväntningar på att det ska lyckas från början (”Tror du att du skulle vilja försöka…? Det är ganska svårt…” kan vara mer inspirerande för en liten än vad man tror).

Beröm god vilja och försök att göra rätt, så ni håller er på rätt spår. Mest uppmärksamhet ska alltid ligga på det som är bra, som barnet gör rätt eller jobbar på att lära sig. Minst 3 positiva omdömen för varje negativt, är en bra utgångspunkt. Och formulera kritiken konstruktivt, till utvecklingsbara saker, något man kan träna på. Typ: ”Gör såhär istället, så blir det bättre nästa gång”.

Känner du att det är mer tjat och gnäll än trevligt umgänge ni har? Ställ då hellre lägre krav i en orolig period, och uppmuntra barnet för vad det redan kan eller gör bra. Gör dig själv tillgänglig: fråga hur du kan hjälpa, visa och stötta lite extra med det som verkar svårt. Så göder man förtroende, gemenskap och viljan att hjälpa till. Relationen ni har är grunden för hur väl allt annat kommer att fungera.

Kramas är heller inte fel. Kramas mycket! Det lugnar. Vilket är bra när man ska sova.

Förutsättningar för en bra läggning

Det lilla barnet…
…har varit vaket under större delen av dagen.
…har fått använda och träna sin kropp på olika vis. Det har sett sig omkring, varit utomhus och lapat solljus och frisk luft.
…har blivit pysslat med, omskött, kramad och pratad med.
…har fått pauser och vilat sig periodvis. Gärna i knät, nära en trygg person.
…har haft en eller ett par sovstunder.
…har ätit sig ordentligt mätt, blivit trött och får då sin sista stora närhetsstund i famnen, så det kommer till ro. Sagoläsning är mysigt så.

Efter allt detta är det sällan svårt att lägga barnet tillrätta: Trött, mätt på mat och kärlek, väl ombäddat. Puss och godnatt.

Nu kan du ligga eller sitta kvar hos barnet tills det somnat – det kan vara mysigt för er båda. Eller så kan du vänja barnet vid att somna (mer eller mindre) själv. Välj helst att göra det under en period då barnet känns någorlunda tryggt med sig själv.

Jojo-modellen

När du vill träna barnet i att somna mer eller mindre på egen hand, kan du prova  ”Jojomodellen” eller ”Uttråkningsmetoden”.

Säg ”jag kommer snart och tittar till dig igen” och lämna rummet, en stund i taget. Se hur det går. Funkar det så funkar det. Om du känner dig trygg med att göra såhär, och signalerar din trygga övertygelse till barnet (jag är nära, jag kommer igen) kommer barnet att känna sig tryggare också.

En bra policy när man ska träna på detta, anser jag, är att bara lämna barnet en kort stund i taget. Gör dig små ärenden. Allra bäst är förstås om du förekommer barnets oroliga ”var är du?” rop. Gå t ex bara ut och drick ett glas vatten, kom tillbaka precis som du sa, nästan direkt. Smyg in lite tyst för att inte störa, klappa om och gå ut igen, en kort stund. Då visar du att du är där, barnet behöver inte oroa sig. Titta snart till igen, och igen, tills barnet somnat.

En annan viktig sak är att komma när barnet kallar på en. Svara med lugn och vänlig röst på dess frågande gny: ”jadå, jag är här, jag kommer strax!” Och kom så fort som möjligt. När barnet vet att du finns tillgänglig, även om du inte syns, kan det slappna av. Emellanåt behöver det kontrollera noga.

Är barnet oroligt kan man kanske stanna kvar en stund, istället för att gå ut igen. Sitta eller ligga intill. Tyst, men nära. Läsa en bok kanske. Jättetråkig kan du vara, för då stör man dem inte. Då lär de sig somna ”själva”, fast i trygg förvissning om din närvaro.

I början blir det väldigt intressant att försöka påkalla din uppmärksamhet: jollra, busa, gny omvartannat. Skaka galler i sängen och skratta förtjust var poppis här. Lite leenden kan man väl bjuda på, men ju mindre fokus barnet får desto lättare förstår det att nu var det slut på det roliga, för idag.
Är barnet ändå oroligt kan man förstås nynna någon godnattvisa eller lägga en hand på barnet en stund.

