Kära starka men bräckliga liv

Livet kan vara så skört ibland.

Vi lever med småskavanker och krassligheter, men mår överlag rätt bra. Vi kan skatta oss lyckliga.

Vi har vänner som har det svårt, av olika anledningar. Jag känner bra människor som kämpat för att ha råd att sätta mat på bordet, som spätt mjölken med vatten och köpt utgångna varor till halva priset, som tråcklat ihop sitt enda par jeans för att gå till jobbet, som lånat kostym för att gå på anställningsintervju. De tillhör mina favoritmänniskor.

Jag känner människor som sörjer barnet som aldrig fick chansen, på riktigt. Som oroligt vakat över kuvösen, bott på intensiven, i vissa fall fått lämna sjukhuset ensamma, i sorg. Jag känner de som lever med huset fullt av assistenter och andra som kämpar för att barnet ska få rätt sorts stöd. Och så läste jag den här fina texten om lilla Elsa, och här om Filippa, och det slog mig, igen, att allergi kan vara så allvarligt att livet hänger på det.

En kollega förlorade sin syster i en svår astmaattack. Min man har astma. Min son har astma. Jag har suttit på akuten med båda. Och ändå är det svårt att inse allvaret. Att ta det till sig. Det finns ju mediciner, tänker man kanske. Att anafylaktiska chocktillstånd inte kan medicineras bort hur lätt som helst tänker man inte. Att det finns folk som kan dö av att ägg eller nötter serveras i den lokal de råkar befinna sig. Eller, som i Elsas fall, av en mikroskopisk droppe komjölk.

Vi kan bara ana hur de har det. Har ju själva vakat och oroat oss, med bultande hjärta sprungit mot första-hjälpen lådan med ett blödande barn i famnen, eller i svagt chocktillstånd, som om man var en robotmänniska, hämtat astmamedicinen när barnet andats för ytligt och svagt för att kunna skrika, och man insett att man hade tur som vaknade just då.

Jag tror att det är viktigt att veta hur tufft vissa har det. Att inte ta det enkla för givet. Att vara ödmjuka inför andras liv och erfarenheter. Respektera det dolda jobb de gör med att bara överleva, eller hålla sina kära vid liv.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Tänkt och tyckt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s