Växande barn och växande förldrar

Hej kära läsare!
Nu har det blivit länge sedan, igen. Det händer så mycket i livet, bloggandet har fått stå tillbaka för verkligheten. För nytt jobb, vård av anhörig, för hjälp med läxor, skjuts till fritidsaktiviteter – faktiskt också egna fritidsaktiviteter, sådana som fick stå tillbaka när barnen var mindre. Mina små barn har med tiden blivit ganska stora barn.

Storebror är lika lång som mig nu, och har vuxit ur sin fars skor. Förtjust fnissande mäter han sig gärna minst en gång i veckan. Han är ständigt hungrig, ofta trött, däremellan sprallig som en kalv på grönbete. Nu tycks tillväxten tillfälligt avstannat, nu gäller det att få styr på koordinationen av alla dessa armar och ben. De är typ överallt. Han snubblar och spiller, faller in i saker och skrattar åt sig själv, som väl är. Han har skön humor, många kloka funderingar, höga ideal och svartvit världsbild. Han är på väg att bli tonåring, men är fortfarande ett barn inuti, iallafall ibland.

Äventyren lockar på honom. Vi uppmuntrar och förmanar, bejakar men kontrar med visst ökat eget ansvar. Att få pröva sina vingar är ju vad man både vill och behöver.
Som föräldrar försöker vi hålla vår oro och ängslan för oss själva. Komma med konstruktiva förslag. Erbjuda stöd och goda råd, men helst inte förrän de efterfrågas. Visa intresse, med respekt för hans åsikter, vilja och integritet. Det tar oss en lång väg bara att fråga honom: vad tycker du?

Han vill att jag högläser för honom fortfarande. En stund på kvällen är det han och jag och Hungerspelen, medan pappa läser Harry Potter för Lillen. Jag tycker egentligen att Hungerspelen är fruktansvärd, alldeles för obehaglig för en 12 åring, men han klappade mig på axeln och sa att han skulle läsa den ändå – ville jag vara med? Och jo, det ville jag då hellre. Han har redan läst alla Harry Potter böckerna, flera av dem på engelska tydligen. Idag skuttade han runt i skogen på en tipspromenad och bakade sedan våfflor till hela familjen. Jag är glad åt och stolt över min fina 12 åring.

Lillen skuttar på genom livet, ambitionerna är höga, på näst intill alla plan. Bäst vill han bli – på trolleritricks, judo, programmering, svamp-igenkänning och matlagning. Fort ska det gå dessutom. Inte ett byxknä är helt. Var sak får fullt fokus, ett tag. Mitt i vardagsrummet ligger soffkuddar på rad. De fungerar som madrass, eller landningsbana när han kommer flygande för att träna kullerbyttor. Att stå stilla och rulla mjukt ligger inte för honom – han tar sats och kastar sig över ena axeln som värsta stuntmannen. Han kämpar med olika saker varje dag, och har t om lyckats lära sin omusikaliska mor spela ”smoke on the water” på Ukulele.

Allt som man vill kunna! Att inte ge upp när livet tornar upp sig över ens lilla 8 åriga kropp, så full av önskemål och tvivel. Det tär på honom ibland, han sjunker och blir liten, behöver stöd men kan inte ta emot det – han känner sin otillräcklighet. Vi står där och tröstar, kramar och vill förklara att han är så bra som han är, träning ger färdighet, så småningom. Man kan inte börja livet som expert på allt, faktiskt. Det tar tid, och han är så duktig som tränar och kämpar, och tänk vad han redan lärt sig. Försöker vi. Det är som att hälla vatten på en gås, men vi får göra det ändå. Vi får be honom sätta rimligare mål för sig. Ett steg i taget, inte femtio, så går det lättare. Nästa dag tar han nya tag. Min lille hjälte.

 

Annonser
Publicerat i Familjeliv | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Vintertid, oh du bitterljuva

Litet inlägg med hopp om en fridfull juletid.

