Skogspromenad

Igår gick vi på promenad i skogen.

Innan vi gick ut låg barnen utsmälta lite halvt mellan soffa och golv, med i-pad bekvämt till hands. De ansåg inte någon promenad nödvändig. Faktiskt ville de nog inte röra sig någonsin mera. Klä på sig var nära nog överkurs. Detta är standardstadium för oss, varje dag under sommarlovet, precis efter morgonens barn TV program, så vi tog ingen större hänsyn till deras vilja. Lillen protesterade mot bristande familjedemokrati. Storebror fastnade i serietidningar längs vägen från soffa till hall. Men ut kom vi: vi stoppade en banan i var barnhand och lockade med saft längre fram.

Så hände miraklet. Som varje gång. Barnen förvandlades från surpuppor till fjärilar. De lyfte blicken och sina imaginära vingar och studsade iväg på upptäcktsfärd.
”Titta, ett smultron! Ska vi dela?”

Väl i skogen hittade vi lite kantareller, ett hallon, ett par grodor, en hel del möjliga kojor, samt till Lillens ohöljda förtjusning: en halv rådjursskalle. Den kunde ju vara ett dinosauriefossil! Den kunde han visa i skolan! Den träddes på pinne och bars hemåt i triumf. Vi kände oss lite som familjen Flintstone, eller någon av drakryttarna från Dräggö.

Så började det regna förstås. Det gör ju gärna det den här sommaren. Särskilt gärna när man inte har kläder för det. Vi hade gått ut i t-shirts, allihop. Solen sken ju när vi lämnade huset. Storebror, som aldrig vill ha varma tröjor på sig när det är kallt ute, hävdade att han frös och tog en fleece med sig. Vi hävdade att han skulle bli varm, men okey då, gör som du vill. Nu fick vi erkänna oss besegrade i omdöme av sonen. Vi tog skydd under ett träd en stund, åt utflyktsmackor och den där saften, huttrade lite. Barnen byggde kojor runt oss, fulla av entusiasm. En stund.

Sedan började Lillen frysa. Kröp in under min t-shirt (en vid modell) och stack ut ett skinande lyckligt huvud i urringningen. Det blev varmt och gosigt för oss båda. Vi såg ut som ett tvåhövdat monster. Storebror behövde vara med. Vi blev ett trehövdat monster med vissa balansproblem. När regnet upphörde kröp gossarna ut ur min tröja och fann att Lillen fortfarande frös. Storebror, som inte en enda gång yppat orden ”vad var det jag sade” apropå våra klädval, lånade ut halva sin. De höll om varandra och stack ut varsin arm genom varsin ärm, och vandrade hemåt i fnittrande takt, inte helt olik en siamesisk tvilling.

När vi kom hem tände vi brasa och grillade marschmallows till oss. Det blev en bra dag.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Aktiviteter och pyssel, Familjeliv 2015 och framåt och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s