Liten är stor

Lillkillen har studsat tillbaka efter den något vingliga skolstarten. Vild som ett yrväder, glad som en studsboll och förälskad i sin fröken var han redan ett par dagar in på nya livet som Skolpojke. Ja, han har lite problem med att sitta still och hålla tyst. Det ligger inte för honom. Han försöker. Han försöker som en stormkokande gryta på spisen: kniper ihop läpparna, darrar av spänning, kvider och gnyr… och tillslut bubblar det ut, allt vad han nu ville säga. Det är många saker han vill säga.

Dagar när han hållit tillbaka väldigt i skolan, då pratas det desto mer här hemma. Och i affären, hos tandläkaren, doktorn och frisören. Alla får veta hur saker ska gå till, han är tydlig och bestämd, men osvikligt artig. ”Jag vill ta bort tandtrollen!” eller ”Jag har tänkt mig att det ska se ut så häääär”. Alla ler charmerat och ser mildögda ut.

Tandläkaren var nog mest imponerad, när Lillen tog fullständig kontroll över undersökningen, gav klartecken till att borra (”kör!”) och helt engagerade sig i lagningen av sitt första lilla hål. Studsade sedan ur tandläkarstolen, helt lycklig över att ha jagat bort tandtrollen, yeah!

Frisören ja, denna tidigare fruktade företeelse för den hårömme Lillen. En dag hade han bestämt sig för att det var dags, tydligen. Han ville titta i kataloger, bestämma frisyr och klippa sig. ”Jag vill ha den bästa frisören som finns”, bad han allvarligt vid tidsbokningen. Jodå, hon var duktig, intygade damen i kassan. Lillen ville klippa sig med en gång, men det gick ju inte. En vecka fick han vänta. En otålig vecka. Varje dag undrade han om det inte var tisdag snart. Sista natten kunde han knappt somna. Sista halvtimmen innan vi skulle gå iväg var svår, så vi tittade på frisyrer på internet. Lillen hittade en som han tyckte var snygg. På sitt vanliga beslutsamma sätt visste han genast att det var den han ville ha, ingen annan. Vi tog ett papper och kalkerade av den så gott vi kunde. Lillen var nöjd. Han höll teckningen hårt i handen och så bar det av till frisören med språng, med studs och hög förväntan.

Frisören var nog den bästa som finns. Hon lyssnade noga och allvarligt på Lillens önskemål, berömde hans fina hår och sa precis rätt saker för att göra stunden i stolen till en riktigt trevlig stund. Frågade då och då om han ville ha det si eller så, där teckningen var lite tolkbar, och resultatet var jättefint. Lillen kände sig som en ny man. Helsnygg. Helnöjd. Han förklarade högtidligt för sin frisör att han var glad för att hon hade klippt honom, för han hade bett om den bästa som fanns och det var ju hon. Den bästa som fanns. Nu ville han göra reklam för henne. Ta bilder på sitt fina hår och demonstrera hur bra hon var. Frisören var nog lite rörd där en stund.

Lillen har en helt, i min mening, korrekt uppfattning om sitt eget värde. Att han har rätt att bli lyssnad på och påverka sitt liv, där påverkan är möjligt, råder för honom ingen tvekan om. Visst fogar han sig i ledet där så krävs, men han skaffar sig kvickt kontroll över lösa ändar. På förskolan i våras tog han över samlingen en dag, ställde en fråga till församlingen om vad de skulle göra härnest, ordnade omröstning, räknade röster och meddelade fröknarna resultatet. Fröknarna log och biföll barnens önskemål. En liten demokratisk chef har jag visst fostrat.

Lillen har också gjort beställningar i vår närbutik. Hans favoritchoklad var nämligen slut. Han travade då fram till kassan, ställde sig artigt på kö och väntade på sin tur, innan han högtidligt meddelade: ”Jag har ett önskemål”. Kassörskan blev lite paff, då ett så vuxet tilltal sällan kommer från en femårig knatte som knappt räcker upp till kassan om han står på tå, men hon hämtade sig fort. Jodå, hans önskemål skulle skrivas upp och leverantören kontaktas. ”Tackar” meddelade Lillen högtidligt, innan han glatt galopperade bort till mig för att berätta att snart, nästa vecka, DÅ skulle hans favoritchoklad komma in igen: Mint dajm.

Veckan därpå såg Lillen fram emot fredag, då nästa godisleverans skulle ske. Han sprang till affären. Frågade genast om chokladen kommit in. Det var inte samma kassörska, så viss förvirring uppstod, men snart kom den vänlige butiksföreståndaren som väl känner igen vår son och förklarade att den tyvärr inte fanns att köpa längre. De hade slutat tillverka den. Tyvärr. Lillen var besviken förstås, men tackade ändå och började prata om andra viktiga saker, som sitt kalas och vilka kakor han också tyckte om.

Kakor ja, det var ju tråkigt med den uteblivna mintdajmen, men fredagsmys-kakor, det skulle vi ju ha ändå. För så gör vi. Kakor på eftermiddagen och god mat på kvällen, så går det att somna så småningom, för vissa lätt överspeedade unga herrar. Vi hittade en ny sort i disken den dagen, härligt chokladdrypande kakor med fudgebitar på och valde genast dem för provsmakning. Väl hemma dukades det upp fint, och provsmakades. Ett ljus tändes i Lillens ögon och ut brast lyckans tjut: ”De smakar som min favoritchoklaaaad!” Det smaskades chokladkakor med lust och glädje stor och beslut togs att detta var kakorna som skulle handlas hädanefter.

Veckan därpå bar det åter av till affären, på sparkcykel, med racerfart. Lillen var salig. Nu skulle han få äta kakor som smakade mint dajm igen! Snöpligt nog fanns dessa kakor inte inne, just då. Hela Lillen sjönk ihop i besvikelse, en kort stund. Sedan bar det rakryggat av till närmaste butikspersonal för att avlägga en ny beställning. Nu visste han ju hur man gjorde. Åter samlades krafterna: butikschefen och kassörskan diskuterade med Lillen vilken sort det var han han tyckte om, hur den såg ut och smakade. Snart stod det klart att jo, det var nog deras favorit också. De skulle absolut se till att den fanns nästa fredag. Min lille son, så självklart säker på sin plats i världen.

I våras, då skulle vi ha fest hemma. Mycket skulle handlas och Lillen var med förstås. En vänlig dam som råkade befinna sig i närheten fick förstås veta allt om denna fest. Hon log och lyssnade artigt som man gör, och det dröjde inte länge innan hon var välkommen hon också, enligt Lillen. Han hann förklara adress och allt innan fadern dök upp och lite lätt generat förklarade för Lillen att damen nog skulle tycka det var konstigt att gå på fest hos någon hon inte kände. ”Men jag känner henne!” tyckte Lillen förstås, indignerat. Damen var en mycket vänlig dam, hon log och sa att det lät som en trevlig fest. ”Ja!” sa Lillen då soligt, ”Alla våra fester blir jättetrevliga!” ”Det är jag säker på”, svarade den fantastiskt trevliga damen, ”om du är där!”.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2014 och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s