Vi älskar julen.
Vi älskar att proppa varenda yta full av tomtar, renar och nästan-magiska snökulor.
Vi häller ut ett tusen bitars pussel över hela köksbordet, lyssnar på Elvis och tänder juleljus. Som vi gjorde när vi var små. Nu ska våra barn minsann lära sig hur det går till, de också! (Vi noterar förstås att de är lika måttligt intresserade av pusslandet som vi var som barn, men skit samma, traditioner är till för att hållas och de gör sin roll som ointresserade barn alldeles utmärkt)

Julpynt

Julpynt

Det är något högtidligt kring uppbyggnaden av förväntningarna, pyntandet, pysslandet, bakandet och förberedandet. Pepparkakor har vi redan bakat två gånger. En bit deg ligger kvar i kylen, att knapras på i hemlighet. Lussekatter ligger i frysen och väntar på att bakas upp som vore de pinfärska – ett trick vi lärde oss i ett recept som provades förra året.
Stämningen står musiken, de tända ljusen, doften av granbarr och hyacinter för, i vinterdunkel och gärna till sprakandet från den levande brasan. Innan vi hade en riktig satte vi på en dvd med bras-effekt.

Juletid är också en tid att kura ihop sig, gå i ide och mysa. Vi stannar gärna i sängen, kryper in under täcket, ägnar oss åt högläsning och kortspel. Vi tar tv-kvällar och varm choklad på stort allvar.

Ja, sedan är ju verkligheten som den är, med barnens olika lusse- och terminsavslutnings firanden som krockar med varandra och våra grejer, med tvånget att välja bort ett till förmån för ett annat och alltid göra någon besviken, med sista-minuten-rusch på jobben och i makens fall resa 200 mil bort för säkerhets skull, mitt i alltihop.
Vi har en verklighet av tomma plånböcker, julklappshets och sista-minuten-panik. Dålig planering eller dåligt minne? Kanske både och.
Vi har standard-julstress i form av ständiga städ- och matlagningsprojekt, dåligt samvete och avundsjukt sneglande på andras superpiffiga jularrangemang.
Den delikata frågan om vem ska man hinna träffa och när är en återkommande svag punkt för oss. När vi väl hittat tid och plats för umgänge är alla andra redan uppbokade och vi bestämmer som vanligt att vi får ta det lite senare, och lika bra går väl det, egentligen.

Och det är ju så, det går bra att slappna av lite, faktiskt. Världen går inte under om vi inte kör hemlagat och hembakat hela vägen. Det är mysigt att vara tillsammans bara vi, också. Om vi bara andas ut lite så blir det bättre. Då kan julen få komma när den vill.

adventsmys

adventsmys

De sista dagarna har vi skapat tid för gemenskap genom att helt enkelt be barnen lägga undan telefonerna för ett tag. Satte på lite musik, gärna Elvis, och tände juleljus i bakgrunden. Och tänk – då hände det grejer!
Lego plockades fram, Lekleran dök upp, konstverk skapades. Vi spelade Casino och lufthockey. Lillen gjorde såpbubblor. Storebror kom på att det inte var så dumt att pussla en stund, trots allt.
Medan var och en småpular med sitt hörs stilla nynnande. Där någonstans, känns julfriden nära.

Masterchef gör Lerkakor

Masterchef gör Lerkakor

Plötsligt var det jätteintressant att hjälpa till att laga mat. Det var ett tag sedan. Baka kakor gör de gärna men matlagningen har de diskret backat undan från.

Slowly fading into the background (från giphy.gif)

Slowly fading into the background (från giphy.gif)

När man inte har en telefon som lockar visade det sig inte vara så dumt att hänga i köket ändå. 11 åringen tog faktiskt över helt. Okey, jag berättade hur han skulle göra, men han lagade själv både Fish and chips och Korv strogarnoff, med ytterst välhackad lök, den här veckan.

Det är roligt att känna sig behövd, uppskattad och självständig. Att klara vuxna saker. Att infoga Hjälpsam i självbilden.
Jag ska försöka bli bättre på att ta mig tiden att visa dem hur man gör, för att hjälpa till. Vi vinner ju alla på det.

Lillen gör fruktsallad, på den tiden jag var duktigare på att engagera dem i hushållsarbete.

Lillen gör fruktsallad, på den tiden jag var duktigare på att engagera dem i hushållsarbete.

Publicerat i Familjeliv, Familjeliv 2015 och framåt | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer

Sprut-skräck

Härom veckan skulle Lillen få sin första vaccination på skolan, utan oss.
Han var så rädd, den unge mannen, inför denna spruta. Han ville bli sjuk så att han skulle slippa. Han ville rymma. Han ville inte leva längre. Ingenting var värt att leva för när det fanns sprutor i världen.

Han är inte måttfullhetens mästare, min son.

