Vinterförkylningen tar över

Vissa nätter är värre än andra. I natt var det en sådan.

Lillebror har varit förkyld i en vecka. Mest småsnuvig först, hemma från dagis ett par dagar när snoret var tjockt och trötthetsdimmorna vägrade skingra sig riktigt. Han var vid ganska gott mod ändå, ute och åkte pulka en dag och i vanlig ordning högst energisk i allt han gör. Men sedan däckar han. Bokstavligt talat. Efter den glada pulkasessionen kröp han upp i mitt knä och somnade, i samma sekund han kommit till rätta. Igår trillade han av stolen, slog i bakhuvudet och somnade medan jag tröstade som bäst. (Nej, det var ingen hjärnskakning och ja, jag höll koll på reflexerna.)

Han har sovit bort eftermiddagarna, snarkat och snorat. Han har förståss kommit tassande till mig allt tidigare om morgnarna och hållt mig vaken genom vargatimmarnas mörker. Jaja, så är det med förkylda barn, tänker man. Kramas, gäspar och härdar ut. Men sedan slår den till värre ändå. Jag trodde inte det var möjligt.

Lillen lades igårkväll, full av hostmedicin, astmamedicin och med välsnuten näsa full av nässpray. Ingen feber, så ingen alvedon. Jag och maken satt kvar och tittade på vuxen TV och la oss vid midnatt. Tittade till barnen, de sov sött. Okey, Lillen snarkade och låg inrullad som en liten frusen kåldolme i täcket, men han sov och allt verkade bra. Jag hade precis börjat dåsa bort när Lillen kom tultande, ett snyftande, snörvlande vrak. Snoret bara flödade, han hostade och nös, frös och grät.

Så gick den natten. Snyta, spraya (efter att ha överdoserat Nezeril fick det bli vår gamle vän koksaltlösningen), svepa in i täcke, bulla upp liten knorvel mot Hög Kudde. Stötta med mig själv. Han kunde inte somna om. Tultade upp och kissade, snöt sig själv och drack vatten omvartannat. Jag följde med de första gångerna. Domnade bort mot slutet. Och där någonstans fick Lillen Nog. Han försökte slåss mot sin förkylning, skrek och grät, sparkade och fäktades, smetade ilsket ut snor med små desperata nävar. Han var så arg på snoret, förklarade han. Kunde inte sova när han nös. Sprattel, vift, snurra runt, lägga sig upp och ner och sprattla lite till. Försök sova bredvid en sådan. Det går inte så bra.

Vid halv fem sparkade jag upp den gode maken som fick ta nästa pass. Med alvedon i den lilla kroppen gick det bättre, fast han fortfarande inte hade feber. Jag hörde honom klaga på öronont det sista jag gjorde. Måste nog köpa mer flytande ipren idag.

Klockan åtta vaknade storebror. Då sov både Lillen och hans far. Måtte nästa natt bli bättre.

Jag är ovan, känner jag. Kommit ur form lite av den plötsliga friskhet som drabbade honom i somras, och med några smärre undantag hållt i sig sedan dess. Nu har jag varit så inbilsk att jag gjort Julplaner! Som naturligtvis måste ställas in. Stora julbaket känns måttligt smarrigt just nu. Pepparkakor glaserade med snor. Tror inte det. Glöggprovning med febriga barn. Tror inte det heller. Träffa högt älskade men infektionskänsliga släktingar. Stort Nono.
Naivt har jag dessutom huggt in på stora julstädningen. Dammat och gjort fint. Nu är det iallafall snor överallt. Juldekorationer med snor, det låter väl fint?

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s