Läggning på det här viset kan ta en timme emellanåt (iallafall i början, om barnet är oroligt – utrusta dig med en bok och dämpad läslampa), 3 minuter andra gånger. Efterhand som barnet är tryggt och rutinerna väl anpassade efter dess behov, går det generellt fortare att somna.

För äldre barn som drabbas av separationsångest vid läggning kan man göra liknande. Natta och krama noga, tanka barnet fullt av kärlek. Sitt kanske kvar en stund, och säg sedan att du tittar till barnet strax. Gå ut och pyssla med något intill och titta till det snart igen. Klappa om och gå ut en stund till. I förvissning att du finns där och kommer vid behov, kan barnet somna tryggare.

Lyfta upp eller ej?
När man vänjer barnet att somna själv ska man enligt regelböckerna undvika att lyfta upp det för minsta pip. I första hand försöker man istället trösta barnet där det ligger, med lugnande ”Ssschh”- ljud, vaggande gung på vagnen, eller din hand mot barnets t ex. Barn gör ofta små pip och gnyljud när det ska somna, eller så häver det upp en liten protest mot själva läggningen (famnen var antagligen varmare, och tvivellöst närmare dig). Om en orolig vuxen skall ingripa och flytta omkring barnet varje gång kan det både störa och stressa upp alla parter.

Det är inte farligt eller konstigt att gny eller protestera lite, och det gäller för den vuxne att känna ett lugn, och förmedla det till barnet. Att sitta nära, hålla en hand på barnet eller nynna lite lågt och betryggande nonsens kan kännas lugnande för samtliga.
– Får du ont i hjärtat? Vill du trösta barnet intill dig? Det är inte fel. Gör det du känner är rätt!

Ibland är det mer än ett litet gnäll. Ibland räcker inte stillsam tröst. Ett gråtande olyckligt barn som inte alls vill låta sig tröstas i sängen kan man visst lyfta upp, trösta och se vad som är fel. Kanske har barnet ont i tänderna, magen eller öronen? (Just öronont känns ofta värre när barnet ligger ner – i mer upprätt position lindras trycket. Prova att bygga upp en sluttning i sängen av kuddar eller böcker under sängens huvudända, eller nässpray som sväller av). Självklart ska det ledsna barnet tröstas och få den lindring som står att få.

Vill det absolut inte tillbaka till sin säng kan man visst låta barnet somna intill sig. Lyfta över till egna sängen när det väl sover och inte tänka mer på den saken. Prova igen nästa dag.

Eller – låt barnet somna med dig intill sig en period till. Det kan vara mysigt för alla. Kanske får du en skön powernap på samma gång (om du ställer en klocka eller ber partnern väcka dig).

Undantag fungerar bättre än strider vid läggdags. Strider är överhuvudtaget olämpliga vid just läggdags. Ta det lugnt. 

Låt inte barnet gråta helt ensamt!
Det viktiga är att varken du eller barnet behöver genomlida svåra gråt- eller skrik sessioner. Ett barn som får skrika sig till sömns sover visserligen djupt (man gör det efter en svår kris), och de skriker kortare stunder var dag, eftersom de ger upp fortare – men det blir också i grunden sviket, lär sig att det inte hjälper att skrika på hjälp.

Jag läste nyss ett oerhört berörande brev om hur ett par föräldrar, efter att ha kämpat med AWs sömnmetoder (där man sjunger eller läser ramsor utanför barnets rum för att lugna, utan att gå in till barnet), fått ett aggressivt barn som inte velat ha närhet eller kontakt. Som slutit sig i förtvivlad ilska. För barnet vill ju någonting, när det skriker. Av ramsor får man ingen respons, inte de svar man söker eller den trygghet man saknar. Brevet beskriver hur de med ett ärligt ”förlåt” lyckats laga sin relation med sitt lilla barn, och publicerades på en psykologblogg: ”Det känsliga barnet” där det finns mycket annan vettig läsning.

Många psykologer är kritiska mot strikta sömnmetoder. Både Anna Wahlgrens ”Sova hela natten kuren” och den sk ”5-minuters metoden” är goda representanter för dessa. Enligt 5-minuters metoden, så som den vanligen praktiseras (men inte i originalversionen var tänkt) får barnen skrika hjälplöst medan föräldrarna väntar med klocka i hand – utan att svara eller gå in till barnet – under de 5 minuternas fastlagda intervall mellan korta besök hos det förtvivlade barnet. Dessa besök är tänkta att lugna, men 5 minuter är lång tid att behöva skrika först. Allt det gråtande barnet vill veta, är att du finns kvar, att du hör det, att du bryr dig om det – och varför skulle de inte få veta det? Metoden tar heller inga hänsyn till vilka orsaker som kan finnas till barnens skrik. Det kanske har ont i öronen? Magen? Tänderna? Är mer hungrigt eller törstigt efter all utmattande gråt? Nej, det är inte en barnvänlig metod.

