När föräldradeppigheten slår till

Nu blir det tungt och personligt plötsligt.

För jag har hittat till ”Inga konstigheter”, en rolig Blogg om allt det där man upplever men inte pratar om så ofta. Framförallt kanske de jobbiga sakerna, som är så känsliga att prata om. För de är ju så fina barnen… och det känns otacksamt, lite skamligt, att vädra för mycket av det jobbiga. Särskilt när det finns så många som har det värre.

Läser Blå timmen blues och känner igen, ensamhet och desperation, vemod och längtan efter allt som skulle vara men inte blir. Dåligt samvete över allt som är så fint och borde uppskattas mer.
Tröttheten, deppigheten, tårarna som strilar eller de svårbromsade explosionerna som drabbar omgivningen när man känner att ”inte en gång till…”

När det gnälls och gnys en halvtimme efter avslutad amning. När man är så trött att man på riktigt ser rosa elefanter dansa i taket, samtidigt som man hör – i en annan verklighet långt långt borta – hur lillungen behöver hjälp i någon nöd. När man finner sig ammandes en kudde mitt i natten, och undrar varför bebisen ännu piper. Då är man inte på topp.

När småknoddarna drar in med leriga skor och snoriga näsor i mitt nystädade hem. När maten bränner samtidigt som en liten missar toan för tredje gången idag. När alla rena kläder är slut och maskinen är full av den sura tvätten från i förrgår. När det pratas i munnen på varandra, tjatas och gnälls, och alla drar i en samtidigt.

När dropparna ständigt rinner över för att glaset sedan länge är fullt. Tanken tom. Man kan inte se ett slut.

Första natten som nybliven mamma satt jag med mitt värkande och söndertrasade underliv i en hård sjukhusfåtölj och ammade en ständigt gnyende bebis från såriga bröstvårtor. Jag var tom inuti. Det kom ingen mjölk, han gnällde såklart och jag satt och tittade ut i mörkret. Hela natten. Jag hade inte sovit på nästan 3 dygn, förutom de två timmarnas nedsövning som behövdes för att tråckla ihop det där söndertrasade. Det åskade, för att fullborda bilden.

Vad gjorde pappan då, den ömma maken? Jodå, han sov. Helt slut var han förstås. Han fick sympatier från barnmorskorna, en sån lång förlossning, nu var han nog trött.

Då kände jag: Det kan inte bli värre. Jag kommer aldrig i mitt liv att vara så här ensam, trasig och utsatt. Det var jag och bebisen mot världen. Vi slöt oss i en bubbla. Detta var kickstarten till en förlossningsdepression, men bebisen var hos mig och jag släppte inte det arma barnet från mitt bröst.

Ja, jag var bitter. För petitesser kanske, men viktiga för mig. För det hade betytt så mycket tidigare. Det där trasiga underlivet t ex, och kejsarsnittet jag inte fick. För att jag inte minns någonting från de 3 timmarnas krystvärkar mer än dimma och känslan av evighet. Minns inget stöd heller, trots att maken bedyrat att han var där, masserade och hade sig. Bitter för att maken somnade ifrån läkarens redogörelse för min skada och hur operationen hade gått. För att han fick sin bricka med mackor och dryck flera timmar innan jag fick min.

Sur som en 3 åring som blir serverad glass sist var jag. Utan perspektiv. Nu vet jag vad som kunde hänt. Vad mer som kunde gått fel. Jag kunde förlorat mitt barn. Nu känner jag de som gjort det. Men att det finns de som har det värre hjälper inte, när själen är ett svart hål. Tom och hungrig.

Jag vet, nu, att det vänder då också. Så sakta.
För livet går vidare. På något märkligt sätt.

Någon timmes extra sömn då och då leder såsmåningom till flera. Någon vecka utan vabb blir så småningom till flera. Lite sol på en parkbänk lyser upp i mörkret, en liten bit i taget. Ett leende från den trinde lille marsipangrisen man lyckats producera.

Antidepressiv medicin skall heller icke föraktas. För min högst personliga del har kalcium och vitamintillskott haft undergörande, för att inte säga bättre, effekt. Och man slipper gå upp 20 kg på kuppen.

Plötsligt en dag kunde jag jogga lite försiktigt, ett par steg i taget, utan att allt bukinnehåll ville trilla ner mellan benen.
Plötsligt upptäckte vi att det gick att ha sex igen.
Plötsligt en dag har man två gullgrisar som leker och pysslar, utan att samtidigt välta huset runt omkring sig. De välter det säkert imorgon igen, antagligen, men inte just nu.

PS Vill du läsa mer på temat Baby blues, förlossningsdepression eller allmän utmattning, se ”Mammor som mår dåligt”. Där finns lite tips för hjälp att resa sig igen, också.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Bebisliv och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s