Barngrupperna

Ja, det är lite tråkigt att skriva om. Ännu tråkigare kanske att läsa om. Men det är viktigt, så jag kan inte låta bli. Jag gör pinan kortare genom att lägga in några länkar för de som vill läsa mer.

Här några av mina tidigare inlägg i ämnet:

Förskolans arbetsmiljö
Dessa stora barngrupper
Barn och stress

Vi vill ju våra barns bästa.
Det är därför vi inte kan ge oss: Våra barn måste få en arbetsmiljö som är anpassad efter deras behov.
De minsta barnen (upp till 3 år) behöver främst av allt omsorg, nära relationer och trygghet.
De äldre (3-6 år) behöver något mer stimulans och utökade sociala kontakter. De gynnas av god pedagogisk verksamhet med möjligheter att lära nytt, undersöka, träna – men de behöver också vila och omsorg mellan varven. De behöver fortfarande – för sin inlärning, sociala utveckling och trygghet – nära vuxenrelationer med tid för samtal, konflikthantering och kramar. De behöver en fortsatt trygg, omsorgsfull psykosocial miljö.

Skolverket har gjort en föräldraundersökning som visar ett missnöje med barngruppstorlekarna i förskolan.
Vi föräldrar vet, precis som personalen – även om de sällan vågar tala om det – att hög personaltäthet och lagom små grupper är avgörande för hur väl förskolan fungerar. Det vet skolverket också. Det framgår i deras riktlinjer. Men verkligheten följer inte riktlinjerna.
Det behövs överlag mer personal och mindre barn / grupp än det är idag. Det är hög tid att Skolverket formulerar regler och krav, inte bara vaga riktlinjer som ingen kommun efterlever när dess budget kommer att sätta ramarna. De minsta barnens förutsättningar och behov behöver kanske också särskiljas i läroplanen, då just omsorg och närhet inte faller under de pedagogiska termerna och riskerar bortses ifrån.
Pressen på beslutsfattarna måste fortsätta, så länge barngrupperna tillåts vara för stora för barnens bästa. 

För vi kan ju inte nöja oss så länge vi känner oss tvingade att placera våra barn i en förskolemiljö som kan vara rentav skadlig för dem?! Förskola före två års ålder kan skada våra barn.
Alex Schulman beskriver det jag själv så ofta känt: Det känns fel i kroppen, vi föräldrar dras med massivt dåligt samvete. Det stressar oss. Stress är inte hälsosamt för föräldrar heller.
Här en dansk krönika full av tankar om dagens föräldrars svårigheter med livspusslet. Vi är inte ensamma om känslan av att slitas itu. (Och titeln är ironisk.)

Tänk om staten kunde hjälpa oss – både föräldrar, barn och personal – till ökad trygghet och bättre hälsa. Så mycket resurser man skulle spara i längden, så mycket stressrelaterade hälsoproblem man kunde slippa!

Vi vet att stora grupper stressar barnen.
Fler barn i en grupp minskar personalens tid för varje enskilt barn, och därmed deras möjlighet att utföra sitt uppdrag: ge omsorg, tid och engagemang åt var och en.
Vi vet att barnen behöver nära relationer, med omtänksamma vuxna, för att utvecklas till trygga, empatiska och socialt kompetenta individer.
Bärande relationer tar tid att bygga. Personalen behöver ha den tid det krävs åt varje barn – samtidigt som gruppen behöver sitt: planering, information, aktiviteter, överblick.

Detta gäller även skolan.
Vi vet (bl a genom Hatties internationella forskningsöversikt om vad som har mest effekt på studieresultat) att en god relation mellan lärare och elev gynnar skolresultatet. En relation som bygger på lyhördhet, samspel och återkoppling – alltså att läraren t ex kontrollerar med eleven vad denne kan och förstår. Först då vet man vad man behöver hjälpa var och en med. Detta tar tid och kräver social och yrkesmässig kompetens hos läraren, och tillit från eleven.
Fortbildning för lärare, tid för planering och analys av undervisningen med kollegor och ev handledare är alltså bland de viktigaste insatserna man kan göra för en bra skola – förutom att ge lärarna den tid de behöver med eleverna. Var och en av barnen.
Idag upptas en stor del av arbetstiden av administration och möten – tid som pedagogerna alltså inte kan ägna åt barnen.
Ju fler barn som får slåss om minutrarna i klassrummet, dess mindre blir det så klart åt relationsskapande och återkoppling för var och en.

