Bus eller godis?

Halloween kan vara hur mysigt som helst, och hur störigt som helst. Skönheten ligger som så ofta i betraktarens öga.

Å ena sidan: What’s not to like? Man kan tända massor av ljus och karva pump-lyktor, man kan klä ut sig och ordna fest, man kan dekorera och pyssla med roliga spökteman. Barnen kan dela ut kort och samla godis, som under påsken ungefär, fast på andra sidan året. Små gulliga häxor, trolkarlar och en och annan måttligt blodtörstig vampyr som tultar eller skuttar gatorna fram kan väl smälta vilka hjärtan som helst?
Det är lite vackert när man tänker på det: häxorna som hälsar in vintern, och de som hälsar in våren.

Å andra sidan: många har negativa erfarenheter av dåliga Halloweenbus eller tjatiga och påflugna ungar som inte förstår att acceptera ett Nej.
Vissa blir hemsökta i en hel vecka, för att folk missat vilken dag man egentligen ska gå ”bus-eller-godis” rundan (det är alltid 31 oktober som är Halloween – och det ska inte förväxlas med det mer allvarstyngda allhelgonadagen, då man besöker gravar och tänder ljus för de kära som lämnat oss).
En del satsar mer på det skrämmande än det roliga, och det kan gå för långt. Särskilt för små barn, som egentligen nog är ganska rädda för både monster och spöken även i de snällaste Spöket Laban versioner.
Det är inte heller så roligt att bli hemsökt sent på kvällen av inte så himla unga eller så himla väl utklädda ungdomar, krävandes godis eller pengar för att inte vandalisera huset. Skrällande ringklockor som väcker småbarn är sällan populärt efter 20 tiden.
Själv var jag inte road av att tvätta surt gammalt ägg från en fönsterruta ett år när vi inte ens varit hemma på Halloween. Nä, då är det långt ifrån roligt.

Men oftast är det inte några fula undertoner i firandet. Här i kvarteret, där ungar springer mellan husen och knackar dörr för jämnan, där alla känner varann rätt väl, här kan jag inte se något annat än charmen hos de små lyckliga godissamlarna. Vi har inte ens haft godis till dem alltid, men det gör inget, säger de då. Ett år fick de hemlagade bullar och någon gång små torra kex, men de tackar snällt och artigt och låtsas iallafall lika glada för det.

Samma sak med mina små gulltroll. Utrustade med välvalda utklädnader, pumpa-hinkar och små spökiga hälsningskort går de lyckligt och knackar dörr, lämnar ett kort eller en kaka eller vad de har att bjuda på och får oftast en rik skörd med sig hem.
Vi är överens om att ett lämpligt bus kan vara att lämna ett litet pappersspöke i brevlådan. Eller att ge ett kort med ett glatt spöke till de som ger något i korgen, och ett skojsigt halvruskigt spöke till de som vill ha bus. Lika glatt och vänligt oavsett: Okey, tack ändå, hej då!
De vet att man alltid ska hålla god och vänlig ton, att alla inte vill ge något och det är ok. De får inte tjata och vet att tacka för det man får. Vi vuxna skuggar och kollar att allt går rätt till.
(Här hittade jag en sida med tips för hur man gör en runda säker och trevlig för barnen: Barnsidan – Bus eller godis. )

På internet presenteras mig tyvärr ofta en helt annan version av detta fenomen. ”Barnen skickas att tigga godis”, och tydligen är det ”idiotiskt” eller ”pinsamt dåligt” av föräldrarna att uppmuntra sina små vandaler att terrorisera grannskapet så.

Trots min egen sura-ägg erfarenhet ter sig denna fördömande surhet väldigt överdriven. Det är barn det handlar om. Barn som inspireras av andra barn, som hör sagor och berättelser om denna tradition från olika håll och som ser fram emot och gläds åt detta. Att knacka dörr i enlighet med en -faktiskt- tradition (vare sig man gillar den eller ej så finns den bland oss och är ett faktum) gör dem varken till terrorister eller tiggare, i mina ögon.
Det är knappast värre eller mer störande än när de knackar på för att leka med varandra tidigt en söndagsmorgon, iallafall. Inte ett dugg konstigare att bjuda barnen på godis än att bjuda tomten på en snaps. Inget av det behöver man göra, men många gör det, så att barn respektive tomtar förväntar sig det i specifika sammanhang är inte så konstigt.

Självklart har vi föräldrar ett ansvar att se till att barnen sköter sig väl – men som vuxna medmänniskor ska vi väl göra detsamma, om någon ringer på vår dörr?

Vi har all rätt i världen att säga Nej, vi har inget godis. Eller Nej, vi vill inte vara med och leka. Vi kan signalera vårt avståndstagande genom att inte tända Halloweenpumpor utanför dörren. Vill vi inte öppna alls kan vi låta bli. Men vi behöver inte vara otrevliga, för att någon tycker och gör annorlunda än vi.

Och störs, det gör vi då och då av livet, och våra medmänniskor. Det hör till. Jag är glad så länge vi kan störa varandra i lust och nöd – bjuda in på kaffe eller glögg ena kvällen, låna en gräsklippare någon gång, eller alvedon till barnen en annan gång.

Så, kan inte alla bara slappna av lite? Vara en god granne och medmänniska? Vara artig, även om du inte har lust att bidra till sockerhets, eller tycker att det är omoraliskt att uppmuntra tiggande. Du slipper! Men nog kan barnen ha rätt att fråga åtminstone? De vill ju bara ha lite skoj (och kanske en eller annan godisbit)!

SAM_3430

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Tänkt och tyckt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s