Han har fått halsmandlarna bortopererade, utan att reagera negativt på slangar och sprutor. Tvärtom var han så helnöjd med behandlingen (och mängden glassar han tilldelades efteråt) att han flera gånger bett att få göra om operationen. Typiskt honom var förstås att han trots lugnande spruta var vid full vigör och själv promenerade in till operationssalen, klättrade upp på operationsbordet och började ställa intresserade frågor om hur allt skulle gå till. Efter operationen var han den på uppvaket som vaknade först, trots att han var sist klar. Han tycker det där med att sova är lite onödigt, helt enkelt. Det ska vara full fart framåt, tills man stupar, eller blir nedsövd då.

Vaccinationer verkar dock vara en annan femma. Vi skulle på semester i somras, och behövde skydd mot hepatit, tyckte vi föräldrar förståndigt. Det tyckte också Lillen verkade nog så bra, tills han kom öga mot öga med vaccinationssprutan. Då fick han panik, försökte fly, höll stadigt tag i tröjan för att slippa blotta armen… Att vi pratat om det innan, bad honom slappna av och lovade glass efteråt hjälpte föga. Han visste nog att vaccinationen var viktig och bra, han var sugen på glass, men han ville ändå inte bli stucken. Känslor är ofta starkare än aldrig så kloka tankar.

Jag fick lirka loss tröjan, hålla fast och försöka lugna, men han spände sig som en stålvajer så att sköterskan blev stressad och sprutade så fort hon kunde.
Lillen, som var i fullt panikläge, tyckte förstås att det gjorde JÄTTEONT och skrek som en tok.
Jag kände mig som en förrädare.

Nästa spruta fick pappan sköta. Han tog på sig tålamodskoftan och lugna rösten och lyckades övertala Lillen att ta sprutan. Det var inte en glad Lillen som blev stucken, men det gick. Han började genast våndas över den spruta som skulle följa upp de första, om ett halvår.

Så började skolan och det visade sig att tvåorna skulle vaccineras i höst. Pappan och jag bleknade något, bet ihop och tänkte på något annat tills det blev dags.

Vi undvek att prata om den kommande sprutan för att inte förstöra hela terminen med ständig skräck, men informerade förstås veckan före, för att kunna ta diskussionen med honom. Lillen var jätterädd. Alla stressnivåer på topp, rösten gäll, svetten lackade vid blotta tanken.

Vi pratade avslappning. Lillen menade att han inte kunde slappna av, fast han försökte. Han hade provat sist och det hade inte hjälpt alls, tyckte han. Jag, som ju känt hur spänd han varit, visste ju att han inte varit i närheten av någon avslappning. Men hur lär man ett litet energiknippe med explosivt humör att slappna av? Han har bara ”På” knappar, och en eller annan Jetmotor.

Nå, efter en ordentlig motionsrunda i skogen var stresshormonerna så låga att vi kunde tala om saken. Jag förklarade hur jag övat på profylaktisk djupandning när jag skulle föda barn och att det faktiskt hade hjälpt. Någonstans mellan mina förklaringar om att frusta som en ko och testa effekten med ”tusen nålar”, fångades hans intresse och vi övade flera gånger. Hålla andan. Andas ut med ett jätteprust. Hålla andan. Andas in… Titta mig i ögonen, seså, få läpparna att fladdra ordentligt!
Helgen och kvällen före sprutan jobbade vi med avslappningsövningar och distraktionstankar. Storebror tipsade så fint om att tänka på havet och fåglarna som flög mot solnedgången, men Lillen bestämde sig för att tänka på datorspel istället.

Och det gick! Lillen erkände att han hade sprungit ut och gömt sig bakom en vägg först, men sedan hade han tänkt att det var lika bra att göra det, så han hade bestämt sig, kavlat upp ärmarna och gjort det. I famnen på hjälpsam sjuksköterska kändes det inte så farligt heller visade det sig. Jag hämtade en nöjd och glad kille som var stolt över att ha tagit sin vaccinationsspruta!

Med detta vill jag säga: Det behöver inte vara kört, för att det blir fel ibland.
Det kan gå att vända på dåliga erfarenheter. Skapa nya. Hitta samsyn och förhållningssätt som fungerar för barnet det gäller. Inte alltid är det samma sätt som passar oss.

Publicerat i Familjeliv, Familjeliv 2015 och framåt, Tänkt och tyckt | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Vårstädning

Vi har pimpat vårt hem! Det ser nästan home-stylat ut!

