Gott nytt år!

Jadå, nytt år, nya möjligheter! I år ska jag bli en piggare, mer närvarande förälder. Börja jogga (igen). Jag ska bli en mer organiserad person. Mindre neurotisk. En bättre människa. Det vore något det. Kan man lova sånt?

Det börjar ju inte så bra, isåfall. Rent organisativt och strikt föräldramässigt haveri nyårsaftonskväll: Lät barnen bli sockerspeedade, kolla på TV och spela datorspel (bara snälla förstås, men ändå), så att de var uppe till 01 på natten. För att själv sitta och prata vuxenprat med goda grannar, dricka vin och ha det bra. Det är emot mina principer. Det var nog rätt bra, för både barnen och mina principer, att bryta mönstret lite.

Jag är inte så van vid detta tänk: låta barnen sköta sitt ett tag, se till sig själv och vara nöjd så länge ingen ber om hjälp i någon knipa. Jag är mer den som brukar fara runt och vilja se till att alla har det bra, jämt. Ser till barnen först, ser till att de leker fint, delar med sig, kommer överens. Bara där kan man ju sitta fast ett tag. Så vill man titta på deras små teaterföreställningar eller demonstrationer av senaste konstverken. Uppmuntra och bekräfta. En liten evighetsmaskin. Sedan kan man alltid stimma runt lite för att fixa med det ena eller det andra, lite disk, lite plock. Nu satt jag på min breda bak i princip hela kvällen, medan andra fixade allt. Dåligt samvete får jag. Fast det var skönt också.

Barnen var ju glada, förstås. Det fanns kompisar och katter att leka med, och inga vuxna som lade sig i leken oombedda. Vi fanns ju där när det behövdes ändå, en famn att mellanlanda i. Visst såg vi till dom spontant ett par gånger, medlade och tröstade någon gång. Vi blev ombedda att bevittna ett par små uppvisningar också (som såklart inte blev mycket till uppvisningar eftersom ingen brukar vara överens om vad som ska göras, eller hur, och maskinerna sällan funkar som uppfinnaren tänkt sig dom…). Men i princip skötte de sig själva.

Den här skönt avslappnade föräldrarollen funkar för de lite större barnen, särskilt när de känner varandra väl. Den lille brukar behöva lite mer support i vanliga fall – men nu fanns där storasyskon som gärna lekte och fixade åt honom, och senare en säng att vila i, med en TV att titta på, precis intill oss vuxna. Jag satt där en stund och försökte få honom att somna. Det gick inte, var alldeles för spännande med allt annat.

För första gången hann mina barn se de riktigt fina fyrverkerierna, de brukar annars sova sig förbi 12-slaget. Förra året väckte vi dom, eftersom de hade bett oss göra det. De var för trötta för att gå ut, så vi tittade genom fönstret (som tyvärr har dålig sikt, så vi såg inte så mycket), skålade i julmust och de somnade om nästan direkt. Nu kom vi ut i tid, och oj vad det smällde och glittrade. Storkillen var överförtjust. Lillen tryckte händerna för öronen och sprang in igen efter en kort stund, men vi tittade vidare på raketerna från värdparets sovrumsfönster, med en stor snäll labrador intill. Ett sätt att fira nyår som varmt rekommenderas! Det bjöds på barnbubbel också, och en och annan puss utdelades under mycket förtjust fniss från mammornas håll.

Gick så hem med barnen, borstade tänderna och bäddade ner dom och de somnade sött innan jag kommit igenom Trollmor. Kändes ganska helylle där på slutet.

Men världen snurrade. Lite mer bubbel i kroppen än den är van. Låg ner och vågade inte riktigt somna. Tänk om jag somnade djupa fyllesömnen, och missade om Lillen blev dålig igen? Lyssnade med öronen på helspänn. Mycket riktigt, där kom en host framåt 4-tiden. Och snart ett par till. Elaka, onda mamman har inte låtit sjuka barnet somna i tid, skapar astma och är för full för att köra till akuten. Hemska scenarion spelas upp för mitt inre öga. Tassar upp och tittar till, lägger tillrätta på kudden. Nog rosslas det lite, som det gör när man är småsnuvig och snarkar, och ett och annat host blir det, men astma är det inte. Han fick dubbel dos medicin innan han la sig, bedyrar pappan. Jag var tvungen att väcka honom för att kontrollera. Kan inte jag sova ska minsann inte han heller. Nå, hostan lugnade sig när Lillen låg på sidan och vi vågade så småningom somna om.

Fördelen med att låta barnen vara uppe sent: de vaknar senare också. Nackdelen: Inte så sent vaknar de trots allt. Sover oroligare. Den lille somnade om efter hostningarna, men den store kommer tassande med mardrömmar kl 06. Lillen vaknar och gnyr vid 8, men somnar om med lite mild övertalning. De vill ha frukost vid 10. Dagen förlöper i viss dimma. Man har inte sin ungdomstids festkondis, är inte pigg och nyter och redo för nya tag sådär direkt. Fast kanske var det ingen som begärde det av en då heller, man kunde ligga och dra sig då. Tycka synd om sig själv om så krävdes. Nu ska det läsas saga och ordnas nyttig frukost, man ska ut på promenad och spela fotboll. Och egentligen är det bra skönt, att man kommer loss, kommer ut, andas lite.

Men den där aktiva närvaron, den blir det dåligt med idag. Några små stunder blir det i alla fall, små lyckliga stunder. När storkillen kommer på ett sätt att fånga sina mardrömsmonster (”Man kan kanske trampa på dom, för de är så små? Eller spruta vatten på de som är gjorda av papper?” ”Säkert”, nickar jag. Det är min idé att han ska ta kommandot över de dumma drömmarna och själv bestämma ett sätt att få ett bra slut på dom. När han lättad utbrister: ”Det funkar mamma!”, då känns det bra, för oss båda tror jag.). När lillkillen galopperar över fotbollsplanen, mössan flyger all världens väg, leendet är brett och kinderna rosiga. När storkillen och jag löser ett skattkartsmysterium med hjälp av linjal och matte, han följer instruktionerna noga och vi förflyttar oss på kartan från punkt till punkt under djup koncentration. När hela familjen spelar badbollsvolley så granen skakar. Bröderna Bus skrattar så de kiknar. Glad mamma. Inte så dålig ändå.

Fast sedan vill de inte äta, inte klä på sig pyjamas, inte lägga sig. Lillen studsar ur sängen så fort sagan är läst och godnattvisan tystnat. Nattas om 4 gånger innan vi ger upp och låter honom knata runt tills han blir trött och gnällig. Nattar igen. Nu sover han nog. Nejdå. Inte det. ”Då får jag inte gå och lägga mig” säger han purket och kastar både nalle och napp, hans heligaste nattsaker. Då vet man att det är allvar. Fast man har svårt att hålla sig för skratt.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s