Vi gör julfint…

Vintermörkret har lagt sig som ett stort täcke över oss. Vi försöker, vi gör verkligen det: solljuslampor är uppsatta, d-vitamin intages, daglig promenad i förmiddagssol uteblir emellanåt fast det är av största vikt och doktorns ordination och allt. Det är svårt att komma loss ur höstdvalan. En miniliten joggingtur lyckas jag släpa iväg mig på då och då, varje gång med det fantastiska resultatet att jag blir pigg, glad och nöjd med mig själv. Tills nästa dag. Då borde jag nog jogga igen, men orkar inte. Så är vi tillbaka.

I ett försök att få ut barnen att tanka frisk luft en stund i vintermörkret beslöt jag oss för att sätta upp lite utebelysning. Det gick bra, hjälpsamma gossar räckte vänligt fram spikar och ägnade sig sedan åt egna byggprojekt. Det spikades på fingrar och så småningom på varann. Det gäller att Lilleman förstår skillnaden mellan att kasta en napp och en hammare på sin storebror. Han vill bara leka, inte göra honom illa. Han grät mer än storebror. Ett förlåt och stor kram är förlösande. När friden åter lagt sig beundrades juleljusen av allihop. Sedan tände vi en brasa för att mysa loss ordentligt. Huset fylldes av rök. Det har inte hänt förut. Det var lite jobbigt. Barnen hade iallafall skoj, de lekte rökmaskin och rockband. Röken lade sig även den så småningom, och nya projekt kunde sättas igång.

I ett hurtfriskt försök att återuppta ett av sommarens oavslutade projekt högg jag in på den dystert mörkbruna köksdörren med frisk vitfärg och lackroller. Revolution! Ojoj så mycket ljusare det blev! Att det blev flammigt och knöggligt är i sammanhanget helt oväsentligt. Den lömska dörren mitt på vitväggen tycks ha svalt allt ljus vi försökte pumpa in i huset tidigare, men nu ska det bli andra bullar. Tänk, snart kanske vi har ett minimalistiskt kritvitt drömhem trots allt! Vitt och sparsmakat, med rena ytor, åh, det är dreggelvarning…

Fast verkligheten kommer emellan mig och mina vita drömmar: det ständiga småbarnskaoset, kojbyggena och uppfinningarna täcker ungefär 2/3 av vår golvyta. Varje bord, hylla och byrå är belamrad med pyssliga teckningar och små fynd från senaste utflykten. Ibland blir det rätt snygga arrangemang av höstlöv, kottar och stenar men för det mesta är det bara rörigt.

Jo, så var det alltså snart dags för advent. Julstressen hugger in. Det är dags att röra på påkarna. Jag började med veckotvätten i måndags. Idag, onsdag, närmar vi oss botten på högen. Jag tvättade till och med överdraget till en fotpall. Innan det hade torkat hade det råkat få ett stort svart tuchpennestreck över sig. Hur gick detta till? Ojdå, säger minstingen och vill gärna hjälpa till att tvätta med svamp. Det mesta gick bort.

Under tiden tvättmaskinen rumlade dammade jag minsann ovanvåningen (det tog två dagar), och passade samtidigt på att gömma undan en del av barnens alla oskattbara papprullar, trasiga pärlplattor och gamla Mc Donaldsfigurer.

Min listiga plan är att gömma undan dom en tid och se om de saknas. Sannolikt går förlusten dem helt obemärkt förbi, för trots att jag aldrig önskat att överösa barnen med en massa skräp, utan tänkt mig ett par kvalitetsleksaker med God Pedagogisk Funktion, har verkligheten sedan länge sprungit om oss:
Fadern älskar loppisar och fyndar små plastfigurer stup i kvarten. Släkt, vänner och kompisar på kalas fyller igen luckorna i hyllorna vid födelsedagar och juletid. Detta är fina presenter, onekligen. Svårare är det med de små korten, breven, teckningarna, det glittriga hårbandet eller den trasiga men ackså glittrande reflexen; en del är Gåvor, annat Skatter Man Hittat Längs Vägen.
För barnen älskar sina saker. Alla sina saker. Babuschka dockan som saknar en enda hel docka i raden älskas lika högt som den fulländade riddarborgen eller piratskeppet. Trasiga saker sparas som minne. Ingenting får förändras, framförallt inte tas bort. Tillskott är förstås alltid välkommet.

Så ja, jag har resignerat. Och gillar på många sätt det kreativa kaos som råder. Men röjning behövs, för att de ska kunna se vad de har. Saker som trängs i högar och stora lådor försvinner liksom i mängden. Igår hittade jag ett smurfhus som varit borta ett år. Det låg i en låda. Det är trasigt det med. Det är drygt 30 år gammalt. Men det är nu återfunnet och uppskattat som aldrig förr.

Mitt i min ambitiösa städiver ringer telefonen. Det var byggfirman som meddelade att de skulle komma och riva en vägg åt oss. Imorgon. Jaha. Idag är det imorgon och nu har vi gipsdamm i hela huset, samt en riven yttervägg. Vi ska nog vara tacksamma att vintern inte slagit till ännu, det skulle nog bli kallt.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2011 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s