Höstlov

Sista lediga dagen för den här gången. Dags att ta itu med saker och ting…

Vi kan nu addera ”höststädning i trädgården” till listan över saker barnen inte uppskattar på familjens schema. Fast om man biter ihop över ylandet den första halvtimmen brukar de ge sig och hitta något att göra. Så även idag: Plötsligt hör man skrattet bryta igenom, de har något slags kittelkrig. Vi inser att miraklet skett – igen – och att de faktiskt mår bra av den där friska luften, sällskapet och det pågående verkliga livet som man tvingar ut dom i. De mår inte dåligt av lite dötid heller, att ha tråkigt ÄR bra för kreativiteten. Kanske lite för bra.

De letar upp Saker att Leka med. De hittar på Egna Aktiviteter: ibland var det kreativa sätt att stå i vägen, ibland var det hjälp att bära eller stuva, eller i lillens fall: hålla i handtaget på ett redskap som jag sakta styr. Det går inte fort, men det går åt rätt håll. Jag önskar att jag kunde skriva att alla försök till hjälp är uppskattat från vår sida, men detta är en ärlig blogg. Vi är inte mer än människor. När barnen vill hjälpa till genom att sprida de väl ihopkrattade löven över hela trädgården på nytt, ja, då ler man lite ansträngt och krattar frenetiskt i smyg. När de tar egna initiativ genom att hugga vassa sekatören och gå lös på en stackars buske som var tänkt att överleva vintern, då hojtas det i förtvivlan och skräck – fast oftast går det bra. Kanske inte för busken, men hittills har vi alla fingrar i behåll, och borde lära oss gömma sekatörerna bättre.

Jag vet att det är viktigt för barnen att få Delta, Vara med, Hjälpa till. Att få vara till nytta ger självförtroende, man känner sig behövd och värdefull. Det besvarar också en del existensiella frågor av typen ”Vem är jag?”: ”Jag är en i gruppen, jag kan kratta löv och skaffa mat på bordet” – räcker ganska långt. Det är alltid bra när det finns verkliga jordnära arbetsuppgifter att låta barnen ta itu med. Om de bara kunde hålla sig till instruktionerna… eller om de kunde klara uppgiften utan ständig hjälp, aktivt stöd och övervakning… men visst är det utbildning i livet. För barnens del, konsten att utföra Viktig Syssla. För föräldrarnas del: konsten att leva i nuet, att ha tålamod och låta saker ta den tid de tar.
Nå, nu har vi bara denna dag på oss, så nu kör vi, och barnen får hänga på bäst de kan.

Plaskpoolen har nog legat på tork i två månader nu… tror faktiskt den är mogen att förflyttas från utemöblerna till garaget. Nedfallna löv har vänligt bäddat ner gräsmattan inför vintern. Jag samtycker rent moraliskt, men snyggt är det inte. Vi flyttar dom till rabatterna istället. Bädda ner rosorna kan de få göra. Jordförbättring kallar vi vår lathet. Studsmattan har inte använts på en månad och rostar sakta på bakgården. Hundratals smådelar sprids effektivt runt av hjälpsamma söner vid nedmontering, tills skymningen faller och fadren närmar sig nervsammanbrott. Vi skickar in dom att spela datorspel en stund. Att rädda den stackars halvförmultnade hängmattan undan fler höstregn vore en god sak, men knutarna satt så hårt så den får hänga kvar och se tragisk ut tills jag ger upp och tar till sågen. Eller kanske en bultsax.

Nu när vi varit så duktiga belönar vi oss med mer höstlovsmys. Pyssla små höstiga krukarrangemang med ihopsamlade skogsfynd kändes bra. Knyta små fladdermöss på snören och hänga från lamporna blev också lite Halloween mässigt. Ja, vi tejpar upp några fransigt utklippta spöken och döskallar på fönstren också, när vi ändå är igång.

Höstpyntat


Barnen har också handlat Halloweengrejer i år: häxhattar, spindelväv och läbbiga gummidjur som kryper och krälar över hela huset. Ja, för även om jag placerar dem lite dekorativt (hur gräsligt ful en gummispindel än må vara) i ett fönster eller på en byrå, så hittar jag dem senare i en sko, eller kanske i spisen. Man vet aldrig. Ibland hör det till en förklaring, t ex ”Den var så söööt, den behövde få lite mat” eller ”Ja, den måste ju bo NÅGONSTANS!”, sagt med indignerad röst. Vi har inte kommit dithän i vårt Halloweenande att vi går in för skrämselfaktorn. Inget blod så långt ögat når. Lillen skulle bekymra sig så och inte ge sig förrän han fått plåstra.

Vi har även karvat ut en pumpa. Jag kände mig mycket huslig och pysslig. Det var mitt livs första utkarvade pumpa så jag är stolt, även om kniven slant lite hit och dit. Via Facebook inser jag snabbt att jag och min pumpa är helt ute. Numera ska man ha avancerade modeller av sjörövarskepp eller smältande abstrakta mönster på dom. Min ler lite snett, men det är okey. Det gör jag också.

Alldeles Vanlig Halloweenpumpa

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2011 och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s