Ursprungligen utformades metoden för att användas vid svåra sömnproblem, och med den viktiga skillnaden att föräldrarna faktiskt skulle svara barnet, lugnt, men utanför rummet mellan besöken.

Vill du använda den, i desperation efter sömnlösa nätter, föreslår jag att du gör så. Svara åtminstone barnet vid dess skrik: ”Så så, allt är bra, mamma är här. Jag kommer snart…” Att korta besöksintervallen kan också vara en bra idé.

Föräldrar jag känner som använt dessa metoder strikt har ofta delats in i två läger:
1) de som inte stod ut, där barnen inte slutade skrika utan bara skrek mer och mer. De slutade använda metoden efter en veckas lidande, och fick då ofta en tid väldigt oroliga, skrikiga och klängiga barn, innan lugnet lade sig igen.
2) de som varit nöjda, inte minst med sin egen sömn. Nackdelen är att barnen, som lärt sig att det inte lönar sig att skrika, kan komma att lida i tysthet. Föräldrar har funnit sitt barn liggande under en ihopknölad madrass tidigt på morgonen. Det blev visst oroligt under natten, kröp runt, fastnade och blev kvar där, i tyst väntan på hjälp. Eller barnen som fått kräksjuka, och spytt ner hela sängen utan att säga pip. Då har jag hellre mina röriga sjuknätter.

Sova tillsammans?

Den första tiden mår barn och föräldrar ofta bäst av att sova nära varandra. Små barn blir lugna och trygga av att få vara fysiskt nära sina föräldrar. Bara vår doft och ljudet av våra andetag är en trygghetsgaranti för de små. Lugna trygga barn är en god sak.

Många vuxna känner sig också tryggast med barnet nära intill – då vet man direkt om den lille andas och mår bra och behöver inte springa upp och kontrollera saken stup i kvarten. Trösta går också tämligen fort och lätt när man bara kan sträcka ut en hand och smeka bebisen lite mjukt, eller hjälpa den lille hitta en napp.
Om man sover nära varandra kan ljudet av dina andetag, sängens välkända knarrande eller att mumla lite betryggande: ”så så, mamma / pappa är här”, räcka för att lugna barnet och alla parter kan somna om utan att riktigt ha hunnit vakna.

Samsovning kan innebära att bebisen sover i mitten av föräldrarnas dubbelsäng under amningsperioden och fortsätter så, så länge det känns bra. Eller att barnen sover i egna sängar intill föräldrarnas, de första åren. Eller att barnen kommer tassande när de vaknar till på natten, och är välkomna då. Eller att man ställer ihop alla husets sängar till en enda jättesäng och sover där, huller om buller.

Det finns folk som oroar sig för att barnet aldrig kommer att vänja sig av med denna närhet, men min upplevelse är att ju längre barnet får sova hos en, desto tryggare blir det att både somna och sova själv senare (runt 3-4 års ålder, när trotset lagt sig och barnet känns tryggare med sig själv, har känts lagom för våra).

Vi har heller inte upplevt några problem för barnen då något är annorlunda: sover vi borta, så lägger vi barnen som vanligt intill oss. Oftast tar det lite extra tid för att det är nytt och spännande, men sedan är allt är lugnt och de sover bra. När vi har gäster har barnen gärna föreslagit, som en stor Ära, att ”Du kan få lägga mig ikväll!” och sedan noga instruerat i hur denna läggning ska gå till. Med barnvakter likaså.

Man kan faktiskt prata med, och vänja om barnen, när man vill ändra något i deras liv. Det handlar om att jobba mot ett mål. Först bestämmer man sig för vad man vill sträva mot (Ett tryggt barn? En god natts sömn? En kombination?), både för stunden och på lång sikt. Man får förbereda alla inblandade, prata om saken, lyssna på varandra och slutligen bestämma sig för en bra strategi som bär mot målet (om än på krokiga vägar ibland). Helst med mjuk övergång (t ex ”Du kan komma in till oss när du vaknar!”).

