Juleljus och julefrid

Härom natten beslöt sig lillkillen för att få årets stora astmaanfall. Det gäller att hålla oss på tårna, man får inte slappna av och tro att man är något bara för att barnet varit frisk i rekordlånga 3 veckor. Inte heller får man förledas tro att en ny vägg ska göra susen för små känsliga luftvägar. Nejdå, här ska det rosslas och väsas och fäktas frenetiskt med små knubbiga armar för att hålla medicinflaskor på behörigt avstånd. Vi klappar, gråter och håller fast, pussar, tröstar och bäddar ner, lyfter snart upp igen, sprayar näsan och öppnar fönstret. Upp och ner, i takt med hostningarna. En stunds vila, så på det igen. Klockan 02.30 kommer jag på mig med att stå naken i det vidöppna fönstret med den lille, väl insvept i en filt, i famnen. Han sover, inte jag. Såsmåningom, efter kanske tredje omgången astmamedicin, lättar andningen på riktigt och jag somnar jag med, halvsittande, med lillen på armen.

Blott alltför snart vaknar storebror och smyger in till oss. Lille sjuklingen är icke längre sjuk, han är morgonpigg och glad: ”Storebror!” hojtar han lyckligt och fnissande rumlar de snart runt på golvet bredvid sängen. En ny dag har visst börjat. Jag önskar bara att den andra kunde sluta först.

Nej, här gives ingen nåd. Det gäller att inte tänka på saken, bara hålla sig i rörelse. Man kan tippa ner i maten men kickar snart igång igen med mer kaffe, det är så det funkar. Påt igen. Vi lagar storkok. Pyntar trädet utanför fullt med julbling. Mamma vinglar betänkligt, men det kan inte hjälpas. Man kan luta sig lite på dammsugaren. Det kommer en ny dag imorgon.

Tyvärr kommer det först en ny natt, inte så olik den förra. Lillen är medicinerad och slipper andnöd, men vaknar av hostan, tappar nappen, gnyr och har det jobbigt där på sitt rum. Jag lyssnar oroligt, tassar över och bäddar om ett par gånger. Tillslut kommer han stapplande på vingliga ben (vilket är mycket gulligare på en treåring än på hans mor) och frågar med sin sötaste röst och plutande mun: ”mamma var är nappen? Jag kan inte hitta nappen mamma.” Livräddarmorsan klampar ut i natten på nappsökarexpedition, hittar nappen under kudden och återvänder. Vi kryper ner i stora sängen. Då kommer nästa: ”mamma var är nallen? Jag kan inte hitta nalle mamma.” Det är bara att ge sig ut på nallejakt. Jag finner honom under täcket någonstans och återbringar honom i triumf. Så ligger vi där i sängen igen, han nöjt snuttande på nalle och vilande på min arm, jag i full alarmberedskap. Fast tröttheten övervinner stressen tillslut, sömnen kommer lagom tills han börjar hosta igen.

Nästa dag är humöret inte längre på topp. Det var någonstans runt tapetseringsdags. Maken får veta att han lever. Han vet hur det är, dessutom har han sovit ett par timmar mer än mig, så han tar det med ro. Snart bryter jag ihop istället och tjuter över min ilska och trötthet. Han klappas. Det går över snart, det kommer fler dagar, fler chanser.

Jadå. Nästa natt sov jag minsann flera timmar, fast inte i sträck. Dags ta sig i kragen. Jadå, efter tapetseringen kom stora Röjardagen. Ut med golvpapp och täckplast: bort med dammet, tillbaks med möblerna – den här gången minus alla leksakslådor som ackumulerats i hörnen. De får bo under trappan framöver. Revolution! Fria ytor öppnar sig för mina ögon! Barnen släpar förstås genast fram sina lådor igen och sprider effektivt ut sina saker över mattor och bord, men jag är diktator och inför regeln att allt hädanefter ska städas undan när man är klar. (Jodå, det kan jag ju planera åtminstone. För att kunna skratta åt min egen naivitet sådär i efterhand.)

Nu har vi iallafall plats för nästa projekt: fram med julen. Hitta adventsljusstaken och bränna ljus så vi kommer ifatt. Placera ut små tomtar lite varstans, en sjungande snögubbe och lite glitter blir det också. Det är inte värt att göra om det inte är värt att överdriva, är vårt motto. Det kommer att bli mycket mer innan vi är klara, men nu har vi åtminstone visat julen vägen.

Dagen därpå är jag trött på mitt liv som städfascist och mentalt frånvarande förälder. Bot och bättring! Beslutar mig för att leva i stunden, vara nöjd med att vi fått det fint nu och inte städa mer närmaste veckan. Bara vara med barnen ett tag. Nu ska här njutas frukterna av allt arbete och fejjande. Här ska göras lerfigurer med sjuka barnen. Här ska lagas pannkakor till dom. Med jordgubbar på. Bästa morsan.

Då, strax efter pannkakorna, kommer kabelkillarna. De borrar hål i vår vägg och installerar nya dosor. Trampar med leriga skor på mitt nysvabbade golv och gör nya högar av gipsdamm. Stannar i två timmar gör de. Trevliga killar, visst, men INTE NU! Fram med dammsugaren igen. TVn går varm och barnen sitter still tills de får spatt, sprallar rundor och kastar saker omkring sig. Som barn gör. De måste ut. Men se då blir de genast trötta. Hoppsan, jag glömde visst ge dom lunch. Vilken supermamma. In med dom igen, tur man har köttbullar i frysen. Microköttbullar, ett äpple och en smörgås med köttfärssåsrester bjuder vi på idag. Oh, så kulinariskt. Närmast tallriksmodell.

Nå, efter mat och middagsvila, samt för min del 3 koppar kaffe, kommer vi igen. Nya friska tag.

Jag skulle bara sätta upp juleljus i trädgården. Detta visade sig vara ett Projekt värt namnet eftersom eldosan blev nedmonterad tillsammans med det ruttna taket i uterummet förra veckan. (Jo, för de hurtiga snickarna tog sig an det murkna taket när de var klara med mögelväggen. Fantastiskt vad de kan göra nuförtiden. Vi fick ett snyggt uterum som inte längre riskerar att falla ner över våra huvuden.) Eldosan måste upp igen om vi ska få något ljus i äppelträdet. Det kunde väl inte vara så svårt? Den satt fint monterad på en brädbit, bara att skruva fast brädan i nya taket. Tänk, så händig ska väl jag kunna vara?

Fram med borr och skruvar, samt vingliga pallen. Fick en pulka i huvudet (förgrömmade överbelamrade garage) och två glada barn runt halsen. Med beundran och viss oro i blick såg de sin mor borra duktiga hål i brädan. Sedan lyckades de bli av med skruvmejseln i mörkret. Eldosan såg misstänkt söndernött ut med små märkliga metalltrådar utstickande lite varstans. Den vågade jag inte röra. Det fick bli montering meddelst ståltråd virad runt balken och nu lyser det iallafall därute. Jag tror att en elektriker skulle ha en del invändningar.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2011 och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s