Det bidde ingenting

Jag vågar knappt yppa detta i en svag viskning ens, men… idag var alla friska samtidigt för första gången sedan 2 januari tror jag. Det har varit lite småkämpigt kan man säga. En prövning för fantasin (vad ska man göra feberdag 10?), tålamodet (mer gnäll och jag säger upp mig!) och empatin (så farligt är det väl ändå inte – torka snoret och gå till jobbet nu!).
Ty vad som hänt sedan sist var att maken, efter alla besvärliga bilbärgnings- och punkteringsvändorna, drabbades av den värsta manliga förkylning jag skådat. Frossa och hög feber, hosta så huset skakade. Värre än barnen brukar vara sina värsta dagar. Och inte ville den ge sig heller. Där ungarna brukar vara på benen åtminstone stundtals redan dag 2, och väldigt studsiga i dessa stunder, var maken sängbunden i en vecka. Sedan blev det värre ändå, bihålsinflammation och antibiotika tog vid.

Man kunde tro att jag skulle vara den ömma hustrun, sakta klappandes den sjuke mannen över håret och badda honom i pannan. Servera honungsthé och stoppa om. Man kunde nästan önska. Istället drabbades jag av jag-står-inte-ut-med-en-endaste-liten-sjukling-till syndromet. Fräste åt honom att laga sitt eget thé, tyckte att han gott kunde diska, och nu fick han allt masa sig ur sängen och visa mig hur man byter bildäck.

Till mitt försvar får jag peka på första stycket. Jag har redan haft marktjänst i två månader. I sjukstugan ska det lagas mat två gånger om dagen, serveras frukostar och mellisar utöver detta, med all disk som tillhör. Ja, det blir mycket korv och makaroner. Det blir även pizza då och då. En och annan tur via snabbmatskedjan med säkerligen jättegiftiga friterade kycklingbitar och pommes till barnens stora lycka. Ändå oftast riktig mat med riktiga grönsaker. Eller okey, djupfrysta och snabbtinade, eller hämtade från närmaste konservburk. Jag försöker faktiskt hålla oss samman här. Det ska hämtas och lämnas, barn och mat och trasiga bilar, kvarglömda träningskläder och biblioteksböcker. Mammataxin har ständig jour.

Det blir svettigt och snuskigt när folk är snorsjuka. Därför måste det bytas handdukar, kläder, sängkläder och tvättas en oändlig mängd tvättar. Så ska det torkas, både tvätt och golv, ty vi får översvämning vid varje tvätt numer och nej, jag orkar inte rensa avloppet. Högar måste sedan levereras till respektive rum. Jo, och så var det dammsugning. Ju fler som är hemma och skräpar runt, desto mer smulor, grus och damm blir det. Det måste dammsugas var och varannan dag.

Sedan smittar de varann trots alla mina försök att sanera och är sjuka lite till. Smittar mig som får nysa, hosta och tvätta lik förbannat. Sedan blir de friska lagom till att jag är helt utslagen. Pigga och nytra hoppar de upp i sängen och undrar kvillrandes lyckliga: ”Vad ska vi göra idag mamma?!” och jag tänker: låt mig krypa ner djupare under täcket och dö, bara en liten stund, snälla.

Nå, nu ser vi ännu en förrädisk ljusning i tillvaron. Nu kan det vara dags att ge sig på den där trädgårdsrenoveringen vi planerat i en massa år. Nu ska här byggas trädäck minsann, tänkte jag ambitiöst i söndags morse. Planen löd: Åka till byggvaruhuset, låna deras släp, lasta det fullt med trä, åka hem, lasta av släpet, och ladda det med diverse utrensat garageskräp som ska till tippen, och åter tillbaka med släpet. Tjohej vad det ska gå, jublade jag inombords. Så mycket vi kan hinna med om vi bara sätter igång. Så fint här kommer att vara, redan nu ikväll!

