Små forskare

Mina pojkar experimentar med stor iver och än större allvarsamhet.

Idag gjorde vi några pedagogiska små lukt-, hörsel- och känsel lekar som roade dem båda. Placerade i soffan, noggrant blundande respektive småkisande, fick de lukta på kanel, citron och vaniljsocker. Känna på stenar, videkissar och kottar – och ett russin var, som kvickt slank ner i magen. Det prasslades med papper och skramlades med kryddpeppar. Det var svårt att hålla sig förstås, man gissade gärna innan brodern hunnit känna färdigt, men spänningen var hög och det var ju ingen tävling så allt var frid och fröjd.

Jag fick också sitta i soffan och lukta, lyssna och känna: kardemumma, en klippande sax (ja, lite scary var det) och tennisbollar i tur och ordning.

Sedan var det dags för slabb, kände jag. Man måste hitta på något som lockar dem bort från datorn såhär en eftermiddag när de anser sig färdiglekta. Vatten, kladd och bubblor är alltid populärt. Vi började väldigt pedagogiskt med att mäta upp vatten i en medicinsked – 10 ml – och sedan hälla över det i olika kärl så att de kunde se hur olika det såg ut. Smala rör fylldes nästan, vida glas täckte det knappt botten i. Intresset för själva mätningen var visserligen klart lägre än för det roliga hällandet, men så får det vara.

Det blev spontanexperiment inom kort, mer mäta och hälla, och därifrån exploderar kreativiteten ohämmat. Decilitermåttet, tratten och hela experimentlådan med provrören och sprutorna (nej, såklart har de inga kanyler!) kom fram.

Bubbel experiment

Bubbel experiment

Lillen beställde kanel och tvål med myndig stämma, storebror behövde citronsyra och bikarbonat, plus lite vinäger. Snart bubblade det överallt och de muttrade som små professorer för sig själva. Lillebror pratar om deciliter, men mäter egentligen skvättar. Jag ler överseende, torkar och är Goda Pedagogmamman och myser lite över att de riktar sin energi åt ett håll samtidigt, och det är inte datorn. Det är de små segrarna som räknas.

Storebror vet vad han gör, experimenterar med sugrör och lock för att skapa tryck och intressanta översvämningar. Ett tu tre insåg jag att det vet visst lillebror också. Efter kanelen skulle man nämligen hälla diskmedel i glaset, och då skulle all kanelen åka ut mot kanten. Jajamensan. Hur visste du det? undrade jag, och då hade han förstås sett det hela på Bolibompa förut.  Vilket fortfarande gör det ganska imponerande att han kopierar på egen hand, i sitt eget kök.

I morse, innan vi skulle till dagis, ville han visst bli en robot. Han klädde ut sig som han sett Nicke Nyfiken göra, och jag tänkte att det där med TV kanske inte är helt förlorad tid ändå. Inrullad i papper, med en burk på vardera handen, sökte han efter en lagom stor kastrull att ha på huvudet. Vi hittade ingen bra, fastän ett durkslag verkade lovande ganske länge. Det fick bli en pappåse, med utklippta hål för ögonen. Där stod han, min lille pappersgubbe, och speglade sig stolt i hallen. Redo för dagis. Det var bara det att han hade pyjamas under allt pappret, och under ombytet gick paketet förstås sönder. Besvikelsen var stor, men mycket tejp räddade delar av kostymen. Fast då hade han tappat sugen, så idag kom han till dagis som en alldeles vanlig liten pojke.

Robotpojke

Robotpojke

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2013 och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s