Barn och sorg

Lillebror, 4 år, kallar saker vid sitt rätta namn. Han vill ha sina spring-snabba sandaler när han ska gå ut. Eller sina gympa-snabba springskor.
Saker som hänt förut, har hänt ”för länge sedan, på baklängesdagarna”.
När han översköljs av stora vågor i havet säger han ”Mamma, jag var en ubåt!” eller ”Jag simmade!
Han tycker att hans far har en imponerande stor snopp, och ser fram emot att hans ska bli lika stor när han blir vuxen. Sällan har jag sett hans far så generad.

I början av sommaren förlorade han sin kära morfar. Ja, min pappa alltså. Han lämnade jordelivet och ett stort hål efter sig, fyllt av varma minnen men stor saknad. Sorgen har varit svår, för oss alla.

Det oåterkalleliga är obegripligt. Behovet av Förklaringar är stort. Orden blir många. Missförstånden ännu fler. Vi försöker vara tydliga och sakliga. Använda konkreta ord och inte gå in på försvårande detaljer.
Men hur kan man vara konkret när det gäller liv och död? Föreställningar och förklaringar blir fulla av svävande ord som blir till magi. Tro, hopp och kärlek tar vid där kroppen tar slut.
Lillen lyssnar noga och allvarligt. Vi kramas. Vi läser böcker som behandlar det svåra. Vi visar sorg, men tar passen av hulkande gråt på egen hand, när barnen somnat.

Lillen är en lösningsfokuserad liten person. Han gillar praktisk handling. Efter en saga eller förklaringsmodell tar han gärna över berättandet och styr upp slutet efter eget huvud. Ett mycket fantasifullt litet huvud som skapat monster och döda farbröder, hemliga vindar och mystiska fällor innan man vet ordet av.
Avbrott kan också vara skönt, när tankarna blir för många och svåra. Man spritter då ett tu tre ur knäet för att leka brottning eller tafatt med storebror, kriga med sina Legogubbar eller pyssla med sina dockor och nallar. Ibland är de nämligen sjuka och ska dö. Sedan vill han inte leka mera med dem, det går inte, magin är borta sedan de en gång dött.
Man kan höra honom förklara livets tyngd för gubbarna, eller små sånger nynnas fram om morfar som inte finns mera.
De egna tankarna finns där, precis som känslorna. De sipprar ut lite i förbifarten sådär.

Men att bearbeta behöver inte vara sorgligt, inte hela tiden och inte när man är för liten för att förstå begrepp som ”aldrig mer”.
När vi tittar på bilder och filmer där morfar är med, blir Lillen uppspelt. Minns med sådan glädje som man ju önskar. På bilderna lever morfar, det är nästan som om han var där. Minnet lever och Lillen blir glad.
Efter en sådan, för min del gråtmild, session skuttade han upp från stolen. Glad och nöjd fixade han en egen begravning. Jo, han visste precis hur man gjorde, sa han. Pysslade snart loss vid köksbordet. Tejpade fast en fin bild på sin käre morfar på insidan av en skokartong, som han dekorerade fint med glitter och fjädrar.
Han nynnade så fint och sjöng för sin morfar. Go och glad. När vi frågade vad han gjorde, svarade han: ”Morfar älskar mig, men jag kan inte träffa morfar mer. Jag får ha ett kort på morfar istället.”

Lillens försök att styra tankar och ord kring det vi varken kan förklara eller förstå blir till hans förklaring och förståelse. Den kanske är minst lika god som vår.
Men ibland blir det helt fel. Någonstans efter hans egen begravningsceremoni där vid pysselbordet, kom han på idén att man skulle kunna väcka morfar igen. Ett vilt hopp tändes i Lillens bröst. På begravningen skulle det ske. Då skulle han väcka morfar. ”Då kan morfar vakna och älska mig igen”.

Hur hemskt att ta hoppet ifrån sin son! Att om och om igen vidhålla att morfar inte kan komma tillbaka. Att kroppen är död, tom, det är slut. Den sista resan bär bara åt ett håll…

Lillen envisades. Han visste, i djupet av sitt hjärta, att om han bara fick se morfar, lyfta på locket till kistan och peta på honom med sin magiska pinne – då skulle morfar vakna.
Min Gud sitter fast i magen. Jag måste väcka morfar så att jag kan släppa ut den, så att jag kan känna morfars kärlek igen.
Ja, precis så sa han. Klumpen i halsen kanske kändes som en instängd Gud? Eller tänkte han på något vis på morfars Ande?