Man får tänka på, att för barnet är all förändring skrämmande. De behöver känna ditt stöd för att själva våga släppa taget. Veta att du tycker om det, att du finns kvar, hjälper till och bryr dig om. Lyssna på, acceptera och respektera barnets känslor och tankar. Det behöver inte ändra ditt mål, men kanske vägen dit? Det känns såklart ofta bättre att vara delaktig i saker som rör ens liv.

Det är inte svårt att förstå att barnet hellre sover tillsammans med dig än ensam. Särskilt inte om ni är två i dubbelsängen – varför får inte just barnet vara med? Det är inte heller svårt att förstå syskonsvartsjuka om bebisens ankomst innebär att storasyskonet puffas ur sängen. Vi har upplevt det positivt att låta syskonen sova tillsammans (båda hos oss i början, senare tillsammans på eget rum), då bygger man en stark gemenskap istället. Jag tror det är viktigt att barnen får känna att ni hör ihop, hela familjen.

Jag tror inte på att sparka ungen ur boet innan den kan flyga. Barnet växer i den takt det är moget, och ni får hjälpa det på traven, med samtal, lockande belöningar eller goda alternativ (t ex en säng i ert rum i en övergångsfas, att lägga sig hos barnet eller hålla handen tills det somnar). Efter ett antal års samsovning har vi förklarat vårt behov att sova ensamma med att det blev för trångt tillsist.

Sova i eget rum?

Problemet med samsovning är förstås att man riskerar störa varandra samtidigt, när man lägger sig vid olika tider, vänder och vrider på sig, hostar och allt vad man gör i sömnen. När barnet gnyr till eller piper i sömnen går föräldralarmet igång, ibland med pumpande hjärta och lätt ångest ”Neeej, inte nu igen, när ska jag få sooova?!?” vilket försvårar för oss att somna om.

Sover barnet i eget rum hör man inte varje smågny, och det kan underlätta föräldrarnas sovande.
Barnet kan däremot bli extra oroligt när det vaknar till på natten, och känner sig ensamt. Viktigt är förstås att man sover tillräckligt nära, och med öppna dörrar, så man kan höra om något är på tok.
Är barnet oroligt i ett annat rum måste man kanske resa sig ur sängen, gå till det andra rummet, lugna och söva innan man kan återgå till sin sköna säng. För barnet är det lite samma problem, det kanske inte var helt vaket vid första pipet, men när det behövt skrika för full hals innan räddningen kommer, då är det garanterat vaket. De vaknar också mer av en nattlig promenad till din säng, än av att bara sträcka ut sin hand för att försäkra sig om var du är.

Om, eller när, barn och föräldrar oftast sover gott nätterna igenom, är det dock ett bra alternativ med egna rum.

Syskon som sover tillsammans (efter 2 års ålder, det kan vara riskabelt att låta mindre bebisar samsova med större syskon) har samma sorts för- och nackdelar. Förutsatt att de är snälla mot varandra är de ofta en trygghet för varandra. Kanske kryper de ihop i samma säng för värme och närhet istället för hos er. Problemet kan vara om någon vaknar och väcker sin bror eller syster.

Vi kan prata för- och nackdelar, men vi kommer inte ifrån att människan är född som flockdjur. Självständighet är något vi lär oss, med tiden. Närhet känns varmt, tryggt och gosigt – även om det visst kan bli både stökigt och knöligt också. Vi vuxna trivs ju oftast bra med att sova tillsammans, men så ska barnet sova själv, i eget rum – Varför får inte det vara med? Kanske för att rädda er mentala hälsa, kanske för att rädda ert privatliv. Det är ok, men går det att fixa så att barnet också får känna sig inkluderat, välkommet?

Det finns förstås många som vill ha sovrummet för sig själva (det vill vi med ibland, och visst blir det mer och mer vårt med tiden). Men småbarn ger inte mycket utrymme för privatliv, det är så jag ser det. De behöver oss och det känns inte rätt att lämna dem åt sig själva, med sina mörkrädsla, mardrömmar och nattliga oro. Sexlivet kan man rädda genom att täcka över den sovande bebisens spjälsäng med ett lakan för en stund, stänga dörren då och då, eller leta upp ett annat ställe att mysa till det på. Så svårt behöver det inte vara.

