Sex för småbarnsföräldrar

Bra sex är både bränsle och smörjmedel för en relation. Man kommer varandra nära, visar varandra uppskattning, ger och tar, älskar varandra och tillsammans. Jättefint, gott så. Hur i hela friden har det då gått från njutning till plikt?

I en intressant artikel om småbarnsföräldrars sexliv i dagens DN används flera gånger uttrycken ”ta upp sexlivet igen” och ”få sexlivet att fungera” efter förlossningen och senare mitt i småbarnsröran. Det låter onekligen mer som en plikt än ett nöje. En skyldighet för den moderna människan. Först matlagningen och disken, sedan sexet (Bolibompa-sex var tydligen också ett accepterat uttryck). Seså, hopp i säng nu och gör vad ni måste. Framför mig ser jag sammanbitna ansikten, eller kanske ängsliga och försiktiga – nu måste det ske! Kosta vad det kosta vill!

Tankarna går ofrivilligt till en gammal rostig motor som man ska försöka skruva ihop. Kanske tejpa med silvertejp. Putsas och oljas in noga. Undrar om inte den där gamla motorn föräras mer respekt ändå, än den tämligen nyförlösta kvinnans underliv…

Var finns självrespekten? Var finns kärleken? Lusten?

”Ställa upp sex” måste vara det mest förödande för en relation. En stor hink vatten som öses över en stilla pyrande förhoppningsfull glöd. Jobbigt för den som känner sig skyldig att ställa upp. Fruktansvärt för den som förvandlas till relationens inkasso, utmätare av Sex. Känns väl härligt 1800 tal.

Sexliv som återupptas med någon slags ”skav skav skav…” lär inte föda fram eldig passion av typen: ”åh, älskling, så skönt det var, det här måste vi ju göra om igen så fort som möjligt. Kan du om en halvtimme igen?” Mysiga bieffekter som svampinfektioner är också sexigt och beroendeframkallande, eller hur.

Om vi kunde vara lite mer tillåtande, lite mer lyhörda, lite mer benägna att förstå att livet är utveckling. Att anpassa sig. Lära sig. Att saker förändras och det är okey. Just nu har vi en liten människa att hjälpa tillrätta i livet och en lite större människa som behöver läka och producera mjölk. Vi kan prioritera om igen längre fram. Men ja, man får kanske räkna med att ta en paus från sex några månader, kanske upp till ett år, efter förlossningen. Det beror på så många saker, både hur förlossningen varit, hur bebisen och föräldrarna mår. Inte ska det vara en tävling i att göra det först iallafall!

Jag menar: VILL man, på riktigt, så går det mesta. Man improviserar, experimenterar, känner sig fram. Man hittar sätt som funkar, just nu. Vill man inte, ja, då får man väl göra något annat ett tag. Eller? Lusten kan gå upp och ner. Man kanske inte har en glödande sexdrift när man är som mest stressad av jobbet, drabbas av sorg eller befinner sig mitt i en livskris. Ett barn kan vara en ursäkt så god som någon. En livs levande livskris i miniformat. ”Hoppsan, jag måste visst vara den vuxne nu – Hjälp, hur gör man?”

Visst kan man behöva jobba för att hitta tillbaka till lusten, så småningom. Det är svårt att känna sig fin, glad, sexig när man snarast är dödstrött, öm och sliten. Man kan behöva börja i den delen. Göra valet (när bebislivet är i sådan balans att ett val ens är möjligt) att intressera sig för sin kropp, sitt mående. Läka lite. Sova lite. Unna sig något gott och skönt: ett skumbad med lite bubbel i ett glas, eller kanske en massage. Komma på andra tankar än alla måsten och magknip. Andas. Så partnern, göra valet att intressera sig, bry sig om, söka kontakt. Leta upp samma gamla varandra bakom de nya rollerna. Eller söka sig in i något starkare, intimare, finare.

