I december var den här, mitt ibland oss: Stora Julstädningen!
Jag hade lovat mig själv att ta det lugnare i år. Inte stimma så långt i förväg. Jojo, hoppas går ju. Min far går på cellgifter och är väldigt infektionskänslig. Ingen jul kan bli vad den ska vara utan honom, så självklart skulle han vara här och lika självklart måste här saneras inför besöket. Jag jobbade på det. En liten bit i taget.
Jag tog Stora Damningen en vecka. Stora damningen innebär våttorkning medelst såpa. Jag fick ta ett rum om dagen. Det största hindret är barnens rum, där ständiga leksaks- och pysselprojekt strösslats runt på alla fria ytor. Varje dag en ny trave tycks det. Att städa där inkluderar en hel del röjning och sortering. Saker fick nya små lådor att bo i, travades på varandra och ner i andra lådor, så jag kom åt med trasan. Sönerna var nöjda, faktiskt. De hittade plötsligt bland sina saker igen, bara en sådan sak. Systematisering är inte så dumt.
I samband med detta blev det förstås avstädat på golven med, men det går ju fort över. Särskilt när man ska julbaka.
Pepparkaksbaket, tänkte jag optimistiskt, det kunde vara ett mysigt pyssel att ha på lut under decemberkvällarna. Jättemysigt. Först ska man gno arbetsbordet rent, sedan sanera snoriga barnahänder, sedan sätter sig någon på det nystädade bordet och jag får göra om alltihop, plus byta mjöliga kläder. När man såsmåningom är färdigbakad måste alla tusen formarna diskas, barnhänder tvättas och kläder bytas ännu en gång, bordet avmjölas och golvet dammsugas. Neverending story. Den sista degklumpen blev snask åt de utmattade föräldrarna i huset, vi gnagde en bit om dagen.
Pepparkakorna brukar bli en aning improviserade. Formar finns och används, som bas, sedan blir det tillägg. Det skärs ut extra tillbehör, ibland helt egna former. Sedan ska det dekoreras. Det gillar barnen. Det blir bra pyssel för flera dagar.
Pepparkaksgubbar, pirater, lucior och tomtar
Vi fuskade i år och köpte både pepparkakshus och glasyr, för jag minns med fasa vår hemgjorda från förra året. Det såg ut som någon hade gjort något väldigt snuskigt med det stackars vingliga pepparkakshuset. Nej, så kan vi inte ha det. Färgglada linser fördelas lika i lillens mage och på föremålen som ska dekoreras. Glittrigt strössel var också populärt. Hur vi än dammsög hörde man små trillande rullbollar få fart varje gång man gick över golvet i veckor efteråt.
Veckan före julafton påbörjades surdegen som skulle bli kavring. I vanlig ordning blev de färdiga 01 på natten, efter de olika 4-timmars jäsningar och en timmes gräddningar som ingår. Jag gjorde precis samma misstag förra året. Det är något med att se en ledig stund på eftermiddagen och tänka: ”Nu kan jag ju göra de där bröden!” Och så hamnar knådningen mitt i middagen och man får ta det lite senare, och så glömmer man det i läggningen, och…
Vi bakade lussebullar också, åt hela släkten. Det blev lite av varje, små lusseklumpar, lusseormar och små platta dödbakade lusseplättar, men också en nyuppfunnen variant: lussekaniner!
Lussekaniner, ett påfund för i år.
Lussekaninerna görs av en degkorv, ca 20 cm. Den delas, som en orms kluvna tunga, en ca 3 cm skåra i ena änden och 5 cm i andra. Det blir öron respektive bakben. Det mindre snittet är för öronen.
lussekanin-to-be
Sedan formar man korven till ett Z. Bakbenen hamnar nederst, som zätats bottenlinje, lite i sär så resten av korven kan vila på dom. Öronen blir en del av zätats överlinje.
Man får klämma till en nos också, av övre spetsen. Och stoppa in russin som ögon och nos. Kanske även svanstipp.
lussezäta-to-be-kanin
Vi gjorde en liten korv och vek som ett U att ha som framben, inklämt som stöd under magen. Och små degbollar till svans, men de trillade lätt av. Russinen blir förresten mindre hårdstekta om man låter dom ligga i vattenbad en stund innan man trycker in dom i lussebullen.
lussekanin före bakning
I vanlig ordning försvårades all städning av barnens närvaro i vardagen. De var och är högst påtagligt närvarande. De var sjuka nästan hela december. Storebror studsade inom skolan emellanåt för att hämta nya baciller med sig hem. Lillen gick runt och snorade och nyste på alla mina rentvättade ytor. Sista veckan före jul var han friskare, men då rasade kräksjukan på dagis och jag bara orkade inte, inte den också. Han fick vara hemma och städa med mig.