Arbetsmiljömässigt finns det mycket att göra för att förbättra både hälsan och studieresultan hos barn och elever. Hjärnforskare vet att koncentration och inlärning missgynnas av stress. I stora grupper, ja, egentligen alla grupper – hamnar vårt fokus (ja, det gäller även vuxna) på att stänga ute intryck, inte jobba med den uppgift vi borde.
Barn, som vuxna, har behov av lugn och avskildhet för att kunna processa, lära. I synnerhet barn med särskilda behov.
Många symptom som uppvisas hos barn med neuropsykiatriska funktionshinder – är identiska med de symptom som stress ger. Det tål att tänka på.
Skulle (några av) dessa barn vara symptomfria i en mindre stressande miljö?
Skulle (några av) dessa barn bli mindre stresskänsliga, hade de inte utsatts för så mycket stress i tidig ålder, som dagens förskolor innebär?

Stress och dess påverkan på barn är kunskap alla förskolor och skolor borde ta till sig – men framförallt de politiker som fattar beslut om verksamheten!

Vi föräldrar gör vårt bästa, men ibland räcker det inte till. Ibland är det ekonomin som ställer krav på oss att jobba mer, ibland arbetsplatsen. Ibland är orken slut, och vi säckar ihop framför TVn på kvällen istället för att aktivt närvara: se och tala med våra barn. Även vi behöver vila. Men det dåliga samvetet gnager och tär på oss, och stressar, det med.

Så lite tips:

Kanske det allra bästa för de minsta barnen (till 2-3 års ålder) är att vara hemma hos sin mamma eller pappa? Har ni möjlighet att ”töja ut” föräldraledigheten rent ekonomiskt (genom att t ex bara begära ersättning för 3-4 dagar / vecka) – gör det.

Rätten till arbetstidsförkortning under barnens första 7 år är också lagstadgad: Kanske kan de förvärvsarbetande föräldrarna överväga att arbeta deltid, eller sprida ut sin föräldraledighet över tid – och spara in på sina utgifter istället, just när barnen är små? Det kallas ”downshifting”, att välja mindre utgifter och mer tid med familjen.

Kanske den bästa omsorgsformen för de minsta barnen är små familjära grupper, där de blir omhändertagna av en omsorgsgivare? Det som numera kallas Pedagogisk Omsorg, (även ibland kallat Familjedaghem), men från början kallades Dagmamma? Det finns både kommunala och privata varianter av sådan omsorg.

Kanske kan man låta föräldrarnas arbetstider gå omlott, för att minska arbetsdagarna för barnet? Försöka schemalägga så att en lämnar lite senare, och en hämtar lite tidigare?

Kanske kan man använda sina mor- och farföräldrar som barnvakter ibland?
Eller använda sitt Rut-avdrag till att leja en barnvakt som hämtar från dagis och fritids, så att barnen får en kortare arbetsdag – även om ni jobbar heltid, kvällspass eller övertid?

Överväg iallafall möjligheterna. Barnomsorgen ska vara till för ditt barn, medan du arbetar. Den ska vara en positiv, utvecklande och hälsofrämjande upplevelse – men den innebär också hårt arbete och ganska mycket stress för ditt barn.
Försök korta barnets arbetstid.
Ge barnet semester när det är möjligt.
Låt barnet vara hemma när det är sjukt. Även halvkrassligt sjukt, då det sannolikt är för trött för att orka med tempot i förskoleverksamheten.
Låt det vara hemma när ett syskon är sjukt. Vila er allihop.
Se förskolan som ett erbjudande, inte ett nödtvång. Den är sällan bättre för barnet än din egen ömma vård.

Optimalt kanske förskolan fungerar i små doser. När vi kan låta våra barn njuta av den positiva stimulans och de kamratkontakter som en dagmamma / förskola kan erbjuda, först vid en ålder då barnet är mottagligt för dem, och max det antal timmar som barnet orkar med.

Så att vi får tid över att ägna åt varandra. Hänga en stund på en lekplats, med full uppmärksamhet från en förälder. Tillfälle att träna lite på den där vingliga cykeln en stund, eller baka bullar någon gång. Ta hem en kompis en stund kanske. Sådant är också viktigt, stimulerande och utvecklande för barnen.

Men ofta, efter en 5-6 timmars dag på förskola, är barnen helt slut. Orkar inte mer. Vill sitta i knäet och läsa saga. Iallafall en stund. Sedan kanske man är piggare igen, men först lite ovillkorlig kärlek och vila – sådant som förskolan inte kan förväntas ge, sådant som föräldrafamnar är till för.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Tänkt och tyckt och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Barngrupperna

  1. Ping: Barnens arbetsmiljö | vardagsmos

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s