Ett litet syskon

Barnsäkra syskon?

När första barnet kom till världen trodde jag på allvar att tiden stod stilla. All aktivitet måste upphöra – ty mitt barn har kommit till världen! Alla människors fokus måste självklart läggas på mitt barn. Alla bakterier måste undanröjas där min guldklimp skall vistas.

När man har två barn blir livet och prioriteringarna lite annorlunda. Nu måste saker och ting fortsätta ungefär som förut, med en ny livsmedborgare i famnen. En lika fantastisk och magisk varelse som den första, men från dag 1 delar han rampljuset med sin bror. Och scenen är något stökigare nu, mindre tillrättalagd kan man säga. Nu får man leva med smulor, dammråttor och förkylningar i hemmet, oavsett vad man skulle önska. Stackars äldsta barnet förmanas ständigt att snyta sig och tvätta händerna för att inte smitta minstingen. ”Men jag är inte sjuk!” protesterar han mellan hostningarna, med snoret rinnande i floder. Att vara tre år och dagisbarn är inte lätt när man får nytillskott i familjen.

Barnsäkra hemmet känns också omöjligt med en fantasifull 3 åring som uppfinner saker stup i kvarten. Det blir fiskespön av snören och vassa pinnar. Med tejp och sax byggs flygplan av ihoprullade pappersbitar (fråga mig inte hur, besvikelsen är lika stor varje gång de visar sig oförmögna att flyga).

Han är trollkarl också och trollar bort tandborstar, kulor och bestick för att sedan glömma var han lagt dem. Ibland misstänker jag bebisens mun. Inte minst när han välvilligt berättar ”jag har inte lagt en ärta i munnen på lillebror” kan man drabbas av onda aningar. Han är tjänstvillig förstås. Tuggummi som man ber honom kasta kastas mycket riktigt – rakt ner på golvet, gärna ner i ullmattan.

Nyfiken är han med, vill lära sig hur allting fungerar. Knyta knutar, kanske runt halsen? Det blir ju fina halsband och slipsar? Klicka på datorn i förhoppningen att något spännande ska hända, tills det onekligen blir spännande, ser konstigt ut och hjälplös mamma ringer pappa-supporten. Vattna blommorna borde gå extra snabbt med vattenkulsprutan han fick av farbror. Oj då, så blött det blev. På väggen, i soffan och överallt. Själva blomman missades med ett par meter.

Storebror fick till sin förtjusning ett sjörövarskepp i julklapp. Massor av små delar som man kunde sätta ihop och plocka isär på finurliga vis. Det var framförallt fullt med minismå vassa plastsvärd, precis lagom stora att lägga sig på tvären i bebisens hals – iallafall i den ömma moderns vildaste fantasi. Strikta regler infördes om var dessa fick vara och inte vara. Vi hittade ett under bebisens kudde. Där fick det inte vara. Storebror förklarade sorgset att han ville ju låta lillebror leka också. Och hur man än förklarar kan han inte förstå. Han är bara 3 år. Vi får be en bön, dubbelkolla sängarna och kanske stoppa en napp i munnen på lillebror. Det är onekligen en ganska effektiv propp framför det bottenlösa hål som är hans mage.

Lite lustigt är det kanske att det som känns som största hotet mot att barnanpassa hemmet är det redan befintliga barnet däri.

Kaos är granne med oss

Livet med barn känns som en ständig balansgång på mycket smal och svajig lina. Emellanåt infinner sig frid och lycklig harmoni, strax därpå rasar man tillbaka till verkligheten i blod, svett och tårar.

Igår var jag ensam vårdare över båda barnen medan fadern var på jobbet. Storebrodern behövde lite dagis-vila, tyckte vi. Det började måttligt bra med en usel natt. Kroppen har vant sig så pass vid det ständigt halvvakna tillståndet att den går in i dvala på dagarna men håller sig friskt alert på nätterna, tycks det. När väl Lillebror somnat vaknade Storebror och var hungrig, behövde kissa och så nattas ett par gånger i egna sängen. Det känns såklart inte så kul att se lillebror trona i stora sängen mitt emellan föräldrarna och vara den enda som sover i eget rum just nu. Att vi båda föräldrar ligger halvvägs utanför sängarna, bortträngda av Lillebrors förnöjt utsträckta armar, vaknar av de ständigt olika grymtningarna eller småskriken när en fis kommer på tvären, och att far i huset gärna hade bytt plats med Storebror hjälper inte.

Dagen förlöpte i viss dimma, det lästes Bamse tills halsen kändes sandpapprad och det uppfanns obegripliga prylar med hjälp av andra prylar med sådan hastighet att jag inte hann se vart klockan, väskan och tandborsten tog vägen, och hur det där glasögonfodralet, pennorna, leksaksbilen och presentbandet kunde bli en TV begriper ju inte jag, men alla överlevde och vi fick t o m i oss lite frisk luft framåt eftermiddagen. Sedan var det dags för matlagning. Storebror engagerades att diska – eller slabba som han själv kallar det, och ärligt talat ligger sanningen närmare – medan mor hackade, stekte och ammade omvartannat. Svettigt månne, men det gick.