Flytten från föräldrarummet

Det finns kanske trots allt ett bäst-före-datum på samsovningen. Vissa tycker att bebisen kan flytta ut efter ungefär ett halvår, och då brukar flytten gå relativt smidigt. De små minns inte så långt och vänjer sig snart vid det nya. Närheten och rutinerna behöver inte ändras, sängen kan vara den samma och det mesta känns igen. Oroliga nätter innebär dock en del spring för föräldrarnas del, då bebisen själv sitter fastlåst innanför spjälorna. Många kompletterar därför barnsängen i eget rum med en madrass bredvid till den jourhavande föräldern, som inte sällan kommer att övernatta därinne.

Lite större barn behöver man förbereda lite. Har ni bestämt er kan det inte bli någon diskussion om det hela, men förklara er gärna. Kanske tycker ni helt enkelt att stora barn ska lära sig sova själv. Säg då det. Kanske har det blivit för trångt i sängen, när barnet blivit större. Kanske är det något annat. Vänlig ärlighet är bra. Först kan man säga hur man vill ha det. Sedan kan man förbereda för förändringen, med hänsyn till barnets önskemål.

Kanske kan ni förbereda barnet för flytten till sitt eget rum, genom att dekorera, möblera, fixa till det utifrån barnets önskemål så att det känns mysigt att få bo där? Kanske kan en himmelssäng, en massa gosedjur eller någon fin bild på väggen kännas lockande? Skaffa gärna nattlampa med milt sken – det minskar risk för mörkrädsla och gör att barnet kan hitta till potta / toalett / ert rum vid behov.

Ni kan även hjälpa barnet bo in sig på sitt rum genom att vara där lite extra på dagarna: leka, läsa, mysa, pyssla. Mys till det ordentligt så rummet är fullt av mysiga associationer redan innan barnet ska sova där.
Ni kan också lägga er hos barnet i början, låta barnet somna med er hos sig, i sitt nya rum / sin egen säng. Så den känns lika trygg och mysig som hos er.

Förbered barnet på att planen är att det ska få somna och sova i sin egen sköna säng. Ha en mysig läggningsritual. Läs saga, sjung sång, kramas godnatt. Tänd nattlampan. Förklara att barnet kan få komma över till er säng om det vill något.

Inbjud också barnet till återförening, t ex med morgonmys i föräldrasängen. En kramstund innan man går upp kan ofta kompensera för en natt i egen säng.

Annonser

26 kommentarer till Somna och sova, själv och tillsammans

  1. Stina skriver:

    Tack, tack, tack igen! Hör av mig och berättar hur det gick : )

  2. Robin Jonsson skriver:

    Hej!

    Din blogg har varit vår främsta inspirationskälla under de 10 månader och 11 dagar vi som haft vår härliga dotter. Dina råd har verkligen hjälpt oss, mer än andra källor. Nu har vår dotters största kris hittills skett och vi hoppas att du kanske har tid och lust att ge oss råd?
    Fram till för några dagar sen så sov och åt hon väldigt bra och regelbundet. Hon somnade alltid genom att suga mycket på tummen men ibland även vid bröstet. Hon kunde somna i selen, sängen eller i vagnen, med båda föräldrarna, utan knappt någon gråt eller skrik alls. När hon var yngre kunde hon suga på båda tummarna.
    Sen skar hon sig på höger-tumme som hon nuförtiden brukar suga på för att somna och sen dess suger hon inte alls på nån tumme vilket har gjort det extremt mycket svårare för henne att sova. Nu tror vi att hon bara vill somna vid bröstet, troligen bara för närheten. Det går att få henne att somna i selen efter kanske 15-30 min av rå-skrik och gråt, hon vägrar ligga ner i sängen och i vagnen. Vi vet inte om det här sker bara för att hon skar sig på tummen eller om det även är på grund av en utvecklingskris men det känns som om vi har backat 7 månader bakåt i tiden, det känns helt sjukt. Vi hade så stabila och trygga rutiner, men nu känns det som att börja om. Vi vet inte heller om det här är temporärt eller om vi verkligen får börja om med rutiner, hjälpa henne till sömn, vänja henne vid sin säng igen osv. osv…
    Annars verkar hon må finfint. Äter OK och är väldigt aktiv och har precis lärt sig gå.