Om kärleken lever så finns det ju tusen sätt att älska! Att visa varandra kärlek, ömhet, omsorg går bra även om den mest eldiga passionen uteblir. Man måste inte nödvändigtvis stoppa in saker på platser där det för tillfället gör ont och stramar, eller är upptaget av bebisar, eller ovanligt torrt och känsligt (som det blir när man ammar). Huvudsaken måste väl ändå vara att där finns värme, kärlek, intimitet. Någonstans mitt i tröttheten en känsla av att ”Vi jobbar tillsammans, vi hjälps åt, vi försöker ha det bra ihop fast det är jobbigt nu.” Sådant föder lust. En liten pyrande glöd.

Att många under småbarnsåren satsar förhållandevis lite tid och energi på sin relation till partnern, är nog ett större problem för samlivet än efter-förlossnings-sex-pausen. Det är såklart relaterat, om man har tid att umgås med varandra på ett trevligt sätt, har man också mer tid för kel och sex. Tyvärr är såväl tid som ork ofta knapp. Utöver barnavård satsar många under dessa år som mest på jobb och karriär, husrenoveringar och diverse olika varianter av självförverkligande. Det blir svårt att få dygnets timmar att räcka till. ”Livspusslet” pratar man om. Ett pussel med fler bitar än vad som ryms inom ramen kanske. Kärlek och intimitet, lust och sex är viktiga bitar, men sällan helt oberoende av övriga omständigheter. Sällan kommer man hem från en heldag på jobbet, via svettig dagishämtning, släpande på tunga ICA kassar och brinner av lust. Särskilt kanske när det ska lagas mat, skjutsas till träning och åkas på föräldramöte innan den egna yogan. Och väl hemma från den kanske partnern somnat vid nattningen.

Det är klart att man behöver prioritera varandra också. Välja bort ett och annat. Skapa luft i schemat. Tid att prata, pussas, kanske gräla lite också, för att pussas lite mer sedan. Göra det där som är ”vi”, tillsammans. Där någonstans kan man hitta både tid, ork och lust. Annars vet jag inte riktigt vad man ska syssla med i sängen. Lustglöden behöver syresättning.

Om nu tid och ork saknas, om sexlivet kan få lov att gå på ”sparlåga” under småbarnsåren, så är det kanske inte heller hela världen? Iallafall om sparlåga innebär att man håller den pyrande lilla glöden vid liv. En förnöjsam liten varm glöd av omsorg, pussar och lite hångel när andan faller på. Då kan man ha riktigt bra sex när båda vill och orkar, hellre än en pliktskyldig snabbis för att det visst var för länge sedan nu. Bara tanken får det att snörpa sig obekvämt i magen. Den lilla pyrande glöden kan bli en mäktig majbrasa om den inte kvävs.

Det krävs lite förberedelser för att göra en bra eld. Gott om brännbart virke, inte en liten sur pinne. Ömsesidigt visad uppskattning, respekt och tacksamhet är grunden. Prima virke. Ovanpå det små lättantändliga pinnar: En storstädning, barnvakt för en kväll eller bara en bukett blommor på bordet kan lägga grund för en finfin brasa. Egentid åt en utmattad mor är rena tändvätskan. Särskilt om den inte förväntas självantända, utan ges lite tid. Den måste få sjunka in ordentligt. Vila sig i form.

En puss i nacken på det och man kanske kan orka gosa lite. Orkar man gosa lite kanske man upptäcker att det var väldigt mysigt, det vill vi göra mer av. Glöden fattar tag i några pappersbitar och börja växa till sig. Finns där bra ved kan elden ta sig.

Särskilt om vi inte känner oss pressade dit, inte kvävs av unken luft och tunga förväntningar. Att få rida på lustvågen utan att knuffas framlänges i vattnet. Att kunna backa, somna, nöja sig med att det var mysigt såhär långt – vilken frihet! Vind i håret! Syre till elden!

Då. Nästa gång. Då jäklar kan vi köra så håret står rätt ut (jag älskar Mia Skäringer!).

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Tänkt och tyckt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s