Fadern kom hem i stilig jobbkostym och mötte synen naken Storebror som lyckligt stod och slabbade med disken, ammande moder och två grytor på spisen. Vi ler allihop, vi är duktiga och en kreativ harmoni infinner sig mitt i händelsernas centrum. I orkanens öga måste känslan av frid vara liknande, en högst tillfällig andhämtningspaus som bara är där för att gäcka oss.

Strax därpå insåg vi att det saknades mjölk och bacon. Fadern lugnade oss – nog kunde han kila iväg och handla. Vad bra, isåfall kanske han kunde passa på att… en lång inköpslista producerades av en fortfarande till hälften blottad moder medan Lillebror protesterade mot denna störning mitt i maten. På nytt drog mannen i huset iväg att göra dagens motsvarighet till att jaga mammut.

En vinglig balans upprätthölls så fram till blöjbytet. Där tippade vi. Medan Lillebror lyckligt gurglade på skötbordet och mamma fixade med kladdiga tvättlappar, oljiga fingrar och nya kläder hördes ett rop på hjälp från Storebror och ett misstänkt plaskande från köket. Till räddning med språng. Vattenkranen stängs, proppen dras ur och torkning vidtar. Misstänkt fräsande från spisen – shit, grytan. Jaja, bara lite bränt i botten, vi häller på grädde och visslar som om ingenting hänt. Kommer ihåg Lillebror och räddar honom med språng – tur att han inte lärt sig rulla ner från skötbord ännu.

Fadern kommer hem för andra gången, nu fullastad med kassar. Denna gång möter han doften av färska blöjor och vidbränd gryta. När han skyndar till vår räddning halkar han på det plaskblöta golvet. Han är en bra karl. Han stegar lugnt iväg, greppar moppen och tar itu med att hantera den dagliga stormen i trygg förvissning att de små änglarna snart sover. Då har vi bara oss själva att pyssla om… och disken, tvätten, städningen, letandet efter borttrollade saker och kanske sömnen till slut. Det vore skönt. Den brukar vara en hel timme om vi har tur.

Multi-tasking

Vi uppnår ständigt nya höjder av multi-tasking. Mina vänner utan barn blir imponerade när de ser mig i mitt vardagsbry med att arbetsleda femton olika projekt åt gången. Själv känner jag mig mindre imponerande. Ständigt svettig, förvirrad, rufsig och smutsig ligger sanningen närmare.

Det börjar med att jag får för mig att något behöver göras. Igår tänkte jag sy ett par improviserade moccasiner till lillkillen som gärna vill gå, men inte riktigt kan ännu. Lära-gå skorna är för stora, de inköpta moccasinerna för små. Här krävs händighet. Fram letas mocca, gosigt flanelltyg, nål och tråd. När allt är framme och man är klar att börja, då vaknar Bebis. Mat måste fixas. Matningen är en fantastiskt kladdig historia – lillkillen vill äta själv. Han hugger ivrigt skeden och fäktar frejdigt med den, missar såklart munnen, men träffar istället både golvet, stolen, sina kläder och väggen i ett enda försök.

Efterstädningen tar sin tid, det ska städas bord, stol och bebis inför mellanmålet om sisådär två timmar. Annars sitter det gamla läbbigt förruttnade matrester som blandas med de nya färska, nej, det får inte hända. När Bebis tvättas blir de smutsiga kläderna även plaskblöta. Bebis vrålar missnöjt när han inte får peta sina små söta fingrar ner i de spännande avloppshålen. Tröst och puss. Nya kläder på. Hal som en ål slingrar sig Bebis ur byxor och tröja, vänder sig på mage och försöker kräla bort medelst hasning. Vips har det gått en timme, hur gick det till? Golvet och väggen återstår, först ska bara storebror hämtas.

Storebror kommer hem, Bebis sover nu gott i vagnen. Fram plockas syprojektet. Innan jag vet ordet av har de kletiga matrester som visst var kvar under bordet hunnit fastna på storebrors strumpor, knän och händer, för att strax därpå smetas ut över golvet i vardagsrummet. Just som jag drar fram dammsugaren hojtar storebror ”färdig” inifrån toaletten och bebis vaknar med missnöjt tjut av allt oljud. Snabbt nappas och sussas den lille, storebror torkas och tvättas, golv dammsugs och strumpor byts ut. Wow, åter är läget under kontroll… vänta, vad gör han med nålen…! Fram med kritor istället, nej, inte måla på bordet! Lagom till dess bebis vaknar och behöver ammas har middagsprojektet påbörjats. Det blir vidbrända rester igen tror jag. Och moccasinförsöket ligger högt uppe på en hylla, sedan länge bortglömt av oss alla.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Bebisliv och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s