Vara tillsammans

Vintermörker och juletid känns som en passande tid att göra lite som familjen Hedenhös: mysa ihop sig i en grotta. Familjekramas allihop (Ja, det gjorde vi faktiskt redan innan vi såg årets julkalender).

Familjemys måste få plats, tycker jag. Oavsett hur familjekonstellationen ser ut, är den en viktig gemenskap och måste vårdas. Tiden tillsammans är ju den tid vi har att bygga en relation på, att se varandra och visa att vi bryr oss om. Det är också då vi kan göra intryck på barnen, ge dem idéer om vad man kan göra i olika situationer och visa hur olika saker går till. Planering, anpassning och viss konflikthantering hör till familjelivet. Det är social träning för oss allihop.

Det behövs mer än bara den tid man sitter i soffan och tittar på TV. Mer än att råka vistas i samma bostad samtidigt, var och en upptagna med sitt.
Det krävs inte så mycket, men små saker som ger möjlighet att se varandra i ögonen, prata med varandra. Det kan vara roligheter som att spela spel, kasta boll eller baka tillsammans. Eller viktigheter som att hjälpas åt att duka, laga mat eller handla. Eller, när var och en pysslar lite med sitt, att stanna till och intressera sig för vad barnen ritar eller bygger, spelar eller läser.

Så denna schematekniskt lite tighta jul har vi planerat för den där ”Kvalitetstiden” trots allt. Inte som i tjusiga festligheter eller äventyrliga resor, utan tid tillsammans, bara vi. Tid att hinna prata, leka, umgås.

Juldagen, t ex, är avsatt som stora jäsdagen. Inga planer alls, bara vila. När vi jäst nog, framåt eftermiddagen, gick vi ut på en kulle och flög drake i solnedgången. Det var vackert. Inte för att draken flög så långt – det råkade ha blivit ganska vindstilla – men gossar sprang upp och ner i backarna och kämpade av hjärtans lust med något som inte var fiktion på skärm. Detta är alltid en bra sak.

Flyga drake om vintern

För oss blir det bäst när vi går ut i naturen, där inga störande stressmoment finns. Inga TV apparater eller datorspel som lockar, inga telefoner som ringer, inget Facebook att kolla. Där ute kan jag varken städa, diska eller laga mat. Jag blir lätt distraherad av sånt annars.

Nog för att min man gör sin beskärda del av hushållspyssel. Han är långt mer kreativ än jag till vardags. Han är den som sveper ihop scones till frukost, pannkakor till mellis och en schyst omelett till lunch. Jag är den som steker Mamma Scans köttbullar och kokar snabbmakaroner till ena dagen, och överkompenserar med att woka vitlöksräkor eller baka nyttiga grönsaksbiffar (som ofta bränns vid så ingen vill äta dem), nästa. Lite upp och ner alltså. Men just städning är inte hans starkaste sida. Och hemma är det alltid något att göra, plock som hela tiden uppstår och multiplicerar sig. Ju längre tid barnen är inomhus, desto mer får jag att göra, tycks det.

Kommer vi ut är det plötsligt fritt och ledigt för själen. Man kan se ljuset, få upp ögonen för barnen bakom Legobitarna. Så vi går ofta ut, när vi vill umgås.

I denna klämmiga utflyktsiver drar vi gärna med oss släktingar och vänner som kommer på besök. I vinterdiset tågar vi hemifrån utrustade med pannlampor, barnen med lasersvärd. En sväng i trollskogen där stock och sten blir piratskepp och skatter, och mystiken tätnar efterhand som mörkret faller. Ja, sedan är den kvällen räddad.

Men det finns ju mysiga saker att göra hemma också. Vi ställer till med gemensamma pyssel eller bakprojekt då och då. Ofta på barnens initiativ, ibland på vårt.