Det är inte utan att hans benhårda övertygelse, hans starka tro, hans glöd – fick mig att drömma och hoppas lite jag med. Tänk om under kan ske? Om tron kan försätta berg? Kunde han inte få en chans…? Vi övervägde att låta honom få se sin morfar en sista gång, före begravningen. Men det gick inte, praktiska skäl kom emellan och tron kan inte påverka väntetider och kroppars förgänglighet. Vi fick hålla fast vid våra glädjedödande budskap. Ta emot hans protester, hans ilskna tårar och hela hans missförstådda själs nödrop. Vara de vuxna, och gråta inombords.

Vi förberedde båda barnen inför begravningen genom att berätta hur det skulle gå till. Visade bilder på kistor och begravningar så att barnen skulle veta ungefär hur det ser ut och inte få några skrämmande föreställningar. Det blir vackert och sorgligt, förklarade vi. Alla sitter tysta och stilla och lyssnar på prästen. Inga spontana trolleritricks kunde gå för sig.
Vi skulle tillsammans gå fram när prästen sa åt oss, lämna blommor på kistan och säga ett sista ”Hej då” till morfar. Vi kom överens om att Lillen kunde lämna sin begravningslåda också, där på kistan. Så morfar skulle få den.
Jag fick skriva på lådan, eftersom Lillen inte kan själv ännu: ”
Farväl morfar” skulle det stå. Aldrig har jag hört Lillen använda ordet Farväl förut, men så skulle det vara. Svårt att skriva ett sista farväl utan att gråta.  
Barnen fick plocka sina egna blommor att lägga på kistan. Klä sig fint, allt för morfar. Allvarliga var de, men glada. De gillar att göra fint. Vi satt högtidligt i bänken, en arm om storebror, Lillen i mitt knä, med sin begravningslåda högtidligt i sitt lilla knä.

Så lämnades blommor och låda och snubblades lite på kistduken. Stora fuktiga ögon skulle vilja mer, men det finns ju inte mer att göra. Kramar återstår. Många. Duktiga killar. Tröstade sin mor som inte kunde stilla tårarna alls den här gången.

Efter ceremonin och det stora kramkalaset utanför, drog barnen sig in i kyrkan igen. Smög fram till kistan. Stod där högtidligt. Vi föräldrar tassade försiktigt efter, ville inte störa men varsamt valla ut igen.
Men storebror, den kloke, han sa ”Mamma, man måste få vara ifred när man ska säga farväl”. Så jag fick backa undan, visa honom respekt. Sedan stod han där, framför kistan. Rak i ryggen, tyst och stilla, en lång stund. Lillebror smög sig också runt blomsterkvastarna fram till kistan, satte sig på huk och klappade försiktigt, nästan lite blygt på duken. ”Hej då morfar” hörde jag honom viska.

Min pappa, han visste att han skulle dö. Han ville inte, åh nej, han kämpade sig kvar. Bortom alla beräknade överlevnadstider. Kanske fanns det en kur där, lite längre fram, bortom nästa undersökning, eller nästa behandling. Han ville ju leva, hade mycket att leva för. Han ville inte lämna mamma. Jag vet det. Inte mina barn heller.
Den enda gång jag såg hans ögon tåras under hela den smärtsamma process som var hans sjukdomsförlopp, det var när han förra sommaren tittade ömt på mina barn och sa: ”Jag hade ju gärna velat se dem växa upp, det är så kära barn ni har”. Han såg så milt och kärleksfullt på dem där de skuttande runt på studsmattan,  lyckligt ovetande om allt vad cancer var.

Vi hann prata en del om sådant som är viktigt, men som man inte säger till vardags, eller lättsinnigt. Vi hann säga att vi älskade varandra. Bara en sådan sak. Att han var nöjd med sitt liv fick jag veta. Han hade haft en fin resa. Han var glad att det gått bra för oss, hans barn, jag och mina syskon.

Han tänkte på oss som skulle vara kvar. I hans mobiltelefon har vi hittat foton han tagit på sig själv och var och en i familjen. Under årets gång fanns flera tillfällen, så det var aldrig något vi tänkte på som något annat än en kul grej. Men när vi såg bilderna blev syftet uppenbart: vi ska alla ha en minnesbild av oss själva med honom, för de många åren vi har framför oss, att bevara honom i vårt minne.
Och storebrors ”pusspåse” (en invention av mormor, hon sydde en liten silvrig påse att fylla med pussar när man skiljdes åt, för att göra längtan efter varandra mindre svår) den fyllde han med pussar, sista gången barnen sov över hos dem. Storebror letade fram pusspåsen och la bredvid ljuset, fotona och blommorna som vi la ut på ett minnesbord efter morfars död. Den doftade verkligen morfar, frisk och stark morfar. Vi pussade i den när längtan blev svår.
Efter begravningen doftade den inte längre, så jag antar att morfar dragit vidare. Men han har lovat att vinka ner till oss från himlen. Barnen tycker om att gå ut i trädgården om kvällarna och vinka godnatt till morfar, som kanske tindrar bland stjärnorna någonstans.

