Tantrum, ännu en stilstudie

Ingen kan bli så kränkt som min yngste son.

Han gör närmast en parodi på ett Tantrum. Han vrålar sitt högsta. Bankar gärna en indignerad näve i bordet (det fanns en fas när allt inom räckhåll for i golvet med ett brak också, men den har vi passerat). När det inte hjälper stampar han i marken, går ut ur rummet och stänger beslutsamt dörren bakom sig. Hojtar ett självrättfärdigt ”Huh!” så att alla ska förstå hur bestämd hans åsikt är.

Idag senast för att jag satte på annan musik EFTER att ha lyssnat på Eric Saades Popular 2 gånger i rad. Enligt Lillen den enda låt värdig att lyssnas på.

Andra gånger är det mer direkt relaterat till världsliga behov. Ett litet tantrum är helt enkelt hans version av mat- och sovklocka. Då är det inte lite småkränkt man blir, nej, då låter man som ett helt alarmsystem och får grannar, eller för all del vanliga förbipasserande, att komma springande i förfäran över vad vi kan tänkas utsätta det arma barnet för. Jodå, han utsätts ibland för ett ”Nej”. Ibland ett ”Nu måste vi gå”. Ibland är det schampo, den allra mildaste barnvarianten, mjukt inmasserad i de mjuka lockarna, som är syndabocken. Igår var det att jag serverade gröna bönor till maten – för det var inte vad han ville ha, ”Huh!”.

Behöver man flytta honom någonstans under pågående protest smälter han som en klick smör i ens armar och vrålar ännu högre. Ligger på golvet med tröjan uppkavlad över sin bara mage och sparkar i golvet. Hittar man ett bra grepp för förflyttning trots smörklickstaktiken sprattlar han hejvilt, griper tag i dörrkarmar och gardiner längs vägen, kastar gärna en eller annan indignerad strumpa. Man kan följa vår väg från soffa till bilen eller tvärtom på spåret av kläder. Jodå, vi har kommit till dagis med sonen endast iklädd kalsonger vid tillfälle.

Väl där är han förstås stora charmtrollet som vanligt, med eller utan byxor. Ingen kan le så smittande som han. Han presenterar sig som en självklar stjärna: ”Här… kommer… JAAAG!”, gärna med ett jämfotahopp och stadigt bank på bröstet. Tarzanstyle.

Ingen konverserar så högtidligt, med kassabiträden, tultande ettåringar på lekplatsen, herrar i kostym som kommer på besök och snabbt bjuds in att dricka kaffe. Samtliga får veta allt om hans stundande födelsedagskalas, om vad han lekte med storebror igår eller vad hans kanin tycker om att äta. Han visar runt, jajamensan. Han vet hur allt ska vara, tycker han.

Det är nog därför han blir så fruktansvärt kränkt också, när hans tankespår bryts av ovidkommande realiteter presenterade av just oss föräldrar. Det är bara vi som känner till hans hemliga identitet, Tantrumsmästaren.

Tur kanske att han är lika intensiv i sin kärlek.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s