Vabbvecka med våryra

Veckan som gick spenderades hemma med två små snorgossar. Inspirationen tröt redan dag 1, så vad hände resten av tiden?

Det blev... tja, någonting iallafall.

Det blev… tja, någonting iallafall.

Masterchef gör Lerkakor

Masterchef gör Lerkakor

En dag plockade vi fram piprensare, toapappersrullar, grankottar och flirtkulor så att de kunde bygga sig ett par fantasidjur.

Modellera är också poppis. Man lagar mat till leksaksspisen genom att göra fantasifulla lerfigurer, lägga dom i en trave på stekpannan och så röra runt lite, nämligen.

Måla, tänkte mamman en dag, det blir bra. Staffliet åkte fram, penslar och färg producerades. Men ack nej, det blev fel för Lillen, någonstans, fråga mig inte var. Han vägrade se åt den lilla ateljén mamma fixat, man kan nämligen bara måla på staffli utomhus, tycker han. Skällde grundligt på mig som gjort allting fel. Och där någonstans blir man lätt en aning irriterad själv, men det lönar sig dåligt, jag vet. Bättre att vända alltihop ryggen, precis som han. ”Vill du inte måla, så gör något annat då”. Ugh, surmamman har talat. Jag begriper aldrig riktigt vad som vänder hans humör, men efter en tankepaus godkändes alltihop och han blev glad igen. Målade två små små duttar, sedan ansåg han sig klar. Storebror blev åtminstone förtjust och målade loss ordentligt. Det skvätte på bord och väggar. Nå, han hjälpte vänligen till att städa efteråt.

Batman målar

Batman målar

Det byggdes tågbana också, ett gigantiskt system med broar och växelspår. Lillen var mest intresserad av att koppla ihop alla tågvagnarna och tuffa runt med dem, med eller utan tågbana. Så fick han en dag städlusta och plockade bort alltihop helt själv. Jag var förbluffad men tacksam. Pyamasarna är det värre med. Varje dag är det skallgång. Man hittar kanske byxorna under trappan och tröjan i badkaret. En gång i lampan. Vi talar strängt och försöker styra upp dem ibland, men det resulterar möjligen i att pyamasarna hittar rätt den dagen, efter en timmes gnäll och gnat. De flesta morgnar hinner vi inte den proceduren.

En dag var det snösmältning så de passade på att åka en sista pulkatur i slasket. De landade med ett plask i ispölen nedanför backen och hade på barns sätt en härlig stund. Sedan fick de värma sig under filtar medan kläderna dropptorkade i badkaret.

En dag hade snön smält bort, så de tömde garaget på prylar och levde rövare i trädgården. Där bjöds på minigolf, tennis och snickarverkstad. En eller annan såpbubbla producerades. Man kröp in i ett lektält och svassade runt som ett ovanligt studsigt tält med ben. De såg himla roliga ut. Kaninen skuttade uppspelt omkring och ville vara delaktig, särskilt när Lillen hittade hoppbollen och skumpade runt på den. Man gungade efteråt alldeles fridfullt på sin lilla gunga och sjöng julsånger: ”En liten tid, vi leva här, med mycket spöken och stort besvär”. 

Sista dagen tittade solen nästan fram, så då blev det både fotboll och frisbeekastning, fast då och då fick Lillen så väldiga hostanfall att jag fick fånga honom och hålla honom stilla tills det lade sig. Själv var han våryr och benen bara sprang iväg med honom så fort jag släppte taget. Ett tecken så gott som något på att febern äntligen lagt sig.

Nu har vi rehabiliterat oss hela helgen, så imorgon blir det nog full fart med huvudet före in i vardagen igen.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2013 och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s