För jag måste ju ändå gno över det mesta en gång till. Badkar och handfat är ständigt återkommande. Trappans ledstång tog jag och gnodde en dag. Köksluckor och dörrhandtag fick sig en omgång med. Kökspallen och utebordet där julmaten kommer att få bo, ja varför inte sopa hela altanen från gamla löv och mossa på en gång? Så där ser trevligt ut när folk ska hämta dricka? Då behövs kanske lite lyktor med, och en duk… ett projekt blir snabbt flera. Jag radade upp ständigt nya att-göra-listor i huvudet: kunde man ha någon låda som ute-kylskåp, så inga råttor kommer åt maten? Då skulle mer få plats… måste kanske köpa nya lyktor, det där spruckna glaset kan någon skära sig på… får inte glömma byta ljus, och lägga på duken på julaftons morgon, annars hinner den säkert få fågelskit på sig…
Kaninen måste ju också få julfint hos sig. Buren städades och fylldes med hö, utedelen av buren dekorerades med grankvistar. Det sopades och byttes även i de små lådhusen barnen snickrat åt henne. Snön drog nämligen in under någon storm och la sig som ett täcke på kaninens alla små hus. Det var vackert tills den smälte, sedan blev allt småkladdigt. Mamma fixar. Lägger på en stor filt över buren för att undvika mer indragande snö. Den var avblåst till nästa dag, och yrsnö täckte åter allt det nystädade.
Kaninen själv brydde sig nu inte stort, hon sitter ändå hellre på husen än i dem, och vill helst av allt skutta lös i trädgården. Hon fick göra det så länge det var ljust. Sedan ville hon inte gå in. Hon fintade och smet in under hallonbuskarna. Vi vacklade och pulsade klumpigt efter. Kaninjakt var alltså schemalagd en halvtimme varje kväll, hela december. Men hon var ju så glad när hon fick vara lös… Nu efter jul har vi löst det hela genom att ha buren öppen dygnet runt. Det är ingen ordning på oss, och visst finns det en risk att en hungrig katt en dag förstör friden, men tills dess har vi iallafall en glad kanin.
Glad Kanin på rymmen i snön
Jag tänkte ju undvika sista minuten stressen, vad hände? Det började så bra inför advent med att jag tvättade sofföverdraget, viftade alla mattor och städade golven – liksom för att det skulle bli mindre dammigt INNAN stora julstädningen började?! Hallå? Någon hemma? Nej, tror inte det. För sedan var ju turen kommen för filtar och prydnadskuddar, lakan och handdukar (för vilken gång i ordningen?). En och annan matta tvättades också, fast man kan bara ta en åt gången i maskinen, och det tar sin tid. Det blir bara de nödvändigaste som får sådan Royal treatment. Stora ullmattan går inte att tvätta, den la vi ut i snön och gnodde lite på den sista vintervita helgen. Och efter allt gnoende under adventsveckorna kom såklart nästa omgång av viftande av mattorna, överkasten och bäddmadrasserna, ja för vi skulle ju ändå byta lakan… och att-göra-listorna växte. Pust. Nästa år, då ska jag köra EN städning, inte 20.
Så kommer julafton. In drar tjocka släkten, med snömodd, presenter och knytkalasmat som ska sorteras på brickor och fat, snart därefter är golvet täckt av presentpapper, tejpbitar, smulor och spill. Det här med om det var städat eller ej förut, spelar plötsligt ingen roll. Min rutinerade svärmor har sagt: ”Man städar efteråt, när gästerna gått. Det är inte lönt innan, ingen ser det ändå.” Att jag aldrig lär mig.
Schemat är detsamma varje år förstås. Kalle Ankas jul börjar och det ska serveras fika. Sedan ska det fixas mat, och tomte, och mera mat. Någonstans i mitten dansas det runt granen. Jag far runt och byter värmesljus i allehanda lykor och stakar. Pumpar liv i brasan, plockar undan, plockar fram, sitter inte ner många minuter. Oh julefrid?
Fast den är ju där ändå, någonstans. När man ser de glada kära, ser ljusen fladdra varmt och vänligt i varje vrå. Finner sig djupt nedsjunken i soffan framåt kvällningen och plötsligt hinner umgås lite. När man hör barnen stolt presentera alla sina verk för välvilligt imponerade släktingar, då är det värt det där kladdandet och stökandet. Särskilt när det ligger bakom en. För nu, nu har jag inte städat på flera veckor, och tänker inte göra det på ett tag till. Nu har mamma jullov.
vardagsmos 