    • vardagsmos skriver:

      Hej, och tack!
      Vad jobbigt för er dotter med skärsåret på snutt-tummen! Kanske är det extra jobbigt för henne just i den åldern hon är i, när de börjar gå, upptäcker sin egen rörlighet och med det kommer nyfikenhet blandat med skräckslagen rädsla att komma ifrån sin trygga punkt (er). Barnen får ofta stark separationsångest just då. Det är en av de mest ”ängsliga perioderna” barn går igenom. Att just i den här ängsliga fasen inte kunna snutta gör det säkert jobbigare för er alla.
      Jag förstår att det är krisigt och oroligt just nu, men tror att detta kommer att passera, som så mycket annat. Det är inget fel på er eller er dotter, utan tvärtom är det ett sundhetstecken och helt normalt. Själv satt jag fast med pekfingret i min äldste sons näve under ett par månader, men behovet släppte så sakta. Ju tryggare man gör deras tillvaro i dessa ängsliga faser, desto lättare passerar de, sägs det.
      Så… jag har svårt att ge något enkelt supertips, mer än att andas lugnt och göra vad ni kan – som ni uppenbarligen redan gör 🙂 – för att invagga er dotter i trygghet. Kanske det är lika bra att låta henne somna vid bröstet, eller hudnära i famnen, ett par dagar eller någon vecka, och låta snuttsuget passera innan ni försöker prova andra, mer självständiga sovsätt?
      Hjälper detta alls?

  3. Robin Jonsson skriver:

    Tack! Det du skriver hjälper definitivt. Det känns betryggande. Ja, hon har lärt sig så himla mycket nu, båda att gå och att klappa händerna 🙂 Men hon verkar faktiskt nästan rädd för att somna (utan bröstet). Vi kommer prova det du beskriver, att låta henne somna mysigt vid bröstet/huden och se om det går över. Jag blir rädd för att det är permanent, men det kan det väl knappast vara?

    tack så himla supermycket för din blogg och hjälp.

  4. Saralisa skriver:

    Hej! Tycker din blogg är bland det bästa jag läst, kanske just för att den är förutan pekpinnar och en massa såhär-ska-man göra-annars som man bombarderas med på andra håll. Men att det ändå finns en massa bra tips på hur man kan handskas med sin lilla kära unge när man inte vet vad man ska ta sig till eller känner sig rådvill. Varje gång jag trott jag ska gå upp i limningen av alla frågor och frustration så har jag återvänt till dina texter och kännt mig lugnare och mer förvissad om att det kommer att ordna sig för oss också, så småningom. Tack för det!
    Nu till min fråga, angående de metoder du beskriver ovan, tex jojo-metoden, när tycker du man kan börja träna dem med en bebis? Vår son, 3 mån, sover just nu bredvid mig på natten, på den sida han sist ammades och så småningom så skulle jag vilja flytta över honom i spjälsängen som står placerad bredvid vår säng. Inser ju att jag först får vänja honom stegvis vid att inte somna precis bredvid tutten innan det kan hända. På dagtid och ibland på kvällen vaggar vi honom till sömns i famnen innan han kan läggas i sitt babynest på valfri trygg plats. Men det här eviga bärandet börjar ta ut sin rätt iform av onda ryggar och att det ibland mest kvällstid resulterar i att han vaknar då man lägger honom ifrån sig. Så på sikt skulle vi vilja öva in ett annat sätt att få honom att somna. När tror du det vore lämpligt att börja med? Hoppas du har tid att svara, vore mycket uppskattat!
    Mvh Saralisa

  5. vardagsmos skriver:

