Om oro, ambition och vardagssvårigheter

Hej!
Det var ett tag sedan. Som ni märker på mina sista inlägg är jag upptagen med att försöka bli klokare. Så även nu.

Våren rusar på därute, sol och hagel studsar mot fönsterrutorna omvartannat och glada gossar skuttar runt som på grönbete, sjunger sommarlovssånger och går på kalas fullastade med drömmar.

Det odlas grönsaker i fönsterbrädet. Det luktas på blommor. Det plockas vackra buketter med maskrosblad och kirskål till kaninerna.

Blivande majs. På lappen står: VI.SKA.SNART.BLI.POPCORN

Blivande majs. På lappen står: VI.SKA.SNART.BLI.POPCORN

Det är inte en tid för oro just nu. Det är skönt. Oro är annars utmärkande för mitt föräldraskap. Alltid är det något man bekymrar sig för, försöker verka käck inför men gör efterfrågningar om i smyg, för att försöka ge barnen rätt svar, rätt stöd, rätt råd i olika situationer. Vad som nu är rätt, när alla tycker olika.

Så hittade jag nyss en blogg: Prestationsprinsen, som handlar om sådant som jag känner är viktigt. Om oro hos barn och deras vuxna, om prestationsångest, en hel del om skolan, om diagnoser och icke-diagnosticerad vanlig himla mänsklighet. Här finns bra tips för att hantera vanliga vardagsbekymmer. Från stort till smått, fullt av alla de gråskalor som livet består av. Och så klokt.

De flesta – både barn och deras vuxna – vill ju väldigt gärna vara Duktiga, göra rätt, uppleva uppskattning. Men hur gör man rätt om man inte vet vad man ska göra? Hur ska man tolka generella ord, vad betyder de i praktiken, för just mig? Och tänk, oroar sig hönsmammor och prestationsprinsar, om jag missförstår och gör FEL? Tänk allt hemskt som kan hända!

Läs här om vanliga bekymmer för en Prestationsprins, eller hans drottningmoder (strunta i genusformen, det låter fint). Om hur det kan kännas för någon som är ung eller ny eller ovan när frågorna väcker ängslan. Hur tydlighet och information ofta kan dämpa pirr i magen, oro och onödig stress inför nya och ovana situationer.

Läs här tips om hur information på ett enkelt sätt kan göras tydligare, genom att svara på alla ”vad, var, när, hur, vem?” – i veckobrev och annan information som går ut till föräldrar och barn. Hur skola och förskola kan förbereda föräldrar och barn inför en, av dem, planerad aktivitet. Hur aktiviteten kan göras tryggare, trivsammare och säkrare för alla inblandade.

Trygga ramar

Det kallas gott ledarskap att vara väl förberedd och tydlig i sin kommunikation. Att se till att var och en vet vad de ska göra, vad som förväntas av dem. Känner man till mål, regler, förväntningar och normala processer, är det lättare att hålla sig inom ramarna även när man behöver improvisera lite.

Obesvarade frågor stjäl annars snabbt fokus från uppgiften:
-Vi vill veta vart vi ska och hur vi kommer dit, och hem igen.
-Vi vill veta var, när och hur vi ska äta.
-Vi behöver veta var toaletterna finns.
-Vi vill veta vem vi kan vända oss till vid frågor eller plötslig nödsituation.

Det är viktigt att bakgrundsmiljön fungerar. Man ska inte behöva fundera på ovidkommande detaljer i sin arbetsmiljö: var saker finns, om toaletterna är i brukbart skick, om man vågar ta sin fika paus nu eller ska vänta tills Kalle är klar för att slippa bråk… Ju bättre bakgrundsmiljön fungerar, desto lättare att fokusera på det man ska.

Betänk alla toalettdörrar som gått i baklås för små barn på lågstadiet och vilken grad av ständig, bakomliggande oro det kan skapa. Att behöva ropa, och kanske inte bli hörd.
Betänk alla matsalsköer där man riskerar knuffar, tjuvnyp och kanske värre saker.

Osäkerhet och otrygghet skapar dåliga förutsättningar för inlärning. Faktum är att trygghet och avspänning utgör själva grundförutsättningen för koncentration och inlärning, (ja faktiskt för socialt samspel också, men det är inte lika prioriterat som forskningsområde och nämns ofta bara som bisatser i utredningar). Stress slår fälleben för alltihop. I stressade situationer tänker vi kortsiktigt,  fokus ligger på hur vi ska överleva.