Vi har pratat om anden och själen, om Himlen och lite om Gud. Fast inte så mycket, för så himla religiös är jag inte i praktiken. Jag vet vad jag tror och känner, men vet inte om det är rätt för dem. Jag vill ge dem möjlighet att tro, utan att pressa in dem i ett religiöst fack. Jag tror ändå att Gud är större än det mänskliga förståndet och inte riktigt kan beskrivas av våra ord. Tror inte att Gud låter sig snärjas av mänskliga regler eller våra simpla tolkningar av allting.

Ändå pratar barnen om både Gud och Jesus som en välbekant kompis ibland. Jesus har planterat de här blommorna innan jag föddes, förklarade Lillen nyss, ute i trädgården. Jesus har byggt kojor i skogen, och Jesus har kramat träd när han gick vilse i skogen, i öknen, ni vet. Man blandar och ger. Friluftsfrämjandets Hitta Vilse kurs och Bibeln, same same… 🙂

När storebror var 4 var det han som hade stora andliga funderingar. Då var det han som pratade om himlen bortom himlen, solen och alla regnbågarna, dit där man inte kunde komma om man så reste i tusen år, men om man varit snäll så kunde man somna på sin kudde och vakna där borta… Vi är överens om att det kanske är där som morfar är nu. Han åkte nog dit med ljuset, tror min son. Jag med.

Kanske kan han synas i ljuset också, funderar sonen och tittar intensivt på ljuset tills han ropar glatt och uppspelt: ”Jag ser honom!” Andra dagar är det uppe i stjärnhimlen han ser sin morfar. Och varför inte? Vem vet, barnen kanske ser morfar där när de säger det. I himlen, bakom sanddynerna, i trädgården. Han känns som om han kan vara där, när vi tänker på honom. Då känns sorgen inte lika sorglig längre, tomheten inte lika tom. Då, när man blundar en stund.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2013 och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Barn och sorg

  1. Anna skriver:

    Tack för din fina fina underbart vackra texta som skildrar något så svårt men oundvikligt. Tack!

  2. Nina skriver:

    Oj så vackert skrivet om små tankar om något så stort som sorg. Min pappa gick bort i cancer några månader innan jag fyllde sex och jag fick nog inte bearbeta det lika bra som dina barn då det lagts locket på många gånger då det kommer till känslor i vår familj – tyvärr. Minns även prästens ord på begravningen till mig, pappas flicka: gråt inte, det här är ju glädjens dag – du har ju gemenskapen med din mamma och syskon. Till viss mån sant, men man måste ju få i bearbeta sina känslor så minnena blir vackra…

  3. vardagsmos skriver:

    Tack för era snälla ord och tankar, båda två. Det värmer att känna att det tas väl emot när man skriver om det som är svårt.
    Nina, det låter oerhört tungt att förlora sin far och samtidigt behöva söka svar och tröst i sig själv när man är så liten. Döden är så svår för alla närstående, men kanske särskilt för de minsta, som inte förstår den och samtidigt lider indirekt av föräldrarnas krisbearbetning? (Man kanske känner sig tvingad att lägga locket på för att orka med, samtidigt som man ofta blir lättretlig och ilsknar till när man har sorg? Att orka ta sig genom en vardag och få mat i sina barn, dessutom möta deras känslor och svara på alla deras frågor, när ens livspartner dör – är kanske mer än man klarar av?).
    Det låter lite väl optimistiskt (för att inte säga känslolöst) av prästen att kalla begravningen för ”en glädjens dag”. Även om det kan vara en fin ceremoni som i bästa fall kan skapa en mötesplats för just känslor att öppnas och bearbetas (men i ert fall kanske inte), så att man kan känna både gemenskap och större närhet genom den delade sorgen – är glädje inte vad man känner mitt i krisen, när det enda man delar är sorgen man lider av… Jag hoppas att du fått chansen att bearbeta din förlust och sorg senare i livet, så att du kan fokusera på de fina minnen du har. Varma tankar!

  4. Ping: Oh, så trevligt… | vardagsmos

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s