Moderskärlek

Vaknar av att lillen kommer krypande upp i sängen, ”Hej mamma”, viskar han slurpande genom nappen. Sedan ligger han och klappar mig på armen tills jag somnar om.
Såsmåningom är det dags att vakna. Då klappas han än. Jag ligger med ryggen åt hans håll, men skyndar mig att rätta till detta och stort kram och pusskalas blir det.

Pappa vaknar. Han går upp. Blir snabbt fångad av lillen som kravlar efter, tar honom i benen och förklarar att han måste klä på sig. Lillen är ivrig att hjälpa till, hämtar kalsonger och strumpor och klär nogsamt på sin far under beskäftiga kommentarer som ”Här pappa, här har du strumpan. Lyft på foten nu.”. Pappan är yrvaken och vinglig, men klarar av balansakten utan att ramla på sin son. Sedan förklarar sonen livlig och glad att han och pappa ska gå ner och göra frukost. Snart hör jag honom instruera sin far i hur man brygger kaffe. Han vet precis.

Storebror vaknar och börjar stappla nerför trappan han med. Han möts av ett lyckans rop: ”Storebror kommer! Kom hit storebror! Här är frukost storebror!”. Han svarar milt och lite sömndrucket tafatt sin lillebror att han kommer strax. Lillebror blir inte nöjd. Storebror måste komma nu, annars blir det försent. Småfnissande låter storebror sig hämtas och bröderna går hand i hand nerför trappan.

Framåt eftermiddagen är det mellanmålsdags. Storebrodern är ivrigt upptagen av en hemlig lek med sin kompis, men lillebrodern sitter nöjt kvar vid bordet och sörplar sakta och njutningsfullt Oboy med sked. (Japp, de har fått Oboy, det är lillördag på onsdagar förstår ni. Och så hade vi ju finbesök av kompis. Dessutom har vi en viss mor i huset som råkar gilla Oboy och förser sönerna med det bara för att kunna titta längtansfullt på deras koppar.)

Jag sätter mig intill honom. Då klappar han mig så milt på armen och säger ”Jag älskar dig mamma”, med mjuk röst. Jag har aldrig hört honom säga det så tydligt förr och det är uppenbart att ordet älskar är lite klurigt att reda ut för den lilla tungan, men han gör det, och gör det igen. För jag svarar förstås ”Och jag älskar dig”. Men se då blev han upprörd. Det blev ju fel: ”Nej mamma, JAG älskar DIG!” så jag får förklara att jag ju älskar honom också, vi älskar varandra, och det är så fint. Han slappnar av, lugnad: ”Ja, mamma. Det gör vi.”

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2011 och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s