Gräsänka med förskolebarn

Ibland är det ovanligt svårt att vara gräsänka.

Efter ett påsklov, därpå följande lång vabb pga smittsam ögoninflammation, börjar jag – för första gången som jag kan minnas – känna ett starkt behov av att få vara ifred från mina barn.

Det är helgerån, jag svär i min egen kyrka, men så är det ändå. Jag har haft 24/7 vård om de små vildbasarna länge nu, ty maken måste jobba, viktiga saker står på spel och även en dags ledigt över påsk var svårt för honom att få till.

Fadern reser dessutom iväg på viktiga jobbresor med jämna mellanrum, sover borta. Ja, sover. Sån lyx. Bo på hotell en natt skulle jag också gärna göra.
Fast i verkligheten är jag tacksam att slippa dra iväg kl 20 på kvällen, komma fram till ny destination lagom till läggdags, leta upp och installera mig i ensamt hotellrum, för att sedan leta upp kunden ifråga på återigen ny plats lagom till arbetsdagens början kl 8 nästa morgon. – Men dock, han hinner iallafall läsa lite på planet. Här hemma råder ständigt kaos.

Det pågår toalettträning, så tvätthögarna är ständigt enorma och en mopp står alltid på lut. Förkylningarna härjar och för att förstå vidden av detta problem i kombination med småbarn kan jag påpeka att jag nyss fann en stor intorkad snorkladd på en gardin. Mer tvätt blir det.
Barnen, vars energinivå sällan låter sig hejdas av några graders feber, tar sig an varje ledig stund som en upptäcktresande: de kastar sig in i någon lek med jublande entusiasm och strösslar saker överallt. Det är kojor, uppfinningar, piratskepp och klosstorn överallt. Teckningar och små varsamt utklippta papperspussel-pyssel att beundra inför dem och slita sitt hår över när de somnat. Visst kan de hjälpa till att städa. De gör det ibland, men deras effektivitet är måttlig.
Och de klättrar på mig. Behöver min uppmärksamhet, min kärlek. Jag försöker nog ge vad jag kan, men jag är trött. Orkar inte riktigt ge tillräckligt. Känner att jag fejkar lite, blir irriterad fort och saknar riktig styrfart. Och det märker nog de också, blir osäkra. Klättrar mer.
Jag sätter på TVn för att få en paus medan de tittar. Då vill de sitta i mitt knä.
Jag vet att det som hjälper bäst är att organisera mig, vara aktivt närvarande och styra upp vår samvaro en stund. Ibland går det. Ibland har man sovit så lite att det får gå som det går och ambitionerna ligga lågt.

Min oförställda förundran går ofta till ensamstående föräldrar. Hur de lyckas pussla med allas behov. Särskilt de som har mer än ett barn. Bara detta att hämta och lämna. En banal sak kan tyckas, tills ett barn ligger och sover med hög feber när det är dags att lämna eller hämta det andra. Goda grannar och föräldrakompisar är onekligen en god sak. Man kan turas om att åtminstone hämta varandras ungar. 

Ty ett småjobbigt fenomen är själva transportfrågan: När det ösregnar och man har exakt EN cykel, alternativt en barnvagn (nä, för att barnen ska cykla själv har ännu inte varit aktuellt). Det får plats ett barn i barnsitsen, ett barn på sadeln, och en mamma som leder. Tills axeln börjar göra ont. Nå ett barn kan väl gå. Jajamänsan, men det är inte med snabba steg. Det är lång väg och vi kan ge oss tusan på att det blir skoskav eller stenar i skon längs vägen. Då måste det andra barnet monteras ner ur sitsen och cykeln parkeras tryggt innan operation Rädda Fötter kan ta vid. 

Vintertid har man kunnat se oss släpa fram genom tjock snömodd med ett barn i pulka och ett snorandes i vagn, eller emellanåt en mor som draghäst till en unge inlindad i filtar i pulka och en hojtandes ”fortare” på snowracer. Vid varje skottad och sandad väg som korsar vår, måste då båda barnen monteras ur sina bekväma positioner, pulkorna räddas säkert över vägen och barnen organiseras hand i hand. Sedan välter pulkan emellanåt så hjälplös liten vinterpalt trillar plums med ansiktet först i snön, och i sin välinpackade vinteroverall mest av allt liknar en michelingubbe i både utseende och rörlighet, så det är ungefär samma effekt som en skalbagge på rygg. Hjälplöst krallande.
Vad värre är, de små kinderna tål kylan dåligt. Små sår och köldskador uppstår omedelbart, trots att de är välinsmorda med fetaste kräm. Alla blir alltså upprörda. Storebror skäller på mig som körde så oförsiktigt med lillebror. Mamman gnäller att lillebror inte kan leka fiskare och luta sig så långt ut. Och lillebror gråter en skvätt, men pussas varm igen.
Vagnen å sin sida är månne säkrare, men glider inget vidare på snön.

I år skaffade vi extrabil. Det var välgörande, om än inte för miljön. Jag vågar dock inte använda den när jag sovit på tok för lite. Man lär vara lika trafikfarlig då som en rattonykter person. En trasig brevlåda längs min väg till dagis kan instämma i detta (vi köpte grannen en ny förstås, men pinsamt var det).

De ständigt återkommande sjukdomarna ställer till det på många plan. Varje gång fadern åker iväg på affärsuppdrag får vi båda magknip. Vi måste planera: Om något händer, hur ska jag göra? Oron att något skall hända är inte obefogad, med tanke på kraften i lillkillens astmaanfall. Som endast inträffar nattetid och förebyggs effektivt med medicin i rättan tid – men som alltid smyger sig på, så att det första tecknet på annalkande förkylning kommer i form av dramatiskt uppvaknande till tultbarn i andnöd.
Det är svårt nog att medicinera ett uppskrämt barn med en gummimask över näsa och mun, just när han har som svårast att få luft. Det är överkurs att lasta två dödströtta barn, varav ett ömsom skrikande, ömsom kippande efter luft, och en stressad mamma i bil och frakta dem alla säkert till en akutmottagning. Om den djupt sömndepriverade mamman måste köra bil dagtid blir säkerheten tveksam (betänk den stackars brevlådan), för nödutryckning nattetid är oddsen för lyckad framfart låga.
Min egen tysta oro är att jag ska vara för trött för att vakna och reagera i tid.

Åter kommer de goda grannarna och föräldrakompisarna väl till pass. Man kan, om det blir nöd-akut-kris, lämna ett barn i deras vård om man måste till akuten med det andra, eller så.

Nå, fadern har kommit hem igen (annars hade jag aldrig hunnit blogga). Så nu hoppas det studsmatta, spelas badminton och busbrottas. Livet är som det ska igen och jag pustar ut till ljudet av glada barnskratt – en liten liten bit bort. Gott så.

(PS Detta är ett något historiskt inlägg. Det skrevs olika bitar 2011-12, men blev inte publicerat då. Barnen är faktiskt friskare nu, orken större, fadren reser mindre och allt reder sig såsmåningom… skönt att veta kanske för andra ihåligt utmattade föräldrar därute)

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s