Okey, man bryter ner problemet i små bitar så blir det mer lättuggat:
Pågående badrumsrenovering. Bortrest man. Sjuka barn. Nytt jobb. Häst att passa. Sjuk mamma att hjälpa.
Var börjar vi?
Badrummet. Det tog en dag, sedan var allt vi känt som vårt badrum spårlöst borta. Inte bara handfat, badkar och toalett, nej, här revs väggar och golv, det borrades djupa hål i betonggrunden och rördes om bland rör och eldragningar.
Den oroväckande inledningsfasen till grundligt renoveringsarbete:
”Ut med rubbet”.
Vi har tömt hallen på kläder och skor för att hantverkarna ska komma åt badrummet utan att damma ner allt i sin väg. Vissa kläder gömmer sig i garderoben, så belamrad av tonvis kakel och fog, så den går inte att öppna. Andra är förvisade till ett vädringsställ på verandan. Vi hittar ingenting. De kläder vi når är frostbeklädda på insidan. Alla vantar är spårlöst försvunna.
Efterhand som renoveringen fortskrider hamnar fler och fler verktyg och tillbehör framför byrålådor, garageportar, redskapsbodar och annat man behöver komma åt ibland.
Vi kommer inte längre in i vare sig garage eller verkstad, vilket försvårar alla mina plötsligt påkomna planer att Storstäda, nu när man ändå är igång. Hurtfriskt inskaffas gipsankare och vägghyllor, plastbackar för Praktisk Förvaring, nya klädhängare och skohyllor… men vi kan inte vare sig sätta ihop det eller sätta upp det, så våra nya fiffiga förvaringssystem förvaras, tillsammans med allt bröte de är tänkta att dölja, mitt i hallen, i vägen på golvet. Vi leker ”pricka golvet mellan prylarna” där vi vingligt trippar fram i vårt hem, vår borg. Allt är dammigt, trots hantverkarnas goda intentioner och daglig dammsugning.
Fadren drog åstad söndag förmiddag, i snömodd. Vi tog vara på slasket med snöbollskrig och skrapade ihop en pytteliten, men mycket söt, snögubbe. Dessvärre skruttade sönerna ihop mer och mer ju längre dagen framled. Hosta, snörvel, feber. Jaha, det fick bli en sådan vecka. Igen.
Vi löste måndag och tisdag med att jag bara jobbade 3 timmar, sönerna var hemma själv med kakelkillarna och storebror tog ansvar för lillebror. Han t o m lagade lunch åt dem båda (ok microvärmda rester dag 2, men ändå). När jag kom hem tog jag ut dem i friska luften, fyllde dem med c-vitamin, spelade lite boll och läste saga, i ett försök att göra allt hälsofrämjande arbete på en och samma gång.
På tisdag kväll hade Lillen arbetat upp sig till 40 graders feber och det var inte längre fråga om att skapa tillfälle att motionera. Dock hade jag stalltjänst. Bökigt. Nå en snabbis till stallet om jag hade mobil med mig, så de kunde ringa om det blev kris? Bra idé – om inte mobiltelefoneländet gått i strejk. Det blev till att svepa in barnen i tjocka vinterkläder, packa in dem i bilen och köra stalltjänst i racerfart.
Onsdag vågade jag inte lämna dem alls för jobb, det rosslades svårt och ingen av dem ville längre röra sig ur soffan. Dåligt mammasamvete, dåligt jobbsamvete.
Torsdag, äntligen var maken hemma och kunde vabba halvdag så jag kunde jobba halvdag, sedan bytte vi.
Nu sitter äldste sonen och våndas över en veckas läxor att ta igen, fortfarande med feber och hosta. Vi våndas över att behöva tjata, peppa, förklara, uppmuntra och tjata lite till. Han hatar läxor. Tycker sig ha så mycket roligare och intressantare saker att göra. Som att läsa ut sista Harry Potter boken, på två dagar. Se you-tube videos på engelska. Programmera om ett datorspel. Bygga enormt invecklade labyrinter och laboratorium i Minecraft… Han är inte dum, grabben. Bara inte intresserad av det andra ber honom göra.
Yngste sonen har vuxit samman med ett Pokemon-datorspel. Det suger livskraften ur honom och vi orkar inte engagera oss i att slita honom därifrån. Vi har en klädkammare att rensa ur, för att bli av med lite av bråten i hallen.
Min mamma behöver ju också lite hjälp (hon har fått alzheimers, och det kunde utgöra ämnen till en helt egen blogg, men får nämnas som bisats i detta sammanhang), men henne har jag inte sett på flera veckor. Kan ju inte åka dit och smitta henne med allsköns sjukor… men kan då inte heller hämta räkningar som behöver betalas eller sköta sådant småfix som hemtjänsten inte hinner med. Klurigt. Vi pratar i alla fall i telefon och hon verkar vara vid gott mod för det mesta.
Imorgon ska maken åka på ny tjänsteresa. Jag har fortfarande två sjuka barn, hantverkare att öppna för, ett jobb att försöka klämma in och ett föräldramöte på kvällen som jag inte vet hur jag ska lösa utan barnvakt. Skolan tycker dessutom att sönerna borde vara friska nu, så jag har dåligt samvete för att ha haft dem hemma för länge.
Någon som kan känna igen svårigheten att få ihop vardagspusslet?
vardagsmos 