    Hej och tack!
    Så mysigt för er son att få så mycket närhet hos er! Men jag förstår om det gör ont i ryggen att bära… 🙂
    Jag vill inte ange några lämplighetsramar, för det är ni som bäst kan avgöra hur ni vill ha det och känna av vad ni och er bebis behöver i stunden.
    Det finns de som ammar och samsover i flera år, och det anses sunt och bra och är antagligen mest naturligt för urmänniskan i oss – men det kan vara svårt att få ihop rutiner som fungerar med jobb, förskola osv, särskilt med nattaktiv bebis.
    Det finns de som vänjer bebisen att somna och sova i egen säng vid ca 3-4 månader. Det kan fungera bra. Vissa bebisar blir mätta av kvällsamningen, sover gott i sin spjälsäng och är nöjda med att föräldrarna är tillgängliga, hyfsat nära. Andra blir hungriga oftare, eller oroar sig och vill ha kroppskontakt för att känna sig trygga.
    Ur strikt bebissynpunkt är det mysigast att få vara nära hela tiden, men ur föräldrasynpunkt kan jag tycka att det är skönt om man lyckas natta bebis och få ett par vuxentimmar för sig själv. Sedan kanske det blir lite nattjour med påfyllning av mat och närhet framåt småtimmarna, men det kanske är ok?
    Bebisen själv har alltså inget behov att vänja sig av med den närhet ni erbjuder, inte än på ett par år. Det är mer en fråga om hur ni föräldrar vill ha det. Nu, om en månad, på längre sikt. Ni behöver inte börja träna på något innan det egentligen behövs. Man behöver ändå ändra sig efterhand som behoven skiftar. Vad ni väljer att göra beror kanske på hur gott ni sover ihop generellt? Om ni alls kan lägga bebisen i egen säng/vagn/nest? Hur bebisen äter och mår för dagen kommer också att påverka.

    Själv lät jag ofta bebben somna i famnen på dagtid, där jag stödde armarna mot en kudde i knäet under amning och så länge bebben vilade kvar. När de väl sover gott brukar det gå förhållandevis lätt att flytta dem till annan sovplats. Tror du att det kan fungera som alternativ till bärandet?
    Eller kan du prova lägga dig bredvid honom i sängen dagtid, medan han somnar?
    Lyckas du lirka ut bröstet ur munnen på honom innan han somnar, så är mycket vunnet. Då kan han vara kvar helt nära intill, och somna så.
    Om det är svårt för liten att somna utan något att snutta på är napp ett tips.

    Det är helt okey, tycker jag, att somna nära varandra i sängen i många år. Det är också okey att prova, och se hur det går, att lägga bebisen, mätt och nöjd, att vila i vagn eller egen säng. Pussa, krama och lämna för en kort stund. Se hur det går. Jag skulle bara svara i telefon en gång, och upptäckte till min förvåning att bebisen somnat helt lugnt och utan ett pip. Ibland målar vi upp större hinder i vår fantasi, än de är i verkligheten. 🙂
    För vissa bebisar är problemet ligga ner, platt på rygg. De kan ha magont eller öronont kanske? Då får man prova andra vis: Bärsele, bärsjal, halvsitta med bebis på bröstet eller prova med vagnen i halv-ligg läge och upphöjd huvudända på spjälsängen? Lägga bebis på sidan? Bara det funkar på något sätt så är det bra. Så småningom kommer det antagligen att gå bättre, för ju tryggare bebis känner sig desto mindre behöver han oroa sig, gråta och gny. Man får prova och prova igen, på olika sätt. Se vad som fungerar bäst för er och barnet.

    Jag vet inte om jag svarar på din fråga riktigt… men om jag skulle säga ett och endast ett Rätt svar, så skulle vi ju vara tillbaka på pekpinnarna. Och de är jobbiga, tycker jag. 🙂

    • Saralisa skriver:

      Tack så mycket för svar! Ja det bästa är väl att prova sig fram, man är ju så rädd att göra fel och vill göra rätt från början, men eftersom inget barn är det andra likt så är det ju omöjligt att veta förrän man provat. Men bara en sista fråga, för att förtydliga, om man skulle vilja använda jojo-metoden, är det för tidigt att använda med en 4-6mån bebis? Det kommer ju ändå innebära att han kommer få vara lite ledsen ett tag under insomnandet om än inte ensam såklart..Det jag undrar är om han då kan vara mogen för en sådan metod. Vill ju inte ”skada” honom ! Mvh Saralisa

      • Emily skriver:

