Mot pulkabacken

Det här med att tillbringa vinterhalvåret städandes bort illvilliga virusar och snytandes näsor kan ju kännas motigt emellanåt. Men sitta inne och bli trött och vinterdeppig funkar inte så bra när man har överenergiska barn att sköta. Ja, de är sjuka och febriga, men det är inget som inte går att avhjälpa med alvedon om det kniper. Det utövas alltför mycket livsfarlig akrobatik inomhus. Det retas och sprattlas och hittas på bus tills mamman blir irriterad. Nej, så kan vi inte ha det. Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne. Vi går ut, en liiiten stund iallafall. Väl påpälsade. Sedan kommer iallafall jag att vara lagom utschasad.

Vi går ut för att åka pulka. Vi hamnar vid gatans slut, i en fin upplogad snövall. Där är det livat. Upp och ner klättrar och rullar man. Jag har stått och stampat och frusit där några dagar nu och bestämt mig: inte igen. Backen ligger hundra meter bort. Det blir absurt att inte ens komma dit. Idag är det jag som ska åka pulka, med eller utan barn! Sagt och gjort. Två glada åk får jag, innan plogbilen kommer och jag springer som en galning för att hinna tillbaka till barnen innan den, och informera om Säkerhet vid Plogbilsnärmanden.

Nu följer storkillen med mig, men Lillen hör inte, har han bestämt sig för. Om man inte låtsas höra har man en viss makt över den som står och hojtar, nämligen. Man kan komma, eller man kan låta bli. Lillen låter bli. Jag har fått nog av att stå och hojta och går och hämtar honom. Noterar den goda effekten av vänligt lågmäld röst helt nära, och får hans lilla näve i min hand. Vi går till pulkabacken tillsammans, tillsist.

Jag drar pulkorna. Jag blir slädhäst. Två barn hänger snart på varsin pulka, skrattar och leker tåg, eller buss, eller stuntman – det gäller att ramla ur på tokigaste sättet. Sedan drar storebror en bit. Alla är glada.

Pulka taxi, eller drag race, om man så vill

Pulka taxi, eller drag race, om man så vill


Så far man nerför backarna i flygande fläng, snön yr och de skrattar sådär härligt hjälplöst lyckligt. Tills tröttheten slår till. Den gör det fort för Lillen.
Det blir hem, baka in dem i filtar och servera lunch.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Mot pulkabacken

  1. Ping: Luciafirande i hemmets kanske inte så lugna vrå | vardagsmos

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s