Först gäller det då bara att montera loss sönerna från datorn och få på dem kläderna. Det förlöpte ovanligt smidigt denna dag. Det var bara det, att under frukosten kom jag på att det nog var länge sedan vi pysslade ihop, hela familjen. Kunde det inte vara mysigt att sitta och rita tillsammans? Dricka lite kaffe och ta sig lite tid att prata helt stilla med varann? Innan vi ska iväg och svettas flitigt? Jodå, det blev jättemysigt. Tiden bara rann iväg. Jaha, sedan var det lunchdags. Diska. Mer kaffe. Alla in i bilen. Jaha, på byggvaruhuset var släpen slut.
Skit samma, tänkte jag. Här ska köpas brädor, nu ska här bli bygga av! Vi drog till nästa varuhus, lånade släp där och for hem igen. Nu var det eftermiddag och tippen hade stängt. Inte mycket glädje vi kunde ha av släpet nu. Nå, maken skickades att returnera släpet och jag gav mig på att röja platsen för det blivande trädäcket.

Vi hade tänkt ut det så bra. Grunden var lagd, även om den blivit lekplats på sistone. Jag såg framför mig hur jag stod och skruvade i de sista brädorna lagom till makens hemkomst. Så glad han skulle bli. Nu ska jag bara mäta upp… ”Mammaaaaa…?”, ”Ja, min son, vad vill du?
Det var visst det ena efter det andra. Först var de jättehungriga och behövde mellis. Sedan behövde man hjälp på toan. Och så var det något med akvariefiskarna som jag hade lovat. Och sedan… ”Nej hör ni pojkar, mamma har också saker hon vill ha gjort här. Nu får ni vara så goda och leka lite här ute, eller komma och hjälpa mig där borta, men jag måste få göra mitt en stund, okey?” De spelade bandy. Anarkistisk bandy. Jag hörde skratten medan jag flyttade bort ett par jordgubbsplantor som var i vägen. En kort stund hörde jag skratten. Sedan blev det tyst. ”Mammaaaaa…?”

De ville hålla sina kaniner förstås. För vi skaffade nya, vi kunde inte hålla oss. En liten svart och en liten viltgul. En till var pojke. Detta var stort. Valet. Ansvaret. Kärleken till den man vårdar och beskyddar lyser ur barnens ögon, och det är värt allt extrajobb. För det blir extrajobb. Något trädäck blir det dock inte. Mamman får hjälpa till att montera taket av buren, lyfta barnen in i hagen, byta vatten och mat, fånga vettskrämda kaninungar och lägga dem i barnens ömma famnar, klappa milt och rätta till greppen om det sprattlas. Lugna alla parter och försöka tämja alla 4.

Det går bra, det gör det. Kaninungarna slappnar av och myser i mina söners famnar. De kurar innanför deras jackor, medan gossebarnen viskar ord om evig kärlek och att aldrig någonsin lämna dem i deras små öron. De ser varandra djupt in i ögonen, barn och kanin. De luktar på varann. Det är vackert. Lite kaninpussar norpar jag också åt mig och är nöjd. Men det där trädäcket… ”Nu pojkar, behöver jag…

Visst. De är med på noterna. Jag flyttar marksten och skottar grus på plats. Storebror sätter sig och läser. Lillebror vill också snickra. Han drar fram alla sina verktyg, trär på sig arbetshandskarna och letar snart efter brädor att göra skyltar av. Han behöver hjälp med detta tycker han. Nej, det hinner jag inte, svarar jag och känner mig elak. Jag jämnar till marken här nämligen. Han hittar lite träbitar ändå och jag hjälper honom pricka in den första spiken en liten bit, så kan han ha att göra med att slå in den i en halvtimme sedan, det blir bra.

Nej, det blev det inte, för det blev istället väldigt bråttom till toan. För bråttom. Storebror kommer ut och hojtar på hjälp. Med leriga händer får jag lösa en blöt röra. Parkera lillen, mattan och kläderna i duschen, dammsuga gruset som visst låg i en snygg hög under mattan, slänga allt i tvätten (japp, mer tvätt) och torka lillen, hitta nya kläder… och ja, så var det kväll och middagsdags och jag var trött och inte en bräda var på plats. Så kan det gå, när det inte går.
Och egentligen, EGENTLIGEN, var ju detta en rätt trevlig dag, om man tänker efter. Det blev bara inte som jag hade tänkt mig.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2014 och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s