        Hej, Min son började sova själv i eget rum vid 4månader. Han va oerhört lättväckt som bebis och vaknade bara vi vred oss i sängen. Sen kunde det ta två timmar av ammande och vaggande innan han kom till ro igen. Men det blev mycket bättre när han fick eget rum. Vi tog det steg för steg med honom. När vi började sov han intill mig, nästa steg va att sova med en halv meter mellan oss, men med en hand på honom. När han vant sig med det (3,4 dagar senare) ställde vi spjälsängen in till min sida sängen så sov jag med en hand mellan spjälorna och på honom. När vi sedan ställde in honom/spjälsängen på hans rum kunde jag ha handen på honom tills han somnade och sedan lämna honom själv. Sen blev det att springa in och mata någon gång varje natt men då nattade jag bara om honom på samma sätt sen. Nästa steg va att lägga min handen bredvid honom i sängen. Vissa dagar la han sin hand på min men oftast brydda han sig inte om den. Han såg att den fans där och det räckte nog. Sista steget blev att lägga honom själv sen sitta på en stol bredvid sängen. Och så sitter jag än idag (nu är sonen snart 3år) jag stoppar om honom i sängen, pussar och kramar tills han inte vill mer, säger något kort om dagen och sen vänder han sig om och somnar. Ibland vill han att jag sjunger eller läser något.

  6. Ping: Om stress och separationsångest hos barn | vardagsmos

  7. Frida skriver:

    Hej och tack för en bra blogg!!
    Känns som om du har kloka och sunda tankar och vill därför fråga ifall du har några vidare tips på vad vi kan göra med vår 13 månaders baby som inte vill sova. Vi har provat det mesta som inte innebär femminuters metoden (vill heller inte prova).
    Han somnar endast i famnen efter en lång stund, med gungande rörelser. Provar vi att sätta ner honom i spjälsängen ställer han sig upp och skriker hysteriskt även om jag eller min man står brevid och talar med lugnande röst. Jag har provat att lägga mig brevid i vår säng (spjälsängen står brevid), lägga honom i vagnen etc. Han blir hysterisk. Jag har börjat få ont i ryggen så det känns inte hållbart i längden att bära omkring på honom varje gång han ska sova. Han är ute på dagen, rör sig mycket, äter bra och är glad ända fram tills läggningen….vad kan vi göra?
    Tack på förhand!

    • vardagsmos skriver:

      Hej Frida! Vad roligt att du hittat min blogg och uppskattar den!
      Det låter väldigt tufft att behöva bära och gunga bebisen till sömns varje gång – och samtidigt olidligt smärtsamt för er alla om han skriker och blir hysterisk.

      Det jag funderar på är om ni provat att ligga hos honom när han ska somna? Om ni lägger honom i dubbelsängen, i mitten där han inte kan ramla ner så lätt, kan ni ligga lugnt och tryggt helt intill.
      Han borde då kunna känna den där nära tryggheten och komma till ro att somna så småningom, utan att ni behöver just stå upp, bära och gunga?
      Så kanske ni kan lämna honom i sängen när han väl somnat, om ni vill ha lite ”egentid”?

      Kanske han ändå blir orolig i början, om han vill ha det som han är van – men försök då att tänka på att själv andas lugnt, att själv tro på det du gör. Övertyga honom med ditt kroppsspråk! Håll bara om honom och låtsas somna (eller låt dig somna).
      Visa barnet att nu är det såhär vi gör, bara. Han får ängslas, protestera, eller vad han nu gör. Och ni får stå fast vid det beslut ni tror på, eftersom det inte på något vis kommer att skada ert barn.

      Alltså strunta i spjälsängen om det inte fungerar ändå. Om barnet kopplar ihop spjälsängen med känslan av att bli övergiven, ensam, så är det förstås inte en plats han kommer att välkomna och känna sig trygg i.
      Kanske kan man så småningom ha små stunder av lekfull samvaro i, och i närheten av, spjälsängen utan att lägga honom där, för att avdramatisera den? Kanske kan ni sänka ena väggen på spjälsängen och koppla ihop den med er dubbelsäng? Så att det inte känns som en separat enhet, en utestängning, eller ett fängelse? Jag tänker att barn faktiskt inte behöver spjälsängar, strikt sett. Man kan välja andra lösningar. Det är däremot ett praktiskt redskap för att skydda dem från fall pladask i golvet! När vi samsov med våra barn plockade vi benen av madrasserna och ställde dem direkt på golvet, omringade av kuddar (efter en tragisk incident med nattlig klättring och framstupafall som vi drömt mardrömmar om efteråt).
      Mina barn har inte heller gillat allt vi tyckt vi behövt göra, men ibland får de anpassa sig – ibland får vi backa. Man ger och tar och lär sig längs vägen, så är det ju. Och detta är nog mitt bästa tips för ikväll. Återkom gärna och berätta hur det går eller inte går, eller om du redan provat detta och det inte alls fungerar – så kanske jag kommer på något annat.
      Lycka till!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s