Adventskalendrar med loppisfynd

Vi har en något anarkistisk tolkning av adventskalendrar.

Det där kan nog barnen få som present! tänker vi glatt, så fort vi hittar något billigt och bra. På loppisar, diverse T*G*R fynd, sommarens rea eller i vissa fall rentav förra julens. Kanske inte så konstigt att alla våra garderober är fullsmockade av skräp. Jo, för i dagens ljus ser kanske inte allting lika flärdfullt ut som det kändes just när man fyndade som bäst. Och när vi väl kommer till lämplig födelsedag eller julafton så vill vi ju inte dränka stackarna i ett berg av saker de inte kommer att reda ut. Så det här med adventskalender passar oss perfekt: man kan portionera ut sina fynd efterhand, och ungen hinner vara glad en stund i taget åt varje sak. Fiffigt.

Fast vi vill ju inte skämma bort dem heller. Vill inte att de ska förvänta sig att varje dag ska bjuda på paket. Det är ju inte alltid så att man hittat just 24 fynd. Snarare ett tiotal, för vi vill inte stressa rundor i jakt på presenter bara-för-att. De första åren hade vi bara en liten klapp varje advent, men det har blivit lite inflation på sistone. Små jultomtar, lite papperspyssel, något pussel och några små 5:- leksaker som jag fyndat på internet. Jättekul ser de ut på bild, sedan anländer en liten vek plastskrutt som går sönder innan man packat upp den. Ja, vad hade jag väntat mig? Och miljövänligt är det knappast. Men man lär av sina misstag, och barnen kommer iallafall att ha ett par små maraccas och flöjter att tuta i inom kort. De gick nämligen inte sönder.

I ärlighetens namn orkar jag inte heller sitta och slå in alla små paket i fint presentpapper. Vi lägger dem i en julstrumpa på natten istället, och barnen känner efter på morgonen: kan det finnas något idag? Hittills har de inte misstyckt.

Senaste loppisfyndet var en leksaksspis. Lillebror önskade sig en sådan så väldigt inför sin födelsedag. Han tittade storögt på bilderna i leksakskatalogerna och ville ha, oj vad han ville ha. Det nästan vattnades i munnen på honom. Jag försökte locka bort hans intresse genom att peka på intressanta tågbanor, Lego och mekanik-bygg-satser. Ack nej, han återkom ständigt till denna spis. Ni kanske tror att jag är en sådan där könsstereotypiserande mamma nu, som inte vill att min stackars son ska få leka med spisar? Oroa er inte, sonen har både dockskåp och pysselset, städvagnar och… just det, ett minikök, med plastmat, kastruller och allt. Jag hänvisade till det i diskussionen om detta nya kök han så hett önskade. Det var bara det, att hans gamla inte var lika fint, förklarade han. Erkännas bör kanske att även det gamla var ett loppisfynd, i plast, med halvt löshängande dörr. Det bekymrade inte honom, under lång tid. Men jag kan förstå hans önskemål om uppgradering.

Igår kväll, i lönndom, smet jag alltså iväg för att fynda. Försäljaren var ursäktande över spisens dåliga skick: dörren var helt av och alla sidor trillade loss när jag lyfte den, lite skav i nederkanten fanns där också. 30:- kostade den. Inga problem för vår del. Denna spis har nämligen ett äkta handfat, med tillhörande vattenflaska. Efter att ha monterat fast alla sidor igen, samt tejpat fast dörren med silvertejp, ser den nästan ny ut. Vi täckte den med en filt, för den fick inte plats i strumpan. Hoppades att den var väl gömd där så länge.

Det var den inte. Jag vaknade i morse av en entusiastisk röst som undrade: ”Var är maten till den här ståtliga spisen?” Japp, ståtliga. Jag älskar min son. Han älskar sin spis. Han började genast laga mat på den, glömde frukosten och ville inte alls till något dagis. Bara leka med spisen. Han började med att sätta en strumpa på kranen, för att symbolisera att spisen skulle ligga i strumpan.

En Ståtlig Spis, i Julstrumpa

En Ståtlig Spis, i Julstrumpa

Sonen har även lagt in en pepparkaka i ugnen. Den är kolsvart, och dekorerad med glasyr. Rätt snygg faktiskt, han har gjort den själv och är stolt. Ja, det var vi som brände den förstås, åt honom. Det var vi inte lika stolta över. Som väl är finns det mer pepparkaksdeg och fler chanser. Detta blev iallafall en cool svart kanin.

Man kan även se en liten pappersmedalj på spisens sida. På den står det ”Mesterkok”. Den har storebror gjort åt mig en gång, för att uppmuntra mig i min matlagning. Nu gav han den till lillebror, för att uppmuntra hans.

Det här med att vara förälder är så ovanligt himla tacksamt ibland!

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Adventskalendrar med loppisfynd

  1. Anna skriver:

    Åh vilken lycka för lillebror! Gott att läsa om!

    • vardagsmos skriver:

      Ja, det är kul när man kan göra dem så glada, och skönt när det räcker med enkla medel! Han har inrett ett helt restaurangkök runt den nu, med dockservis, kökshandduk, grytlappar, diskmedel och – borste. Det skvimpas och skvätts, han nynnar och donar. Känns bra.

  2. Ping: Vabbvecka med våryra | vardagsmos

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s