Att pröva och öva sig fram

Vi har haft höstlov. Vi hade gärna gått i ide och vaknat igen till våren, men det får man ju inte, så vi tar väl oss i kragarna då.

Förra lördagens projekt var att ta sig bort till vår blombutik och leta upp en pampig pumpa. Vi tog cyklarna. Lite riskabelt, men vi gjorde det. Storebror cyklar ju stadigt och hejvilt numera, men lillebror är inte så van vid sin nya cykel (Storebrors gamla). Den känns för stor och han tycker den vinglar obehagligt trots stödhjul.

Vi har övat några veckor på den nu. I början var det stora protester, och maximalt stöd från vår sida. Det fick minsann räcka med 20 meters cyklande, tyckte Lillen. Efter några dagar blev det hela gatan, och snart till och från dagis, och inte ville han att vi skulle hålla i längre. Men han tar det försiktigt.

övningscykling pågår

övningscykling pågår

Han brukade älska att cykla, men råkade ut för en rejäl vurpa när han gasade som bäst i en nerförsbacke förra året – inte olikt storebrors cykeldebut – och har sedan dess förhållt sig mer tveksam.

Lillen är djupt koncentrerad när han tränar på cykelkonsten. Han tar sig fram, strängt beslutsamt, på slät mark. Efter en stund blir han varm i kläderna. Då tjoas det glatt: ”Yiiihooo!” Fart är härligt, iallafall när det går precis lagom fort, i lagom små lutningar… Uppför och nerför de större kullarna blir det mycket ledande. Då slår tramporna mot de tappert kämpande små benen och stödhjulen dänger i hälarna. Besvärligt är det att vara liten. Och hjälp vill man inte ha: ”Jag KAN, mamma!” eller ”Stör mig inte mamma!” strax följt av frustrerade ”Åååhhhh!” från högröd och svettig lillkille.

Jag hade därför en stilla föraning om att detta kunde bli en lång utflykt. Packade listigt ner både bananer, clementiner, smörgåsar och juice att fylla på förråden med när det glada tjoandet sakta skulle komma att förbytas mot gnälligare toner. Det brukar bli så när man börjar bli trött i benen, eller fryser, eller är törstig.

Och visst blev det både lite gnäll och fruktpauser – men vi klarade det! Vi tog oss duktigt hela vägen fram. Försiktigt längs kanten av trafikerade vägar, till och med nerför en ganska brant backe. Det gick, sedan Lillen bestämde sig för att prova den där fotbromsen ändå, och fann att den inte var så dum, trots allt. Det var bara mammanerverna som kom att hojta om Bromsa nu, stanna där, akta bilen… Det är antingen dragkamp åt det ena eller det andra hållet.

Väl framme visade det sig att blombutiken hade lunchstängt. Jaha. Vi fick vänta, och passade på att äta matsäck och se oss omkring. Pojkarna fick välja varsin liten dekorpumpa att ha på sina rum, och själv dreglade jag över fina höstarrangemang jag inte tycker mig ha råd att köpa. Man kan ju göra egna, fastän kanske inte riktigt lika snygga.

Jaha. Det var tio minuter det. En halvtimme kvar. Nej, nu var gossarna stallmodiga så vi styrde kosan mot närmaste lekplats. Full fart på Ninjagokillarna blev det. Som små spinjutsus snurrade de vägen och lekplatsen fram.
Storebror klättrar, hoppar och svingar sig som en naturbegåvad Tarzan.

Klättra och svinga sig hit och dit är livet, anser Storebror

Klättra och svinga sig hit och dit är livet, anser Storebror

Lillebror vill inte vara sämre, men har några år emot sig, och dessutom en stadig kroppsbyggnad med rejäl tyngd. Ibland ger han upp på förhand när han ser Storebror göra saker för bra. Det tycks oöverstigligt. Även om Storebror är uppmuntrande på alla vis, hjälper till när han kan och säger att Lillen är så duktig, så ser ju Lillen själv att han inte når lika högt. Vad spelar det då för roll vad vi säger?
Andra gånger, när Storebror sysslar med andra saker, då kan Lillen öva sig ifred, utan att behöva jämföra sig hela tiden.

Denna dag blev det så. Han vågade sig för första gången på en komplicerad klätterställning. Först nådde han inte upp och behövde lite hjälp, men snart lärde han sig lita på sina armar och händer, kunde luta sig bakåt och satsa för att få upp en fot eller ett knä. Och ett tu tre var han tre meter upp i luften! Min lille klimp som inte trodde det om sig själv ens, förrän han kom upp och i triumf konstaterade att han kunde.

Det klättras och klängs, från avsats till avsats. Mor håller andan.

Det klättras och klängs, från avsats till avsats. Mor håller andan.

Upp och ner for han sedan förstås. Över till en plattform, trotsande ett mindre helvetesgap så mor fick bita sig i läppen och hålla armarna beredda som skyddsnät strax under – men tappert hejja på, för man måste träna, man måste. Så lär man sig.

Och den känslan, när Försiktigt prövande övergår till Bemästrande, den är lönen för mödan: självförtroende, stolthet, välförtjänad glädje. Allt vi önskar åt våra barn. Ytterligare ett steg på vägen mot att bli stor. Växa ur sitt beroende. Bort från mamsen. Som står kvar med öppna armar, oro i bröstet och viss stolthet också: jag hjälpte till att bygga den här människan!

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2013. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att pröva och öva sig fram

  1. Ping: Barnsäkerhet och ansvar | vardagsmos

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s