Morgonmys

Vissa dagar rinner kärleksbägaren över hela tiden.

Imorse kom en trött och försoven lilkille tassande nerför trappan och fick tidernas bamsekram. Det var helt nödvändigt, för att han finns till och har så gosiga kinder. Detta fick jag igen med råge, liten kravlade upp i knät, flätade armarna runt min hals och returnerade kindpussarna ömt.

Så blev det frukost. Alla flingsorterna skulle vi ha idag, och blanda. Glad i hågen deklarerade han att han ville ha smulor, mums, det tycker han om. Så jag fyllde skålen med de sista smulorna i cornflakes paketet, ovanpå det några kuddar och ringar som dekoration.

Medan vi åt satt han och tänkte, storögt tuggande. Och så kom det: ”När vi åkte pulka i backen igår, för länge sedan, och pappa gjorde en baklängeskullerbytta, och slog sig – då tyckte jag synd om pappa.” Jodå, det var en incident som gav den gode fadern ryggskott för en dryg månad sedan, men det hade satt minnen minsann. Jag fick påminna om att pappa mådde bra nu, men tyckte förstås att det var fint att han tänkte på sin pappa. Då kom det mera: Pappa hade visst slagit sig i köket också, ”igår, för länge sedan”. Jo, det hade han nog.

Det verkade bekymmersamt med pappas alla skador. Lillen själv hade ju också slagit sig igår, påpekade jag, när han trillade baklänges och slog i huvudet i golvet. Då tyckte vi synd om honom. Mådde han bra nu? Jodå. Lättnaden kom över den lille fine och resten av flingorna slukades åter med energi. Det var kanske skönt att påminnas om att olyckor händer oss alla, tänkte jag, och påminna om att det onda går över.

Sedan ville han inte till dagis, för han ville mysa. Sitta i knät och gulla. Vem kan motstå? Inte jag iallafall. Det blev gullstund på saccosäcken.

Så plötsligt – vips – bar det av med språng mot badrummet. Kam skulle han ha, och hårsnodd och läppstift – för nu skulle mamma bli fin. Sitta i soffan och pysslas i ordning så att pappa inte skulle känna igen mig. Att bli borstad i håret råkar vara det mysigaste jag vet. Även om det just idag blev nerifrån och upp och ganska trassligt. Att bli inkletad med läppstift (som tack och lov var ett endast småglittrikgt läppcerat) var en något kladdigare historia, även om Lillen var mycket noggrann och allvarlig medan han smorde in mig, nästan upp till näsan för säkerhets skull.

Vi kom till dagis tillslut, och personalen informerades högtidligt att det var Lillen som hade gjort mamma så fin. Puss och hjärtknipande farväl. Liten tår i ögat.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2013 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s