Otillräcklighet, en stilstudie

En kompis postade nyss några höstbilder på sin familj på facebook. Sällan har jag känt mig så skruttig i jämförelse.
Jag vet, man ska inte jämföra. Jag brukar låta bli. Det är bättre att glädjas med andras glädje, dela deras sorg och motgångar utan att nödvändigtvis på främsta ego-manér dra in sin egen smutstvätt i ekvationen. Man kan glädjas över sina små fina vardagligheter utan att gräma sig över att vissa har råd med dyrare lyx och semestrigare semestrar. Man kan få vara stolt över loppisfynd, hemlagat och egenknåpat pyssel också. Åt tid tillsammans, lek och stoj, gos och gull.

Men just idag blev det svårt.
Ni kan få en hastig inblick i min verklighet just nu, en liten glutt genom köksfönstret så att säga:
Här sitter jag hemma med 2 höstlovslediga barn och gräslig mensvärk. Varje försök att resa sig innebär blodtrycksfall så att det tar en god stund att återfå synen. Ihållande kramp bokstavligt talat välter mig in i väggarna. Nej, få har mensvärk i dessa dimensioner, men jag lyckas. Då är man inte på topp. Nej, snarare är man blek och svettig, har håret spretande i ett enda rufs, gårdagens smink fastklibbat under ögonen och vad jag än har på mig nertill måste vara svart, för det blir blodfläckat inom en timme.
Barnen tittar på TV iklädda pyamas. Större delen av vardagsrummet består av en koja de byggde igår. Soffbordet är täckt av Lego. Ingen säng är bäddad. Smulor och smutsdisk i köket. Sur tvätt i maskinen.
Trädgården består av en härlig blandning av lera, rutten fallfrukt och gamla leksaker.

Så möter jag dessa, av min ytligt bekanta publicerade, familje bilder. Ren utklassning. Glada barn i höstträdgård. Visst, sådana har jag med. Men dessa barn är RENA! Inte bara ansikte och händer, utan även kläderna är RENA! Jag förstår inte. Mina är skitiga 10 minuter efter bad och omklädning, utan undantag.
Tillika är dessa barn iklädda moderiktiga kläder. Hela sådana. Matchande. Modern strålar också rosenkindad från en bild. Håret välklippt, glänsande. Hon är slank, hel och ren. Synnerligen fräsch och moderiktig. Medan hon jobbar i trädgården. Som såklart är oklanderligt välskött, den med.

Det är annat det än när jag drar på mig gummistövlarna och rotar runt i min kompost / myrbo. Eller står och muttrar i duggregnet över ogräset som spirar mellan kullerstenarna. Man ser knappt kullerstenarna i sammanhanget.

Nej, detta är illojalt mot vanliga dödliga. Jag blir irriterad. Vägrar skylla på hormonerna, fast det förstås hör till. Tar istället ännu en ipren, ännu ett glas vatten, ännu en järntablett. Packar ihop barnen och drar iväg att storhandla.

När vi sent omsider är hemma och har ätit lunch har vi genomlidit 3 tantrums* redan, varav ett från min sida. Ja, jag har sagt förlåt. Har sedan lekt lite kuddvolleyball för att avreagera oss alla. Då blev det ännu ett tantrum från Lillens sida, som låt säga inte är på sitt mest samarbetsvilliga humör just idag. Allt måste vara på hans sätt annars blir han vrålarg. Jag vägrar ge mig av ren princip, biter ihop och försöker vända dövörat till. Det är svårt när han tycks kunna lyfta taket med sina vibratovrål.

Vill gå och lägga mig. Är sämsta mamman någonsin.

Fast dagen fortsätter obarmhärtigt och snart har vi gjort mördeg till blivande mumiekakor, färgat marsipan och knåpat ihop små söta pumpor. Bara lite karamellfärg kom på sonens tröja. Ganska mycket mördeg kom i hans mage. Sockerpaketet visade sig ha hål i botten och läckte över hela diskbänken och köksgolvet förstås. Just när jag dammsugit och torkat färdigt var det mjölets tur. Jag är ett halvt steg bakom hela tiden. Och där kom ännu ett tantrum. Dock inte från mig, det tar sig.

Nu sover de iallafall, hur sött och fridfullt som helst. De är nybadade och kom för att kramas godnatt med tandkräm runt hela munnen. Imorgon blir nog bättre. Då ska det karvas pumpa. I brist på organisationsförmåga och perfektionism kör vi hårt på hastighet och kvantitet i det vi gör: många ofullkomliga projekt i stället för enstaka storstilade. Nå, barnen får iallafall prova lite av varje. Även om de råkar bli lite kantstötta längs vägen, stackarna.

* Jag vet att Tantrum heter utbrott på svenska, men ordet Tantrum känns mer kraftfullt – som Lillen ungefär.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s