Skolstart

Kära läsare.
Mina små barn börjar bli lite större barn. Jag känner ett behov att värna deras integritet, och har tänkt att blogga mindre om våra vardagsbestyr, mikroäventyr och personliga upplevelser. Det är därför det blivit mindre av dem på sistone.
Istället håller jag på att skriva ihop en bok baserat på de föräldratips som lockat så många läsare till min sida, som fått så mycket positiv respons och fina kommentarer. 
Samtidigt finns det berättelser kvar att dela. Den här texten skrev jag för en dryg månad sedan, när minstingen började skolan. Den har skavt i min virtuella skrivbordslåda och ville ut, så här kommer den ändå:

Idag har min femåring gått sin första dag i skolan. F-klass. Nervositeten var stor. Besvikelsen kanske större ändå.

Hela sommaren har han förberett sig. Arbetat i sin ”skolbok” som förskolan lämnade i avskedsgåva. Gått i simskola. Erövrat simmärken. Hoppat från allt högre stenar och stubbar. Snickrat en bänk av lite bräder han hittade. Bakat en kaka helt själv, utifrån ett recept han själv läst, i boken han själv lånat (Totte bakar). Full av iver att visa sig värdig Skolan.

Han längtade efter att få visa vad han lärt sig:  skriva bokstäver, räkna till 200 och räkna med plustal upp till tio. Det har hänt spännande saker som han ville berätta om. Men det fanns ingen tid för honom.

Idag klev blivande elever i hela landet över tröskeln till denna nya värld. En värld av överfulla klassrum, stressade pedagoger och lika stressade kamrater som utan kunskap om regler och rutiner inledde skolåret med att förtvivlat slåss för sin rätt på rasterna.

Lärarna sjöng sånger, delade ut lappar och sa åt eleverna att sitta tyst och stilla.

Min femåring ville berätta saker. Ville visa vem han är, vad han kan. Se mig, bekräfta mig.

Han fick veta att han skulle hålla tyst och räcka upp handen. När han gjorde det gick ordet till någon av de andra barnen. Det var många barn, 25 stycken 5-6 åringar som alla ville bli sedda och hörda. Pedagogerna avbytte varandra, så det var oftast en som hade hand om alla barn. Ingen tid för kontaktsökande eller anknytning här inte.

Jag hörde att sonen hade gråten i halsen när han blev tillsagd att vara tyst, för femte gången eller så.

På rasten hann sonen bevittna ett antal slagsmål. Över hundra lågstadiebarn lekte ute samtidigt. Det var många blinda fläckar för de två rastvakterna, som bara såg och hindrade ett av dem. Sonen kröp upp i min famn och ville inte vara med och leka. Denna lille krabat, så tuff och framåt i alla sammanhang – utom när han ser barn i flock gå lös på varandra. Jag förstår honom.

När det äntligen skulle bli organiserad lek, ställde 48 små barn upp sig på duktigt led. Något hände (någon hade nog kissat på sig i upphetsningen, för det är inte alls ovanligt bland 5 åringar) och det blev lång väntan. 48 barn stod alltmer otåligt på led, skrapade fötter och puffades i minst tio minuter innan avtåg. Sonen hängde med huvudet och visade mig tummen ner. Han hade tråkigt. Jättetråkigt.

2 vuxna följde med ut för leken. Vi föräldrar släntrade efter som en svans. Den ena pedagogen visste inte hur leken gick till. Barnen fick vänta igen. Det delades in i grupper och instruerades. Barnen stampade och stökade lite till.

Leken var av sådan art att ett eller två barn sprang runt medan resten stod still. Det var tävling om att komma först tillbaka till sin plats. Det var nervös väntan på att bli avlöst i den väntande ringen. (Varför väljer man att låta barnen tävla om vem som är snabbast, första dagen i en ny grupp?)

Min son blev inte avlöst, fast han vinkade på förbispringande barn flera gånger att byta med honom. Han stod still i en timme och väntade. Alla hann inte bli avlösta den här gången. Nähä.

Sonen var så ledsen när vi kom hem. Ville aldrig gå i skolan igen. Det var så tråkigt, tyckte han. Trött var han förstås också, all spänning han byggt upp, som nu släppt. Alla förväntningar, all nervositet – och så… ingenting. Sitt still och håll tyst på lektionen. Håll dig ur vägen på rasterna.

Jag undrar, hur går detta generella bemötande av små ivriga individer ihop med skolans mål? Med värdegrunden, med individuell anpassning? Att se varje individ?

Jag undrar också var F-klassens omsorgsuppdrag tog vägen? Dessa små barn, så olika ännu i utvecklings- och mognadsnivå, som ännu behöver omsorg, kontakt, en känsla av att det finns vuxna som ser dem, som har tid att lyssna och hjälpa – vem ser dem nu, där de ska vara en i gruppen, hålla sin plats i ledet? Vem ger dem en kram? Ett uppmuntrande ord? Vem stöttar deras sociala utveckling, där på rasten, i en flock andra barn? Vem ser till att samarbete, vänlighet och hjälpsamhet ska löna sig bättre än hårda ord och slag?

Ja, jag är känslig. En hönsmamma. Jag tänker inte be om ursäkt för det, för att jag vill skydda, stötta och hjälpa mina barn.
Ja, kanske är mina barn lite känsligare än andra, de med. För buller, stress och stök.
Kanske är de så vana vid individuell uppmärksamhet att de har svårt att falla in i ramen av tyst lydnad. Mina barn ifrågasätter ofta. De har höga krav på rättvisa och moral. Blir djupt upprörda om de misstänker att någon far illa. Jag tror att det är en god sak.
Mina barn tar ofta initiativ till att hjälpa eller dela med sig och samtalar så artigt med andra barn och vuxna att jag ofta får beröm för hur fantastiska de är. Jag tänker inte be om ursäkt för det heller.
Ja, det har gått bättre sedan. Det brukar göra det. Lite för att jag pratat med ansvariga lärare kanske. Lite för att förväntningarna sedan dag 1 sjunkit. Lite för att barnen hunnit få göra mer skoliga saker, så sonen kunnat komma hem och visa, berätta. Och lite för att ungarna är så positiva i grunden att varje dag är en ny chans att erövra världen.

 

Annons