Det tog ju sin tid, att få badrummet färdigt. Först trodde vi att det var färdigt. Snyggt kaklat var det, taket målat och golvbrunn, wc och handfat på plats.
Sedan kom vi på att vi behövde förvaring också, inte bara snygga blanka ytor. Toapappret behövde hänga någonstans och handdukarna också, gärna. Högen på golvet kändes inte hållbart.
Nå, det var ju ganska lätt fixat, jämförelsevis. Några krokar som fiffigt klistrades upp på det blanka kaklet. Bara för att trilla ner igen, när man hängde en handduk på dem. Vi fick köpa dyrare varianter, klistra upp dem med misstänksam min och invänta raset. Det kom inte. Ekonomen, eller kanske snåljåpen, i mig är desillusionerad. Men vi har iallafall fungerande upphängningsanordningar nu. Och inga hål i vår fina nya fuktspärr.

Detta med att renovera förde in oss på nygamla jaktmarker: byggvaruhus och inredningsbutiker. Plötsligt tyckte vi att ingenting vi äger passar ihop, allt är gammalt, fult eller trasigt – ibland både och. Jag drabbades av tunnelseende och ville ha nytt av allt. Maken lade vissa band på min inredningsiver, men inte utan att själv dras med i tankebanorna. Efter ett IKEA besök kom vi hem, lika lyckligt rödrosiga båda två, med inte mindre än två dödsstjärnor, dvs deras nya PS lampor. Barnen blev också förtjusta, milt sagt.

Dödstjärnan exploderar!  (Gillar vår nya lampa!)

Dödstjärnan exploderar!
(Gillar vår nya lampa!)

När vi väl kommit igång med utrensningar och uppiffningar, snubblade jag hela tiden på förvaringsproblemet. Var ska man göra av allt bråte-som-ändå-kan-vara-bra-att-ha? Jag smidde storslagna förvaringsplaner, köpte plastbackar, fyllde dem och travade upp dem i klädkammare och garage. Men det räckte inte. Vissa saker behöver man lättillgängligt.

Vi började med att skaffa en större hatthylla och ett skoskåp till vår stackars överbelamrade hall, och tänk – det hjälpte! Visserligen är hallen fortfarande överbelamrad, men inte lika mycket. Man kan se golvet. Ibland. När vi inte har gäster.

I samma hall ståtar numera också två nya vägglampor på varsin sida spegeln. Det ser riktigt ståtligt ut. Om man bortser från de kladdiga märkena av barnahänder på spegeln.

Det är iallafall bättre än förut. Nästa projekt: måla trappan, tapetsera om, dölja sladdarna... äh, vad jobbigt det blev. Vi har iallafall belysning i vår sjuttiotalshall.

Det är iallafall bättre än förut. Nästa projekt: måla trappan, tapetsera om, dölja sladdarna… äh, vad jobbigt det blev. Vi har iallafall belysning i vår sjuttiotalshall.

Av bara farten byggde vi om lite på barnens rum. Blocket-fyndade ny-gammal säng med inbyggd förvaring, skaffade fler hyllor och vips! -kunde man ta sig fram på Lillens rum igen! Han blev mycket nöjd.

När hösten närmade sig tog vi tag i de gamla Loppis-planerna också: barnen fick sälja av sina gamla, utsorterade kläder och leksaker. Saker som legat i garaget och tagit upp plats i flera år. Visserligen är inte barnen vidare förtjusta i tanken på att göra sig av med någonting, någonsin, men de är å andra sidan ganska sugna på att tjäna egna pengar. Och pengar blev det, faktiskt, i förtjänst på loppisen. 200 kronor var tjänade de ihop!
Jag tycker det känns jättebra att barnen lär sig lite om pengars och sakers värde genom att både kunna köpa egna saker ibland, och tjäna ihop pengar till sådana inköp.

Och här ligger jag nerkrupen i frasiga nytvättade sängkläder med söta blommor på. Också det ett välkommet inköp under home-styling-perioden i våras. Man kan må som en drottning. En stund till iallfall. Sedan kommer barnen hem och det blir liv och rörelse, nya kladdmärken och skor som inte vill trängas på hyllan med de andra. Det ska fixas mat och läxor och bytas om till kvällens träning.
Man kan konstatera att tiden och intresset för homestyling tillfälligt gått över, vardagen tar vid och livet går vidare. Men det blev iallafall lite snyggare. Ett tag.

Publicerat i Familjeliv | Märkt , , , | Lämna en kommentar