Att gå i ide eller inte, det är frågan

Vintern är ju här, som vi alla märkt. Vinter = snö = alla barn måste ut och leka. Anser friskus-jag. Friskus-barnen med. Nu är ju tyvärr lillen rättså sjuk. Han brukar vara det i stort sett hela vintern.

I ärlighetens namn har vi nog allihop ett alter-ego som hellre går i ide, än går ut och leker hurtfriskt. Mitt alter ego vill gräva ner sig under en filt någon gång i början av november, med en kopp varm choklad, och på sin höjd kolla på lite romantiska komedier fram till mars eller så.

Nu tystar jag mitt alter ego ganska väl under dagtid, för att hålla det hemligt för barnen. I själva verket brukar jag nog leka nästan lika mycket som de gör i snön. Har jag bara ett uppdrag så hugger jag friskt in och styr upp både grottgrävningar och snögubbsarkitektur. Total partypooper. Fast de låter mig vara med ändå, för jag drar dem på pulka, och det är alltid populärt. Jag gillar att leka i snö, känner mig som barn på nytt. Det är samma sorts frizon som vattenlek. Vuxna får leka där, nästan som barnen själva. Förutom delen där de kravlar upp och rullar nerför backen visserligen, vad skulle de andra föräldrarna tro?

Storkillen är det också rätt bra fart i så länge det är ljust iallafall. Lite trögstartad på morgonen, men väl ute vill han inte in i första taget. Han har varit med om några vintrar nu och har goda minnen att försöka överglänsa. Det åks i backar, med eller utan pulka, snow racer eller stjärtlapp. Det åks off pist, på gupp, eller helt vanligt rakt fram och eventuellt in i ett staket. Vi har avrått från att åka genom den hemliga gången mellan taggbuskarna, fast det finns barn som tar den vägen – när deras föräldrar inte hinner avråda. Det provas skidor med. I år står han kvar på dem, en halv backe i taget. Det går framåt. Det kastas snöboll, byggs snögubbar, snölyktor, snöberg att bygga snögrottor i. Förra året var det lite ont om snö, så då gick han gatan fram med pulkan som lastvagn och lånade från grannarnas uppskottade högar. Efter två dagars idogt skrapande lyckades han fixa ett mindre berg att gräva tunnel i. Trägen vinner. I år behöver vi inte samla någonstans ifrån. I år undrar vi åter igen var vi ska göra av allt.

Lillkillen å andra sidan, han har visserligen sett snö han med. Han har tittat ut på den från sitt trygga förvar i vagnen, väl nerbäddad i filtar. Han har ju varit så förkyld jämt. Inte orkat eller velat leka ute i allt det vita kalla. Några pulkaåk har det blivit ändå, först mot protest, sedan till jubeltjut. Bli dragen av storebror har varit storfavorit. Tills han tappat balansen och trillat på nosen. Då har han tappat sugen.

Nu är han ju förkyld igen och behöver förstås sin vila, värme, pyssel och repeterade snytningar. Men så är han pigg i benen också. Skuttar sönder soffan, klättrar runt på stolar och möbler, övar kuller byttor, slår sig… att gå ut en sväng för att göra av med lite överskottsenergi känns inte så dumt ändå. Vi förbereder med febernedsättande och dåligt mamma samvete, för han vill inte. Inte klä på sig, inte gå ut, absolut inte gå ut. Ingenting vill han. Ligga på golvet och yla möjligen. Jag hävdar att jag måste ut och skotta, och det vore så trevligt med lite sällskap. Han vill vara inne själv. Spela datorspel vill han (det betyder att titta på Bolibompa på Svt Play). Hans trötthet är något demoraliserande. Den väcker liksom det sömniga alteregot som påpekar att det inte heller orkar gå ut, egentligen.

Så kickar medicinen in och han är glad och pigg igen. Nu går det bra att klä på sig. Göra fruktsallad minsann. Ha lite konsert med ett elektroniskt piano han hittat på storebrors rum. Hitta en leksakshäst, tjoa och tjimma, glad som en speleman. Så glad att det känns synd att avbryta. Vi stannar inne en liten stund till. Snön yr utanför fönstret. En liten stund till blir vi inne, då. Alteregot myser förnöjt.

Sedan är det verkligen dags att gå ut. ”Nej”, upprepar han, fast gladare nu. Absolut inte vill han ut. I en plötslig snilleblixt slutar jag försöka dra i honom med mina försök-till-motiverande ord. Istället frågar jag: ”Vad var det nu jag skulle göra? Jag har glömt… vad var det nu…?” Han vet nog. ”Skotta, mamma.” ”Ja, just det ja. Så var det. Tack för att du påminde mig.” Och så lite lirk igen: ”Du brukade vara duktig på att skotta. Vet du att man kan gräva i snön, som när man gräver i en sandlåda? Man kan bygga former…” Plötsligt tar det skruv. Nu vill han ut. På med overaller och vantar, mössor och kängor. Fort går det, när han hjälper till. Jag ska genast hämta sandleksakerna. ”Nej, mamma, jag vill åka pukla så det kittlar i magen. Bara en liten stund” ”Jadå, bara en liten stund, kanske 3 åk?”. ”Nej mamma, 20 åk” ”Jaha, tror du att du orkar det då? Det är ganska många åk. Vi kan väl säga att du åker så många du vill, så går vi hem sedan.”

2 timmar senare kommer vi hem, en lycklig rödrosig och en stor, utschasad. Han ville inte hem alls. Ville åka sina 20 åk och höll noga räkningen. Vi hann 7, enligt honom. Räknar vi allt kanandet upp och nerför snöhögar på vägen, runtrullandet i backen och provandet av olika färdmedel blir det mer än 20, anser jag, men han har sina egna regler. Mina tår är stelfrusna i blötsnöanpassade stövlar och jag finner mig tjata att vi måste hem nu. Alltid dragkamp åt endera hållet. Nå, han är inte den som är omöjlig. Först räknar han långsamt, noga och eftertänksamt till 20. Inser att det är många nummer kvar. Tittar granskande på sin bedjande och småfrustrerade mor. Okey då, nästa gång blir det 20, bestämmer han. Så får det bli. Vi åker en gång till och går hem sedan. Jag drar och han sjunger glada påhejjarsånger.

Väl hemma ser jag den översnöade uppfarten jag lovat skotta. Aj då. In med sonen, fram med fika och så ut igen. Plogbilen har byggt en tjock, tung vall av den härliga blandningen is och blötsnö vid vägkanten. Jag minns föregående år. När den vallen är tillräckligt stor och tjock vill den inte längre flytta sig för någon bil. Då kommer man varken in eller ut. Så det är bara att hugga in på den. Kasta snön över det en och en halvmeter höga staketet är ofavoritbiten. Men det kan vara värt det för att kunna parkera. En bonus är att man får mer byggmaterial till blivande snöfort i trädgården nu.

Men friskus-jag har fått nog. Med mjölksyretrötta axlar och värkande stelfrusna tår vacklar slutkörd moder så in i stugvärmen igen och svär att gå i ide, åtminstone för ikväll.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s