Vardagslogistik, livspussel och evig föräldrajour

Jag tror att jag i ett svagt ögonblick råkade skriva att Lillen hämtat sig från sina förkylningar. Det var ju både naivt och korkat av mig. Kunde lika gärna ropat Hej och plumsat rakt i bäcken, antar jag.

Han brukar ju vara förkyld så här års. Och jag menar inte lite förkyld, några dagar hit, några dit. Jag menar hemma-från-dagis-i-två-månader-eländig. Visst blir det bättre, antar jag. Han har ju faktiskt varit några dagar på dagis, hittills i år. Några dagar hit och några dagar dit, till och med. Då har istället storebror varit dålig. De har avlöst varandra den här vintern, ömsom pigga och glada (till en nivå när de knappt kan vistas i möblerade rum), ömsom febertrötta och griniga. Ständigt är det någon som är snorig, hostig, trött och hemma. Tanken på ett normalt liv känns ännu främmande.

Fast de var friska samtidigt på februarilovet, det var de.  Iallafall de första dagarna – sedan hade de samlat nya friska virusar från diverse ambitiösa utflykter och däckade åter lagom till skolstart. Vi hann iallafall prova skridskor och bowling, besöka ett museum och klättra på stockar i en park.

Det sista var gratis och tveklöst det mest populära alternativet. Jag har uppenbarligen närt blivande parkour utövare vid min barm. Lillen kämpade hårt med att ta sig upp på och nerför de höga stockarna. Han är stark och envis och hittade både balansen och de rätta greppen efterhand. Han ville för första gången balansera på en meters höjd utan stöd av mig. Gav sig till och med på några jämfotahopp och var väldigt nöjd. Tills han såg storebror och dennes bravader.

Storebror såg ut som en chimpans där han for fram, hoppade, studsade och såg ut att ha klister på fötterna. Skuttade över sin lillebror, studsade ner på marken och var vips uppe på en annan stock, en och en halv meter upp i luften. Han förflyttade sig i höjd och sidled, kors och tvärs, och främst i luften, på några sekunder bara. Jag var imponerad och skräckslagen i en ambivalent blandning.

Man ska inte jämföra, man ska uppmuntra, och detta gör både storebror och jag. Lillebror jämför ändå förstås, eftersom han är lillebror. Han såg nedslagen ut och tyckte inte det var så kul längre, att klättra. Han är inte modfälld så länge i taget, som väl är. Man lär sig, när man tränar. Han vet, så han tränar. Sammanbitet. Vi får inte berömma honom, då blir han sur. Han vet själv när han lyckas med det han vill.

Så var lovet slut och verkligheten tillbaka. En logistiskt komplicerad föräldra-verklighet med en återigen tjurigt strejkande bil, ett par mils pendling som icke låter sig göras med buss, ett sjukt barn och ett som är friskt och ska till skolan åt ett annat håll.

Man biter ihop, ställer klockan på svintidigt och gör vad som måste göras i halvkoma: föräldraskapet i ett nötskal.
Man packar gympapåsar och morgontrötta barn, stressar till kvällsträningar, klämmer in utvecklingssamtal, sjukvårds- och tandläkarbesök vid hämtning åt endera hållet, med ett febersjukt barn på släp.
Vi får avboka det ena efter det andra, be om skjutshjälp och barnpassning om vartannat, och ibland får maken också ta ledigt ett par timmar för att pusslet inte går ihop.
Veckans Duktiga Storhandling har också kommit av sig när transportmöjligheterna begränsas till makens lediga kvällstimmar och butiken stänger innan han hunnit hem. En dag tog mjölken och kaffet slut, vilket är en katastrof av enorma proportioner. Lillen var för trött för att gå till affären, så jag fick ta honom på skrindan och i en Tetris akt av sällan skådat slag pussla och packa ihop kassar och Lillen (balanserad lite snett över kanten) för transporten hem igen.
Igår kväll kom maken hem från jobbet och vände i dörren för att ta storebror till träningen på kvällen. Sedan, medan jag låg nerbäddad i varm säng och läste saga för febrig liten och uppspelt lycklig storkille, stod min dyre make och bankade på bilens fastrostade bromskloss, för att kunna frakta den till mekanikern idag, innan skolan började kl 8.

Ikväll fick så den enda fungerande bilen punktering, mitt på vischan. Och verktygen hade visst använts till den andra skruttbilen, så de var kvar i garaget. Maken, som turligt nog hade cykel med sig, fick cykla hem, hämta verktygen och cykla tillbaka för att montera på reservdäcket.
Hej och hå.

På helgen brukar rollerna vara de omvända. Då är det vi vuxna som ligger utslagna och önskar vila, bara-lite-till, medan barnen mirakulöst blir friska nog att skutta upp och väcka oss tidigare än vanligt: ”Det är ju mycket roligare att gå upp när man vet att man är ledig!”. Ingen sovmorgon för oss inte.

Vi drömmer oss bort strax innan läggdags, till en tid av sol, sommar och semestrar. Eller en enda sovmorgon, en enda natt utan barnjour. Så romantiskt. Vi kunde ligga och snarka på varandras magar.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2014 och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s