Höstmörker och elände

Vi har varit kroniskt förkylda sedan skolstart. Äldste sonen till den grad att han har orsakat ambulansutryckning. 
Jag är inte den som ringer doktorn i onödan precis, men när man vaknar mitt i natten av att sonen med panikartat viftande och knappt hörbara pip klargör att han inte kan få luft, då gör man vad man måste. Som väl är kunde vi medicinera med lillebrors medicin först, sedan huskurera med kall nattluft varvat med vattenånga, vilket var tur  eftersom det tar 20 minuter för en ambulans att hitta ut till oss.

Efter detta lilla äventyr var vi alldeles för uppspelta för att somna, så vi låg i sängen och tittade på TV tillsammans, fram till 5 på morgonen. Lillebror vaknade snällt först vid 7 så det var ju en förhållandevis bra natt ändå, om man jämför med hur det ofta ser ut när han får sin förkylningastma. Men i stort sett har vi gått från lågpunkt till lågpunkt i höst.

Med trötthetsdimmor susande i huvudet har jag sluntit lite hit och dit, lyckades tappa finporslinet rakt i arvegodset så båda gick i kras, mitt i matlagningsrörigt kök. Lillen råkade snava ner en bordslampa så kvicksilverhaltiga lågerenergilampor krossades och spillde sitt gift över hela vardagsrummet. Och bilen ville inte starta när jag skulle hämta sonen i skolan, 2 mil bort, häromdagen. Nå, man biter ihop och reder det mesta, om än emellanåt med panikartad falsettröst.

Andra gånger är det mer resignerat. Vi har gått från ”åh nej, har de feber igen” till ”undrar om vi kan komma till jobb någon dag nästa vecka?”. Lillebror får medicin dagligen i förebyggande syfte, för de har säkert samma sjuka och om den nockar storebror vågar jag inte tänka på hur hans små luftvägar ska hantera det. Båda hostar sig igenom nätterna och orolig mamma tassar upp några gånger varje natt för att stoppa fler kuddar under huvudena och vira täcket ordentligt runt deras små bröst. Bara för att de ska kunna sparka det av sig igen inom 5 minuter förstås.

Inte bara barnen har varit sjuka. Vi föräldrar har nu fått omgång 4 av dessa hiskliga virusar, misstänkt lika varandra med snuva, halsont, slemmig hosta och tappad röst. Febern kommer och går lite som den vill. Jättestörigt. Vi har gjort tappra försök att återvända till den ljusa sidan: Promenerat och cyklat käcka rundor i skogen, fiskat lite, åkt en sväng till havet… struntat i febern och målat vedboden, krattat löv och beskurit plommonträd… fått mer feber, struntat i alltihop och sitter nu mest och tittar ut på det strilande regnet och tycker synd om oss. 

Till och med fiskarna i akvariet har drabbats. Deras sjuka hette vita prick och botades med giftigt lila droppar i vattnet, vilka tyvärr tog kål på en av dem. Vår lilla praktbotia som varit så blyg att den knappt syntes till alls, kom fram en dag och verkade pigg och glad. Sönerna var fulla av förtjusning, äntligen! Den trivdes hos oss ändå! Den matades nogsamt, ifall den gömt sig för väl för att nå maten förut.
Dagen därpå låg den och flöt på ytan, stendöd. Vi fick ha en liten begravningsceremoni inne på toaletten, sjunga en liten sång om havet och önska fisken till fiskhimlen.

Den enda som mår prima är kaninen. Hon lever sitt anarkistiska kaninliv lös och ledig i trädgården, som hon listigt underminerat med lömska gångar. Ett helt system. I somras sjönk en dag stolarna neråt på vår uteplats, när golvet under dem rasade samman. Det blev till att stuva tillbaka jorden som kaninen förflyttat till en tjusig kulle bakom en rododendronbuske och pussla tillbaka markstenarna på ungefär rätt plats. Sedan  grävde vi ner nät runt uteplatsen för att bromsa underjordiska tunnelbyggen just där. Kaninis såg djupt förolämpad ut.

indignerad kanin

indignerad kanin

Nu var nog problemet fixat, trodde vi. Kaninen grävde visserligen vilt under en annan buske, men där kunde hon få vara, tyckte jag. Kullen intill växte sig högre och högre, men jag tänkte inte så mycket på det. Inte förrän jag stod och målade vedboden, den där feberdagen, på en vinglig pall och plötsligt kände marken ge vika. Pallen sjönk ner i en djup grop, där nyss vår stenlagda gång varit. En flera meter lång gång, från busken, under gången och ut i min rosenrabatt, hade kaninis nöjt byggt åt sig. Hon såg mäkta stolt ut när hon satte sig intill förödelsen som nyss varit min fina stenlagda gångstig, och nyfiket betraktade sin håla från ovan. Vi kikade också in i den och fann en stilig samling maskrosblad.

grävkanin

grävkanin

Far i huset var inte vidare road av kaninens val av byggarbetsplats. För familjefridens skull fyllde jag och barnen med gemensamma krafter igen hålet och täppte igen det med markstenar. Av någon mycket märklig anledning passade de inte alls ihop längre, hur vi än pusslade och vred på dem blev det luckor. Kaninis betraktade oss missbelåtet. Strax därpå dök hon in i sin håla och satte igång att arbeta på nytt. Nästa dag var hålet i gången på nytt ett faktum. Denna gång beslöt jag och fru kanin oss för en kompromiss. Jag täppte bara igen ena sidan. Hennes gång är nu hälften så lång, men har fortfarande ingångar på två håll. Och jag får ha större delen av min stenläggning ifred. Dock inte rosenrabatten där en ny misstänkt kulle sakta växer fram.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2013 och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s