– Så många stress situationer som möjligt måste elimineras från förskola och skola!
För barnens trygghets skull. För deras inlärnings- och koncentrationsförmågas skull.
Barn har inte möjlighet att välja arbetsplats som vi vuxna. De har sällan möjlighet att stänga dörren om sig en stund, då de behöver avskiljdhet. Barnen kan av skollagen tvingas möta en person som skadar dem både fysiskt och psykiskt varje dag i flera års tid. Vi har ett dåligt utvecklat skydd för de brottsutsatta överlag i Sverige, och de mobbade är inget undantag.

Vi har en fin grundidé om att hjälpa och stötta de som har det svårt, om inkludering och jämlikhet. Men för den som behöver stöd kan hjälpen ofta dröja länge. Och för den som inte vill samarbeta, som befinner sig på en punkt långt bortom de socialt godtagbara ramarna – där finns ont om möjligheter för restriktioner, konsekvenserna lyser med sin frånvaro. Vilket skapar en otrygg miljö för de runtomkring.

Det är en ledningsfråga att se till att det arbete som ska göras, kan skötas så effektivt som möjligt. Rörighet, buller och social oro är typiska effektivitetstjuvar (inlägg om arbetsmiljö coming up!).

Riskbedömingar, planering och information

Som förälder till barn i skola eller barnomsorg, vill jag också bli informerad om planer och struktur, för att själv känna mig trygg – och för att kunna ge barnet den information det kanske söker. Tyvärr blir vi föräldrar inte alltid lugnade av den information vi får. Vi kan se en rad möjliga fallgropar vid olika aktiviteter, som ”en härlig utflykt för hela skolan” eller olika, av barnen inte valda, samverkansprojekt mellan förskolegrupper, klasser och skolor. Jag känner ofta skepsis mot sådana projekt.
Hur många barn kan befinna sig på en plats samtidigt utan att det blir rörigt, och man inte ser skogen för alla träd? När tappar man överblicken?
Hur många relationer tror man förresten att barnen orkar hålla reda på?

Nog kan det vara trevligt med en utflykt! Sådana har dock ofta bättre förutsättningar med en mindre, avgränsad grupp (t ex en klass) som förhoppningsvis känner varandra och pedagogerna. Troligen har även pedagogerna bedömt att gruppen kan föras på utflykt innan man beslutar om en sådan… men när skolledningar slår på stort och man i realiteten pratar om 100-talet barn i yngre skolåldern, utspridda i ett icke-avgränsat område, då ber man nästan om problem.

Även en tänkt stillsam naturupplevelse i ett skogsområde kan snabbt förvandlas till rena kaoset. Förutom de rent organisationsmässiga utmaningarna kanske vi dessutom har att göra med vatten, klippor och annat. Det finns reella faror: Barn som slåss med pinnar, klättrar på tok för högt upp i ett träd, halkar på hala stenar och faller nerför branter, eller som bara försöker drar sig undan bråket och går vilse.
I flock försvinner individperspektivet fort. Det är först vid inräkning man märker om någon saknas.
Som förälder känner jag till riskerna med vattenlek och håller mina barn under rimligt god uppsikt. Om fritids drar till badhuset med 50-60 barn, ja då vet jag att uppsikten kommer att vara begränsad. Man ser t ex inte det barn som hamnar under en flock andra barn, inte förrän flocken skingras.

Som förälder läser jag nämligen nyheter. Jag vet att även om det är liten risk att just mitt barn ska råka illa ut, så händer det regelbundet allvarliga incidenter inom skola och barnomsorg. Alltid står någon där och beklagar djupt det inträffade.
Och nästan alltid borde olycksfallet kunnat förebyggas med sunt förnuft, rimliga gruppstorlekar och lite mindre optimism redan vid planeringsstadiet. Det kallas riskanalys, eller riskbedömning, och förtjänar några extra minuter vid planeringsbordet.

Vill vi ha en förskola och skola som erbjuder trygghet och studiero så får vi börja där:
Planering. Förberedelser. Tydlighet. Förutsebarhet. 

Dessutom krävs god tillsyn av ansvarstagande vuxna, som barnen känner tillit för.
Tillsyn värd namnet kräver:
Överblick.
Hanterbar gruppstorlek. Inte för många barn på samma plats åt gången.
Tillräckligt många vuxna för att ha god täckning om något händer.
Och förstås en god relation som bygger på ömsesidig respekt. Där barnet kan lita på att den vuxne lyssnar på det och försöker förstå, att den vuxne tar ansvar och kan kontrollera situationer som uppstår.

För att få ro krävs dessutom tillfälle att vila under dagen. Låta tankarna landa och sortera dem. Tid för reflektion. Inte bara avrastning-på-stökig-skolgård-med-hög-ljudvolym.
Det behöver både vuxna och barn.

reflektion vid vatten

reflektion vid vatten

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Tänkt och tyckt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s