Sprut-skräck

Härom veckan skulle Lillen få sin första vaccination på skolan, utan oss.
Han var så rädd, den unge mannen, inför denna spruta. Han ville bli sjuk så att han skulle slippa. Han ville rymma. Han ville inte leva längre. Ingenting var värt att leva för när det fanns sprutor i världen.

Han är inte måttfullhetens mästare, min son.

Han har fått halsmandlarna bortopererade, utan att reagera negativt på slangar och sprutor. Tvärtom var han så helnöjd med behandlingen (och mängden glassar han tilldelades efteråt) att han flera gånger bett att få göra om operationen. Typiskt honom var förstås att han trots lugnande spruta var vid full vigör och själv promenerade in till operationssalen, klättrade upp på operationsbordet och började ställa intresserade frågor om hur allt skulle gå till. Efter operationen var han den på uppvaket som vaknade först, trots att han var sist klar. Han tycker det där med att sova är lite onödigt, helt enkelt. Det ska vara full fart framåt, tills man stupar, eller blir nedsövd då.

Vaccinationer verkar dock vara en annan femma. Vi skulle på semester i somras, och behövde skydd mot hepatit, tyckte vi föräldrar förståndigt. Det tyckte också Lillen verkade nog så bra, tills han kom öga mot öga med vaccinationssprutan. Då fick han panik, försökte fly, höll stadigt tag i tröjan för att slippa blotta armen… Att vi pratat om det innan, bad honom slappna av och lovade glass efteråt hjälpte föga. Han visste nog att vaccinationen var viktig och bra, han var sugen på glass, men han ville ändå inte bli stucken. Känslor är ofta starkare än aldrig så kloka tankar.

Jag fick lirka loss tröjan, hålla fast och försöka lugna, men han spände sig som en stålvajer så att sköterskan blev stressad och sprutade så fort hon kunde.
Lillen, som var i fullt panikläge, tyckte förstås att det gjorde JÄTTEONT och skrek som en tok.
Jag kände mig som en förrädare.

Nästa spruta fick pappan sköta. Han tog på sig tålamodskoftan och lugna rösten och lyckades övertala Lillen att ta sprutan. Det var inte en glad Lillen som blev stucken, men det gick. Han började genast våndas över den spruta som skulle följa upp de första, om ett halvår.

Så började skolan och det visade sig att tvåorna skulle vaccineras i höst. Pappan och jag bleknade något, bet ihop och tänkte på något annat tills det blev dags.

Vi undvek att prata om den kommande sprutan för att inte förstöra hela terminen med ständig skräck, men informerade förstås veckan före, för att kunna ta diskussionen med honom. Lillen var jätterädd. Alla stressnivåer på topp, rösten gäll, svetten lackade vid blotta tanken.

Vi pratade avslappning. Lillen menade att han inte kunde slappna av, fast han försökte. Han hade provat sist och det hade inte hjälpt alls, tyckte han. Jag, som ju känt hur spänd han varit, visste ju att han inte varit i närheten av någon avslappning. Men hur lär man ett litet energiknippe med explosivt humör att slappna av? Han har bara ”På” knappar, och en eller annan Jetmotor.

Nå, efter en ordentlig motionsrunda i skogen var stresshormonerna så låga att vi kunde tala om saken. Jag förklarade hur jag övat på profylaktisk djupandning när jag skulle föda barn och att det faktiskt hade hjälpt. Någonstans mellan mina förklaringar om att frusta som en ko och testa effekten med ”tusen nålar”, fångades hans intresse och vi övade flera gånger. Hålla andan. Andas ut med ett jätteprust. Hålla andan. Andas in… Titta mig i ögonen, seså, få läpparna att fladdra ordentligt!
Helgen och kvällen före sprutan jobbade vi med avslappningsövningar och distraktionstankar. Storebror tipsade så fint om att tänka på havet och fåglarna som flög mot solnedgången, men Lillen bestämde sig för att tänka på datorspel istället.

Och det gick! Lillen erkände att han hade sprungit ut och gömt sig bakom en vägg först, men sedan hade han tänkt att det var lika bra att göra det, så han hade bestämt sig, kavlat upp ärmarna och gjort det. I famnen på hjälpsam sjuksköterska kändes det inte så farligt heller visade det sig. Jag hämtade en nöjd och glad kille som var stolt över att ha tagit sin vaccinationsspruta!

Med detta vill jag säga: Det behöver inte vara kört, för att det blir fel ibland.
Det kan gå att vända på dåliga erfarenheter. Skapa nya. Hitta samsyn och förhållningssätt som fungerar för barnet det gäller. Inte alltid är det samma sätt som passar oss.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv, Familjeliv 2015 och framåt, Tänkt och tyckt och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s