Fostra genom att hjälpa hjärnan utvecklas

Hmm, det var länge sedan den här bloggen innehöll ett typiskt blogginlägg. Det hamnar mest under kategorin ”Tänkt och tyckt” numer. Så även nu. Det finns så många kloka människor därute, så många intressanta artiklar, föreläsningar och tankeväckande eller roliga filmer att ta del av och sprida vidare.

Som den här: How parenting affects your childs brain

Det är en intervju med Jennifer Kolari, en barn och familjeterapeut som beskriver hur vårt föräldraskap påverkar det växande barnets hjärna.

Erfarenheter och upplevelser från tidiga barnaår, skapar mönster i hjärnan som präglar hur vi uppfattar och tolkar omvärlden och oss själva. Hjärnan utvecklas som mest hos små barn, vilket gör anknytningen och föräldrarnas roll så viktig.
Samtidigt är hjärnan formbar och förändringar kan ske hela livet. Det är förstås ett mycket svårare jobb att rätta till misstag i efterhand, än göra ”rätt” från början.

För att ge barnet bästa möjliga förutsättningar i livet, gäller det att skapa positiva erfarenheter, positiva förväntningar. Hon pratar om vikten av kramar, kontakt och kravlös närhet som frigör avslappningshormonet oxytocin. Avslappning underlättar inlärning, dessutom främjar det vår hälsa.

Motpolen, stresshormonet cortisol, skapar istället alarmberedskap i våra kroppar, vilket försvårar inlärning. Cortisol frigörs vid ängslan, rädsla, smärta. Vid höjda röster, upplevda hot, skräck. Skälla på barn är alltså inte en bra utbildningsmetod. Lika lite som det är en bra ledarskapsmodell. Hjärnforskare anser att våra sociala behov är lika grundläggande som våra fysiska överlevnadsbehov, om vi ska kunna prestera bra (för tips om hur, läs Sds: Så kan du leda med hjärnan).

Kanske är just detta HUR vi talar med barnen, hur vi sköter vårt ledarskap, viktigast av allt:
Kolari pratar om hur alltför stor del av vår kommunikation är ensidig. Vi säger till barnet: Borsta tänderna, sitt stilla, ät upp nu. Vad gjorde du på dagis idag? Har du gjort läxan? Svaren blir enstaviga: Ja, Nej, Bra.
För att skapa ett gott samtal, måste vi anstränga oss lite mer. Tänka oss in i barnets situation. Ställa öppna frågor som: Vad tyckte du om…? Hur tänker du kring…? Vad skulle du vilja…?). Vänta in och lyssna på svaret.

Det aktiva lyssnandet skapar kontakt, så småningom förtroende, som också frisätter oxytocin och skapar välbehag. Dessutom sätter det fart på inlärningen.

Med ett öppet, gott samtal kan barnet lära sig hantera också negativa känslor, motgångar, negativa erfarenheter – och komma ut starkare. Kolari menar rent av att det är otroligt viktigt att barnet får uppleva negativa känslor, att det kan bli en positiv erfarenhet att kunna ta sig igenom och hantera dessa situationer också.
Den positiva erfarenheten kan vara känslan av förståelse, samhörighet, känslomässigt stöd vid en jobbig situation.

Vi måste som föräldrar då lägga band på vårt behov av att fixa allting, lösa problemet eller sopa det under mattan. Lösningarna (diskutera handlingsalternativen),  kommer vi till sedan, såklart, men först när vi lyssnat klart.
Ställ frågor som: Hur kändes det för dig? Bekräfta: Det låter jättejobbigt / orättvist. Jag förstår att du blev ledsen. Ta emot sorg, ilska, rädsla och besvikelse. Låt den finnas, upplevas och hanteras i din närvaro.

Poängen är INTE att vi ska låta barnen lösa sina egna problem, tvärtom. Vi kan och ska stötta dem, hjälpa dem att hitta lösningar, själva eller tillsammans med oss.
Barn ska självklart skyddas mot våld, hot och kränkningar, t ex, eftersom ingen blir starkare av oöverstigliga hinder och negativa erfarenheter kan ge negativa beteenden och tankemönster. Däremot kan vi inte skydda dem från att uppleva motstånd (”nej, du får inte” t ex), retsamheter, orättvisor, förlust och sorg.
– Det är erfarenheten av att klara av en svårighet som stärker. Att hantera känslorna och upptäcka att man överlever. Komma på att det finns alternativ, lösningar. Det kan behövas vuxen hjälp: tips, råd eller tröst – för små barn saknar erfarenhet av möjliga lösningar att komma på. De är dessutom långt ifrån mogna att ta eget ansvar. Vi ska bara inte ta ett nonchalant skutt över den känslomässiga biten, behovet att få känna de känslor som finns. Först.

En annan artikel från SvD: ”Arga barn behöver hjälp att tänka”, belyser det här med respektfullt bemötande och den svåra balansgången mellan mjuka och fasta metoder. Här handlar det om Ross Greenes forskning kring arga, eller sk explosiva barn. Han menar att de behöver hjälp att lära sig känsloreglering. Det är en svag punkt hos vissa barn, som behöver visas lämplig hänsyn medan den utvecklas.

Det hjälper inte att bli mer bestämd (även om det kan behöva markeras bestämt stopp enstaka gånger). Det hjälper inte att ge vika varje gång (då lär sig barnet ingenting). Ska vi lära dem hantera känslor måste vi försöka mötas: Visa att vi lyssnar. Bekräfta att vi ser och hör. Diskutera lösningar. Då lär sig barnet – så småningom – både att använda språket (till att förklara sin vilja, sina känslor och sin åsikt) och att lyssna på argument, diskutera lösningar och förhandla. Det lär sig också att vänta lite, att man inte alltid kan få precis vad man vill ha.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Tänkt och tyckt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s