Storm i ett vattenglas

Jodå, här råder närmast julefrid, om man bortser ifrån allt stök som kommer mellan mig och soffan. Förra veckan, just som jag hade inlett Stora Julstädningen, dundrade det in frejdiga snickare för att riva en vägg åt oss. Tanken var så god när vi beställde jobbet i somras, då vi hade hoppats få det gjort ganska snart. Men nej, precis inför första advent och årets stora släktkalas ska det ske. Vi fick veta det dagen före. Kalaset fick ställas in.

Nå, Projektet lyckades. Vi hade snart gipsdamm och isoleringsludd i hela huset, samt ett stort hål i vardagsrummet. En ynklig liten skiva stod mellan oss och novembernatten.

demolition done


En något kylig natt senare satt minsann en pinfärsk vägg där istället. Helt utan mögel. Man ska inte klaga.

Väggen behövde tapetseras, tyckte vi nog. Gipspapp och spackel är inte så snyggt just på husets frontlinje. Vi drog åstad strax efter stormen, trodde vi. Hilmen var blå och det såg riktigt fint ut. Utflyktsväder. Man borde tagit med sig matsäck, funderade jag.

In på stora varuhuset. Barnen spred sig för vinden, sugna på allt spännande blingbling som lockade dem från hyllorna. Julskyltning är magisk, magnetisk för små barn med pilliga fingrar och hungriga ögon. Tomtar och glitter, spännande speldosor som man var tvungen att vrida på tills man tappade dem i golvet och mamma fick panik.

Tapeter var helt klart det minst intressanta i hela affären. Det lät våra inte alltid så väluppfostrade gossar oss snart veta. Ett tag kunde vi gå i skift: en passade och fångade barnen, en tittade på tapeter. Vi bytte på mitten, en med en intressant pappersrulle i näven, den andre flämtande ett kort meddelande om vart ungarna höll hus och så iväg, med språng. Barnen var misstänkt lika sådana där mojänger som sprätter iväg med en stålfjäder, så fort vi vände ryggen till. Hypnotiserade av allt julkrims. Kanske var jag likadan. Vi kom hem med några tomtar, girlanger och en eller annan ren.

Så småningom vallades barnen motvilligt till tapetavdelningen så vi vuxna kunde få samspråka. Maken tyckte vitt, jag lutade åt mer dramatiskt vinrött. Hur gör vi då? Ljusgult då kanske, det har vi enats om förr. Jag tyckte stora blommor, han tyckte optiska mönster. Nähä. Detta kan bli en lång dag.

Att intressera barnen i frågan var helt omöjligt. ”Jag vill heeem!”, ”Jag är huuungrig!” lät det. En kort stund roade de sig med att slänga kläder och sig själva på golvet, men detta lockade inte fram tillräcklig uppmärksamhet, så de återgick till ylande och syskonkiv: ”jag stod där!”, ”men jag ska ha den!” i största allmänhet och på hög volym. Det var inte en stolt stund för modershjärtat, det var mer en svettig och irriterad stund, blandad med insikten att: Jamen såhär ÄR livet, det är helt okey. Barnen får ha tråkigt, vi får bli irriterade och ingen av oss är en sämre människa för det. Bara alla håller sig i skinnet någorlunda så klarar vi av detta och kan göra något trevligare sedan.

Vi beslöt oss för en tapet tillslut. Någonstans där båda parter är så trötta att kompromissviljan ligger på topp kan vi alltid mötas. I detta fallet sökte sig våra blickar mot skyn och fastnade på en modig svart och glittrig sak. Den var fin. Den ville vi ha. Den var slut. Två ynkliga rullar skulle inte räcka. Attans. Inte hade vi tid att beställa och krångla heller, nej, denna vägg ska tapetseras innan jul. Barnen höll på att yla öronen av mig vid det laget, så med ett morrande insåg vi att samma mönster återkom i en mer diskret, beige variant. Okey, den var glittrig den med, men i botten var den lik förbaskat BEIGE! Den fick det bli i vilket fall. Och en korv till barnen. Det fick raskt upp humöret på dom.

Ja, sedan skulle man ut i bilen med sina inköp. Då var det visst storm på riktigt. Oj då. Bilen gungade betänkligt i vinden, träden lutade och ruskade ilsket på sig, några stora flaggor hade slitit sig lösa. Hoppsan, varning klass 3, man ska visst inte vara ute. Och vi har åkt och shoppat! Det var varken listigt eller överlagt, men nu var det gjort. Köra försiktigt hem.

Dagen därpå motionerades sönerna i parken intill. Oj så fina kojor man kunde bygga av trädgrenarna som slitits loss, grenar tjockare än mina lår låg där utströdda som plockepinn. Jag är glad att vi kom väl hem. En sådan hade jag inte velat få över bilen. Nu kröp iallafall barnen omkring bland pinnar och barr, lyckligt skapande sig kungariken att domdera över. De visade betydligt större intresse för dessa gamla pinnar än våra nya tapeter.

Tapeterna ja. Easy up – eller kanske inte precis så. Först skulle det passas runt en bjälke. Det blev knöligt. En hel våd gick åt skogen innan vi kom på tricket med en diagonalskåra. Sedan var det eluttag som blev grogrund för fler bucklor. Sedan var det mönster som skulle passa i varandra och det var minsann inte så lätt när mönstret återkom först var 64 cm – hjälp vad mycket spill det blev. Och så lyckades vi skära snett, så nu måste vi köpa någon himla bård att dölja överkanten med.

Barnen intresserade sig för TVn en stund, men snart blev vårt ihärdiga svärande alltför spännande och vi hade då två välvillga medhjälpare som for runt och trampade på tapeter, fick klister på strumporna och ibland högg en roller och målade loss lite varstans. Alltmedan far i huset stod på en vinglig pall, höll fast en tapet mot taket med en hand och skrev ett viktigt SMS till jobbet med den andra. Illtjut från min sida upphävde en del av arbetsglädjen för alla parter, men vi enades på slutet: när vi hade sansat oss, läget var under kontroll och vi kunde visa var det skulle rollas – då var alla på samma tåg igen. Tapeten kom upp, skavankerna döljs effektivt av mönstret och det blev riktigt snyggt. Det tyckte faktiskt barnen med.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2011 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s