Oh, så trevligt…

Terminen har kickstartat med de obligatoriska förkylningarna, föräldramötena och tusen måsten på att-göra listorna.

Plötsligt händer grejer på jobbet, och i skolan, och på dagis – på samma gång. Husrenoveringar, bilreparationer och stora räkningar står på kö för vår uppmärksamhet. I trädgården ruttnar frukten på träden. I köket är det frukten vi handlat som blir hyresrätt åt alla traktens bananflugor.
Alla kläder har vuxits ur och nya är av nöden. De där skorna jag listigt köpte i våras, då två nummer för stora, är redan för små.
Kompisar man inte träffat på år och dagar. Släktmiddagar som skjutits upp blott alltför länge.
Dessutom är det terminstart för all föreningsverksamhet, så om man vill låta barnen odla en liten hobby vill det till att hoppa på tåget. Man vill ju gärna ge sitt barn chansen att prova både det ena och det andra. Vi har hittills missat varje års prova-på tillfällen då vi legat insjuknade i någon influensa, men i år har vi prickat in iallafall en idrottsförening.

Det som kallas fritid blir misstänkt inrutat, stressigt och schemalagt in absurdum. Vi planerar för när vi ska hinna göra läxor med barnen (måndagskvällar) eller träffa kompisar (inte den här veckan, kanske nästa). I helgen som gick hann vi med en skogspromenad, för den planerades in nogsamt till lördag eftermiddag, efter förmiddagens simskola.
Söndagen är formellt utsedd till vilodag, men så blir det ett eller annat kalas man måste gå på, eller första chansen på en månad att träffa mormor, och allt detta är gott. Saker man vill och mår bra av eller kan tacka nej till (om än med vissa samvetskval).

Värre är det med mer eller mindre obligatoriska umgängestillfällen, som både skolor och arbetsplatser gärna ställer till med.

Det kan bli lite absurt när familjen på bästa kärnfamiljmanér består av två barn och två föräldrar, var och en på olika platser i livet som alla kräver sitt. Vi har på två veckor haft två utvecklingsdagar (alltså dagar då skola respektive förskola är stängda för barnen), två föräldramöten (informationsmöten på kvällstid), ett föräldraråd (tillfälle att diskutera med andra föräldrar viktiga frågor man vill påverka i skola / förskola) och ett utvecklingssamtal (dagtid, arbetstid). Det är 6 av 10 arbetsdagar inbokade. Samtidigt ska maken stå på mässor, hålla utbildningar och kundmöten och har inte möjlighet att komma loss. Och jag då? Två bokningar (kvällstid) jag inte kan flytta på hur som helst. Lite tight blir det, minst sagt.

Jag vet att det är viktigt att föräldrarna engagerar sig i barnens skolgång. Vill gärna ha en bra levande relation med både sonens lärare och hans närmaste kamrater och deras föräldrar. Det är säkert viktigt för gemenskapen att få möjlighet att träffa alla föräldrar någon gång. Jag ifrågasätter inte behovet av föräldramöten eller -råd (fast kunde de inte samköras på något vis?) och sluter självklart upp att applådera alla körsånger och avslutningsceremonier… men kan det inte räcka så? Måste vi grilla korv och umgås med alla efteråt?

För strax efter denna hektiska inledning ska det vara öppet hus, grillkvällar och gemensamma trivseldagar också på skola och dagis. Någon av dem krockar med sonens matchtid på helgen. Alla krockar med vår tänkta fritid.
December kommer att kantas av luciatåg och avslutningar på det ena och det andra hållet. Men där kommer fritiden att vara uppbokad främst av alla bullbak, glöggfikor och släktmiddagar som brukar hamna just där, och det är kanske vårt eget fel, men hur skulle det annars se ut? (förresten kommer vi ändå att få avboka det mesta på grund av den årliga förkylningsinvasionen nr trettioelva)

Maj, som egentligen är min favoritmånad, har varit hemsk de sista två åren. Det har varit idel käcka arbetsdagar, grillkvällar, familjeutflykter och igen dessa öppna hus (Kan det inte räcka med ett om året?). Så utvecklingssamtal, föräldraråd och samråd (där föräldrarådet tar upp sina valda viktiga frågor gentemot skolledningen) att stånga sig blodig i (inte mot folk, men väl politiska beslut och alltför snäva budgetramar).
Ingen tid att njuta syrénblomningen precis. Och någonstans mellan alla nödvändiga möten och formaliserade sociala events, tar orken att vara social slut (kanske lusten med).

Jag har något emot framtvingade sociala tillställningar, har väl svårt att ha trevligt på kommando helt enkelt. Så jag blir en partypooper.

Vi vet ju att alla har sina grejer de kämpar med. Skilsmässor, sorg, uppsägningar eller sjukdomar tär på oss särskilt, men ibland är det oro för barnens trivsel eller hälsa som håller oss på gränsen till nervsammanbrott. Och mitt i allt detta kan det kännas tungt att dra på sig ett leende och behöva lära känna en massa andra föräldrar bara för sakens skull. Jag minns inte ens vad de heter efteråt, hade nog med att kämpa bort tårarna och hålla ett öga på mobiltelefonen sist.

För min del har det stora bekymret varit att pappa har varit svårt sjuk. Förra året var han inlagd på stor och komplicerad operation. Vi höll tummarna och hade ont i magen i 6 veckor, i väntan på någon slags resultat, där mellan liv och död. Då blev det åter livet, mer eller mindre. En svajig balansgång mellan infektioner och cellgifter.
I år gick det utför och i maj hade cancern spritt sig bortom all räddning. Han gick bort strax innan skolavslutning och inplanerat barnkalas. Så det blev kalas ena veckan, begravning nästa. För livet måste gå vidare. Men det är tungt ibland.
Man kan orka det man måste, men man kan inte tvingas ha roligt. Den käcka utflykten med skolan hade jag gärna sluppit, så att jag hade kunnat spendera en sista dag med honom i vaket tillstånd. Men jag kunde inte veta då vad jag missade, bara att det gjorde ont i magen.

Kunde vi inte enas om att hålla skolan lite på avstånd från den privata sfären trots allt? Sprida ut festligheter och viktiga möten över året istället för att samla dem i jul- respektive försommarklungan? 

Så att vi hinner med vår familj, våra närmaste också? Eller så att de vi väljer till vänner också kan få lite av vår strängt schemalagda fritid?

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2013, Tänkt och tyckt och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s