En av de bättre idéerna på sistone var Lillens  Cheesecake. Han föreslog, helgen före jul, att vi skulle göra en sådan enligt ett recept från Bolibompa. Jag for runt och städade som en tok, så det fick åter bli far i huset som bejakade detta trevliga, men inte helt vältajmade, initiativ. Den visade sig bli jättegod (ja, man fick ju smaka sig fram och improvisera lite utifrån deras exempel, men det är ju halva nöjet)! Den gjorde vi om till julafton och hela släkten var förtjust. Vi tackar åter pedagogiska barnprogram för hjälpen.

En kväll, när vi hade ork över, lekte vi en förenklad Pictionary variant, där en ritar och resten gissar. Den som gissar rätt får rita nästa gång. Barnen är väldigt noga när de ritar, vill att det ska bli fint förstås och vill helst få rita färdigt. Vi vuxna ritar jätteslarvigt och har lite för bråttom att gissa, tycker de. Men det gör inte så mycket, man får vara olika.
Leken blir en lagom blandning kreativitet, fantasi och kommunikation där man kan anpassa svårighetsgraden efter omständigheterna. Kul för hela familjen. Ja, kära släkten med, som instruerades i denna lek på julafton och så blev det lek-kväll. Lillen utsåg sig själv till domare och lekledare förstås, och det hjälpte upp rolighetsfaktorn ytterligare. Han pekar med hela handen, min femårige son. Hela handen och ett soligt leende. 

All tid tillsammans kan inte räknas som kvalitetstid förstås. Men den är viktig ändå, den där självklart inkluderande gemenskapen, i vått och torrt. Lite vanlighet, vardag i ledigheten, vänligt småprat varvat med tjat och smågnat. Stunder när var och en sysslar med sitt, prickar av saker på att-göra-listan, dammsuger och tvättar kläder. 

Storebror läser gärna i sådana tämligen planlösa pauser. Han slukar serier och böcker, hundratals sidor om dagen. Det är lite orättvist för Lillen, som ännu inte kan läsa så långa ord och får tråkigt när storebror befinner sig någon annan stans i tanken. Storebror är förstående och läser högt ibland. Man hör dem fnissa högt tillsammans när Storebror väljer litteratur med lagom hög Pruttfaktor för Lillebrors smak.
Vi läser också högt för dem varje kväll, och ibland på morgnarna med. I sängen, efter frukost i densamma. Mysstund – om inte barnen råkar få spatt och behöver rasta sina ben genast.
Och då kommer de där utflykterna väl till pass.

Barnen har varit med vid delar av flyttfixandet. Burit små påsar och lagom tunga stolar med stort allvar. Det har varit spännande, lite oroligt (”var ska mormor sova nu?”, ”vart ska mormors saker ta vägen?”, ”mormor kan väl bo hos oss!”) och stundom förstås ganska tråkigt.
Storebror suckade dagen efter stora flyttlasset och sa: ”Vi ska bara hålla oss ur vägen idag också va?” och jag förstår vidden av frustrerad uttråkning. Det är svårt  att inte kunna röra sig fritt utan att riskera välta torn av lådor. Svårt att inte kunna hjälpa till, när man gärna vill.

Ändå hittar de på sätt. De letade upp alla kuddar och filtar och bäddade mormors säng så fint så fint. Det var viktigt, förstod jag, att mormor skulle kunna sova gott i en säng som ser ut som den brukar.
De sopade golvet när vi spillde mjöl överallt.
De hjälpte till att rulla ut mattor och samla ihop tidningspapper i påsar.
Vid låduppackning, som ju tar sin lilla tid, då räddades situationen av en sprillans ny låda Lego, för dem att packa upp. Sedan hade de att göra i timmar.

Så ja, det har varit lite tråkigt emellanåt, men inte förfärligt. De har ju varit med. Vetat vad vi håller på med. Lärt sig något om livet. De har fått Hjälpa Till. Det är också värdefullt.

Efter en lång dags flyttfix, med endast små stunders utomhusbus, somnade båda två som stockar. Huvudet fullt av upplevelser att bearbeta.

Livet tillsammans är trots allt en balansgång mellan aktivitet och vila, nytta och nöje. Det känns extra meningsfullt när barnen är med i alla delarna av den verkligheten.

Annons