Växande barn och växande förldrar

Hej kära läsare!
Nu har det blivit länge sedan, igen. Det händer så mycket i livet, bloggandet har fått stå tillbaka för verkligheten. För nytt jobb, vård av anhörig, för hjälp med läxor, skjuts till fritidsaktiviteter – faktiskt också egna fritidsaktiviteter, sådana som fick stå tillbaka när barnen var mindre. Mina små barn har med tiden blivit ganska stora barn.

Storebror är lika lång som mig nu, och har vuxit ur sin fars skor. Förtjust fnissande mäter han sig gärna minst en gång i veckan. Han är ständigt hungrig, ofta trött, däremellan sprallig som en kalv på grönbete. Nu tycks tillväxten tillfälligt avstannat, nu gäller det att få styr på koordinationen av alla dessa armar och ben. De är typ överallt. Han snubblar och spiller, faller in i saker och skrattar åt sig själv, som väl är. Han har skön humor, många kloka funderingar, höga ideal och svartvit världsbild. Han är på väg att bli tonåring, men är fortfarande ett barn inuti, iallafall ibland.

Äventyren lockar på honom. Vi uppmuntrar och förmanar, bejakar men kontrar med visst ökat eget ansvar. Att få pröva sina vingar är ju vad man både vill och behöver.
Som föräldrar försöker vi hålla vår oro och ängslan för oss själva. Komma med konstruktiva förslag. Erbjuda stöd och goda råd, men helst inte förrän de efterfrågas. Visa intresse, med respekt för hans åsikter, vilja och integritet. Det tar oss en lång väg bara att fråga honom: vad tycker du?

Han vill att jag högläser för honom fortfarande. En stund på kvällen är det han och jag och Hungerspelen, medan pappa läser Harry Potter för Lillen. Jag tycker egentligen att Hungerspelen är fruktansvärd, alldeles för obehaglig för en 12 åring, men han klappade mig på axeln och sa att han skulle läsa den ändå – ville jag vara med? Och jo, det ville jag då hellre. Han har redan läst alla Harry Potter böckerna, flera av dem på engelska tydligen. Idag skuttade han runt i skogen på en tipspromenad och bakade sedan våfflor till hela familjen. Jag är glad åt och stolt över min fina 12 åring.

Lillen skuttar på genom livet, ambitionerna är höga, på näst intill alla plan. Bäst vill han bli – på trolleritricks, judo, programmering, svamp-igenkänning och matlagning. Fort ska det gå dessutom. Inte ett byxknä är helt. Var sak får fullt fokus, ett tag. Mitt i vardagsrummet ligger soffkuddar på rad. De fungerar som madrass, eller landningsbana när han kommer flygande för att träna kullerbyttor. Att stå stilla och rulla mjukt ligger inte för honom – han tar sats och kastar sig över ena axeln som värsta stuntmannen. Han kämpar med olika saker varje dag, och har t om lyckats lära sin omusikaliska mor spela ”smoke on the water” på Ukulele.

Allt som man vill kunna! Att inte ge upp när livet tornar upp sig över ens lilla 8 åriga kropp, så full av önskemål och tvivel. Det tär på honom ibland, han sjunker och blir liten, behöver stöd men kan inte ta emot det – han känner sin otillräcklighet. Vi står där och tröstar, kramar och vill förklara att han är så bra som han är, träning ger färdighet, så småningom. Man kan inte börja livet som expert på allt, faktiskt. Det tar tid, och han är så duktig som tränar och kämpar, och tänk vad han redan lärt sig. Försöker vi. Det är som att hälla vatten på en gås, men vi får göra det ändå. Vi får be honom sätta rimligare mål för sig. Ett steg i taget, inte femtio, så går det lättare. Nästa dag tar han nya tag. Min lille hjälte.

 

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Växande barn och växande förldrar

  1. Malin skriver:

    Åh, blir ju nästan lite tårögd. Snubblade in här innan och läste ett inlägg om råd om sömn/sömnmetoder, då verkade barnen vara mindre.
    Och så hoppar jag till senaste inlägget och då är äldste 12!! Det får mig att tänka på hur fort det går..
    Vår äldsta är 4, fyller 5 i augusti, hans ena lillasyster fyller 3 nu i slutet på januari och yngsta lillasyster fyllde ett i september, tripp trapp trull med ganska precis 1,5år emellan.
    Jag är hemmaförälder (kommer framöver syssla med min konst) och har ju rätt mycket tid tillsammans med barnen, men tycker ändå att tiden rusar.
    En så fin blogg, så många bra tankar i det inlägget jag läste, jag kommer säkert läsa mer 🙂
    Önskar dig ett gott nytt år!

    • vardagsmos skriver:

      Tack! Ja, visst går det fort! Jag är glad att vi prioriterade mycket tid tillsammans när de var små, för det känns som om man har igen det nu när de blir allt större. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s