Klagosång över renoveringseländet

Nej. Det finns ingen kul vinkel på vardagskaoset just nu. 2 veckors segt förkylningsvirus har däckat familjen i tur och ordning, med feber, snor och allsköns gnällighet. I synnerhet man och barn har lidit svårt, tycks det.

Lillen har visst blivit bättre nu åtminstone, för igår morse väcktes vi av att han bestämt sig för att vi skulle ha frukost på sängen. En vanlig sketen torsdag, klockan 6. Tja, varför inte. Vi samsas i sängen med byggdamm, smörgåssmulor och kaffespill. Klockan 7 kommer byggjobbarna och hejjar frejdigt. Vi känner oss dekadenta.

Fast sedan samlar vi ihop oss, gympapåsar hit och matsäckar dit, extra tröjor där och var tusan är stövlarna nu då? När allt är på plats hittar man inte barnen. De har klättrat upp i plommonträdet, sjunkit ner med en bok under bordet eller fått för sig att gå och hälsa på hos grannen. Eller så tar man sin lilla trehjuling och hävdar sin rätt att cykla själv till dagis. Lovar att bara cykla på trottoaren, fast startar åt fel håll, för man vill ta långa vägen. Och det hinner vi inte. Inte idag, heller. Svår gråt när man stuvas in i bilen som alla andra. Och så vips är alla iväg. Trötta, snuviga och arga på varandra. Alltid en härlig start. Så skiljs man åt: ”Hej då, ha det så bra idag!” och något gör ont i bröstet.

Samtidigt är renoveringsröran oförbättrad. Golvet är täckt av numera ännu skitigare masonit och papp. Man försöker ibland glömma alltihop, stänga in sig på gästtoan för en lång varm dusch. Åh, så uppfriskande. Man är som ny. Tills man sätter foten utanför badrumsdörren och bokstavligt talat får sand mellan tårna, men inte på det gosiga sättet. Den hopplösa känslan av att man aldrig kommer att bli ren igen.

Ingenting tycks fungera nu på sluttampen. Inga väsentliga delar vill låta sig pusslas ihop med andra väsentliga delar. Saker vill inte levereras med mindre att maken hyr släp och kör iväg i mörka natten för att hämta på byggvaruhuset. Returnera samma saker när de visar sig felkonstruerade gör vi ogärna. Plåtslagare, rörmokare och elektriker glömmer bort oss, och allt står still medan folk skäller på varandra.

Vi trängs på lilla gästtoan, de förkylda pojkarna, byggjobbarna och jag. Vi trängs i köket, där kallpratet för länge sedan ersatts av långa samtal om familjerna, barnen och drömmar som gått förlorade. Det är fina gubbar. De gör ett jättebra jobb. Men ibland, bara ibland, behöver jag få vara ifred i mitt eget hem!

Flyr till trädgården, där dåligt-samvete-rabatterna blänger på mig. I frustration högg jag in på bärbuskarna igår. Klippte lite här och där. Slängde på dem lite kompost, för det läste jag minsann i sista Vi i villa att man ska göra. Vi har en kompost, isolerad och allt. Helt omöjlig att arbeta med är den visserligen, med alldeles för hög kant för att man ska kunna gräva i den. Jag står lutad över kanten och hackar ner i jorden med barnens spade för att få loss lite mull. Vad jag får loss är ett myrbo, och plötsligt krälar och sticker det överallt. De små krypen försvarar sig med liv och lem, biter sig fast i skinnet på händerna, armarna, under BHn – nä, där gick gränsen – AJ!!! Det blev ett smärre massmord på myror.

Under tiden har barnen utvecklat förmågan att sysselsätta sig själva litegrann. Det plockas frukt och byggs med Lego. Väldig harmoni råder, ett par korta minuter åt gången. Alltid är det någon som trillar ner från ett träd eller slår sig med hammaren. Man springer på idel larmutryckningar. Eller så vill de hjälpa till. Laga sylt, måste vi plötsligt göra. Baka kaka. Väldigt hedervärt, men kanske inte vad jag hade på agendan just då. Nå, det har blivit både sylt och kaka, målarstudio och snickeri.

Jo, för badrummet är de bra sugna på att sätta tänderna i, men det är ett Förbjudet Område. De kikar så försiktigt in, över kanten, utan att beträda golvet. Lite heligt har det nästan blivit. Magiska förändringar som sker och man vet inte riktigt hur. Man försöker ta reda på det. Utrustar sig i full Byggare Bob mundering, tar sina verktyg till gästtoan och ger den en ordentlig omgång, med allvarlig min. Det bankas och skruvas på kranar och handtag. Snart är den klar. Då är man nöjd. Tänk om det var så enkelt med resten av huset också!

Nå, ikväll blev det ficklampstafatt efter fredagsmyset. I mörkret syntes bara små virvlande ljusstrimmor som for runt som discokulor. De galopperade mig till mötes, tog en runda runt buskarna och var försvunna, man hörde bara de kvillrande skratten. Det är tur man har de små glada knoddarna som drar i en, annars hade man nog surat till.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s