Luciafirande i hemmets kanske inte så lugna vrå

Det blev ett annorlunda luciatåg i år, också.
Förra året var fadern på affärsresa och jag fixade lussefirandet själv, med tidiga morgonbrickan och sedan dubbla uppsättningar gossar och luciatåg att klä på inför, titta på, socialisera kring, uppmuntra och dokumentera, med svetten drypande och febern rasande i kroppen. Vi brukar inte vara friska i december, det är bara så. När fadern väl kom hem kompenserade han genom att lussa för mig, iklädd toga och luciakrona. Jodå, han vet hur man ska få mig att skratta iallafall.

I år har halsfluss satt stopp för både dagis och skolgång. Maken är hemma, även om han ska till jobbet snart förstås.

Det var upplagt för ett rejält lussefirande på hemmaplan, för att kompensera uteblivna lussetåg. Jag och maken stod och slabbade oboy och vörtbrödsmackor i köket när vi hörde sömnig lillkille vingla nerför trappan. Var var vi? Pappan mötte honom och viskade att det var lucia, man ska lägga sig hos storebror och låtsas sova, vi kommer strax. Upprörd lillebror undrade ”Men hur ska jag då kunna äta frukost pappa?”. Långväga förhandlingar i trappen senare lunkade han till storebrors rum, men fortsatte skälla på oss som uppenbarligen missunnade honom hans frukost.

Vi skyndade såklart. Upp med brickan, sjunga Natten går tunga fjät. Vi blev avbrutna halvvägs. Lillebror behövde klargöra saker och ting. Han kunde inte denna sången, t ex. Vi fick förklara: Nu sjöng vi för honom, han kunde sjunga senare. Han höll ut, tills sången var klar. Sedan tog vi ”I ett hus vid skogens slut”, som vi vet att han kan. Avbrott. Nu behövde vi styras upp igen. Med högtidlig röst och starka gester -inklusive knytnävsbank på sitt bröst för att understryka sitt namn och sin person när den kommer på tal- gjorde han klart att denna sång kan han. Den sjunger de på dagis, väldigt. De sjunger den på hans dagis och på hans lucia. ”Vad bra”, tyckte vi, lätt fnissiga. ”Då kan du ju sjunga med.”

Sjunga med? Han tog täten. Alla gester kunde han. Högtidligt och rakryggat visade han oss hur sången skulle sjungas. Det gjorde han bra. Vi tog Pepparkaksgubbarna med, som han klämde i med samma starka glada röst. Vi försökte Tända tusen juleljus, men se det gick rakt inte för nu skulle vi sjunga ”Ekorrn satt i granen, på julafton”. Det är hans egen variant. Han har försökt lära oss den några dagar, vilket försvåras av att den är så improviserad att den sällan låter likadant från en gång till en annan. Men den handlar om ekorrn som skulle gå till tomten, och avslutas med någon slags paketutdelning. Han håller melodislingan på ett ungefär och han är himla rolig, och bara fyra år. Vi nynnar med bäst vi kan. Jaha, vid det här laget hade vi lyckats väcka en småfnissig storebror också. Eller det kanske inte var vi, utan elpianot som Lillen var tvungen att sätta på och dansa till, någonstans under pepparkaksgubbarna. Det går livfullt till att fira lucia.

Så pep pappan till jobbet och jag blev kvar att ta hand om de små sjuklingarna. Som snabbt lekte hela huset till oigenkännbarhet. Under trappan var Rymden. De byggde ett Universum där igår, med självlysande stjärnor som klistrades i taket och urklippta teckningar av planeter och rymdraketer som hängde och dinglade, fasttejpade i sytråd. Man kan säga mycket, men fantasi har de. De blir superhjältar genom att klä på sig solglasögon och knyta en filt eller handduk runt halsen. Jag blev astronaut med hjälp av en plastskål på huvudet. Så fäktades man med lasersvärd och mjukdjuren var Marsianer. Ja, det var kul.

Utfodra de små igentjockade halsarna är tyvärr svårare. När jag finner mig tjata (jag inbillar mig gärna att jag vänligt påminner, de första fem gångerna) om att de fortfarande inte har smakat vare sig Oboy eller lussebulle, känns det lite knasigt. Såklart erbjöds riktig mat också, men det går bara inte. Clementiner funkar, det är allt. Så efter två clementiner till frukost begav vi oss till pulkabacken igen. Med sjuka barn? Jajamensan. De klättrar på väggarna efter en halv förmiddag hemma. Lekarna blir vildare. Överskottsenergin bygger upp sig till en nivå där den snubblar över sig själv. Man balanserar en pall på soffans armstöd, för att visa vilken bra balans man har, t ex. Bättre de får tumla runt i snön, känns det som.

Framåt eftermiddagen bakade vi pepparkakor med smulig deg som inte alls ville samarbeta. Det ville däremot Lillen. Han visste precis hur allt gick till. Först skulle man ha förkläde. Sedan bagarmössa. Mamma fick konstruera en, som pappa gjorde förra gången: Man tar två vita pappersark och tejpar ihop till ett tjockt rör, måttat att sitta lagom hårt precis över öronen på dom. Sedan puttar man igenom en plastpåse så det sticker upp en vit fluffig säck upptill. Tadaa!
SAM_3795a
Nu var man sockerbagare och sjöng fint om en sådan. Om och om igen, medan man kavlade och tryckte ut sina formar. Efter en stund blev det Pepparkaksgubbssången istället, den passade ju också. Men nu avbröts vartannat ord av ljudligt smackande och smaskande. Deg är gott. Lillen gjorde 3 st pepparkakor idag. Sedan var han färdig. Och mätt, misstänker jag.

Under tiden konstruerade Storebror pepparkakspirater och tomtar, ja t o m en lucia, som adventspresenter till oss alla. Det spritsades glasyr och min beundran fann inga gränser. Tyvärr hade han nu hunnit bli besviken för att han missade allt luciafirande i skolan. Så vi gör som vi brukar, vi överkompenserar.

Vi tänder värmeljus, överallt. Ute i snögrottan och i varenda lykta vi har, inne tänder vi brasa och hämtar fram extra ljusstakar. Det behövs ändå för det är kallt inne. Vår luftvärmepump strejkar vid mindre än -5 grader. Nu är sonen glad igen och ska klä ut sig. Väljer noga bland utbudet. Bestämmer sig för att han vill vara lucia. Moralisk konflikt. Jag vet, det borde inte spela någon roll. Det spelade ingen roll när Lillebror och han lekte med kronan när de var mindre. Men någon slags normalitet kan vara bekväm att hålla sig inom, tills man är stor nog att välja själv vad man bryter mot för normer, tänker jag. Och hävdar min kvinnorätt att ha kronan. Ändrar mig igen och tänker skitsamma, vill grabben vara lucia kan han väl få vara lucia. Han kompromissar och har luciakronan under tomteluvan, men när vi väl ska sjunga och ha oss ska jag ha den ändå, visst. Han är iallafall glad igen och förser sin gunghäst med tomteluva och en röd nos och förklarar den härmed vara Rudolf med röda mulen. Lillebror är snart med, ett skägginramat litet lyckotroll, och vi sjunger allas julsånger, med vild dans.

Så, glad lucia på er! Jag vet inte om jag ska önska er en lika kul lucia som jag haft, eller om jag önskar att den fick vara mer stillsam och högtidlig, så som jag tänker mig att jag önskade min från början. Så jag nöjer mig med att önska en glad lucia, hur den än må se ut.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s