Leka med barn

Lek och låt leka!

Hur lär vi barnen att leka? Vad kan vi göra för att underlätta leken? Inspirera, stödja?

Om detta och lite till, läs här: Att lära sig låtsas

Leken är barnens allra viktigaste verktyg för inlärning, bearbetning, förståelse för sammanhang och för social interaktion. I låtsasleken utvecklas kreativitet och social kompetens.

Låtsasleken är komplicerad att genomföra/…/. Den förutsätter att de som deltar förstår att ett visst röstläge eller ansiktsuttryck är en leksignal, och känner till de tre lekreglerna, samförstånd, ömsesidighet och turtagande. Alla barn gör inte det. Det finns de som inte kan, vill eller vågar komma med i låtsasleken.” 

Det är här vi vuxna kan behöva hjälpa till.
Vi kan stödja barnen i processen att lära sig grundreglerna. Vi kan visa vägen till leksignaler och skapa förståelse för spelreglerna.
Vi kan leka med dem på ett sätt som ger dem grundläggande lekkunskap, som öppnar dörrar för dem, uppmuntrar dem och utvecklar deras självförtroende så att de vågar prova sig fram även bland kompisarna.

Leksignalerna börjar kommuniceras tidigt, i samspelet med bebisen. Det kan börja med lekar som Tittut, och lekfulla pruppar på magen. Med lyhördhet för, och svar på barnets signaler visar vi hur respekt och ödmjukhet kan blandas med skratt och bus i vänskaplig samvaro.

Snart leker vi tafatt och kurragömme, där barnet får uppleva kittlande spänning blandat med glada känslor av återseende. Att vara ett eftertraktat byte med din fulla uppmärksamhet är en underbar känsla för ett litet barn.

Fri lek uppstår inte var eller hur som helst. Det krävs trygghet för att våga ge sig in i leken, prova nya uttrycksformer, egna idéer och handlingsalternativ. Fantasin får mer utrymme när lekande barn inte störs av andra barn – eller vuxna idéer om hur saker ska göras i leken.

Vi vuxna kan stötta barnen i leken, hjälpa dem att komma igång genom att skapa möjligheter, ge barnen tid och rum för lek.
Lek ska bygga på barnets lust, nyfikenhet och egna tankar. Därför ska vi strikt pedagogiskt vara försiktiga med direkta uppmaningar (”lek pirater nu ungar”).
Möjliggöra är bättre, med tid och sådan ro (läs uttråkning) som sätter fart på barnets egna tankar.
Ibland kan vi inspirera till tanke eller handling: Man kan bygga med sand, såhär eller såhär. Vill du prova? Vad skulle du vilja göra?
Vi kan visa på möjligheter om barnet ser begränsningar: Finns här något du kan låtsas är en bil / skepp / spis? Kanske lådan här? Hur kan den göras mer lik (ett rymdskepp eller en koja), tycker du?

Konflikter beror ofta på att någon inte vet hur man leker en viss lek, att alla inte är överens om reglerna eller inte får vara med. Då är det bra om vi kan hjälpa båda parter i konflikten: be barnen förklara hur de tänkt sig leken, hitta ingångar eller alternativa lekar för den som inte är med.

Prata värderingar och trivselregler i förebyggande syfte är också bra, inte minst för att kunna påminna: Kommer ni ihåg hur det kändes för Lisa i boken? Kommer ni ihåg hur ni tyckte att man är en bra kompis?.

Information och tydliggjorda lekregler kan stötta de barn som är osäkra på hur man leker en viss lek, eller med ett visst redskap, barn som är nya i en grupp eller barn som behöver tydliga strukturer för att känna trygghet.
Om någon, det kan vara ett äldre barn eller en vuxen, visar och klargör spelreglerna för alla, kan fler få chansen att vara med. Det skapar gemenskap att göra saker tillsammans.

Vissa barn kan tvivla på sig själva eller gruppen. De kan känna sig osäkra på om de får vara med, om de kommer att misslyckas, kanske göra bort sig. Kanske känns det säkrast att inte ens försöka? De kommer kanske inte igång med lek på grund av otrygghet. Helt ensamma eller tillsammans med för dem trygga lekkompisar kanske de leker mer aktivt än i den större barngruppen.

Det är okey att vilja leka ensam eller med en bästis. Det viktiga är att var och en ges flera möjligheter, så att det inte är det enda val barnet upplever sig ha. I  en trygg miljö med vuxet stöd där det behövs, kan man få chansen att delta i gemensam lek och efterhand känna sig säkrare i samspelet med fler personer.

Vi vuxna är ofta högst välkomna åskådare och medlekare i barnens lek. Vi behöver inte fatta styrspakarna, vi kan bara hoppa på tåget och intresserat fråga vart det är på väg. Det behöver inte vara så svårt. Såvida ingen vill kapa tåget, men då får vi improvisera oss fram, precis som barnet gör.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Tänkt och tyckt och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s