Ut med det gamla, in med det nya!

Efter ett par kämpiga förkylnings- och renoveringsveckor – när man liksom brottas med vardagen, gömmer sig under täcket på morgonen och vadar fram genom livet som vore det sirap – avslutade vi en städa-röja-helg med att ställa oss på loppis och sälja av gamla urvuxna eller i största allmänhet överflödiga ting. Kändes ganska motigt det med.

Processen började med att damma av gamla prylar som legat i garaget för länge. Packa in, packa upp, presentera lite snyggt på en gammal filt. Alla prislappar blåste bort, filten blev snabbt fläckad av alla skor som klev på den och prylarna gjorde sig inte från sin bästa sida i dagsljus. Man känner sig lätt skamfilad själv där man står och huttrar i snålblåsten, och argumenterar för att satt pris gäller. Vilket i sig känns märkligt när man redan satt loppispris: 3 skivor för en tia, en ny ryggsäck för 20. Inte stor anledning att pruta där, kan man tycka. Fast för vissa tycks den där kronan vara en prestigegrej.

En svår process har varit den att övertyga barnen om fördelarna med att sälja eller slänga gamla saker. Loppisfynd, sakletarfynd (”Oh, en sån glänsande skatt” = en halv reflex), gammalt pyssel och fula Mc Donalds leksaker väller över alla hyllkanter och lådor. Vi köper nya lådor, men de väller snart över de med. Det finns inte plats för allt, barnen överväldigas av intryck, hittar inte bland sina saker och de leker inte ens med det mesta. Och jag undrar varje gång vi har den här diskussionen hur i hela friden det kunde gå så galet? Jag som alltid hyllat sparsamhetens lov och tyckt ”hellre några få roliga kvalitetsleksaker än en massa olika”, har själv inte kunnat låta bli att köpa en och annan typisk skräpsak när jag råkat hitta något billigt. Kanske det kan bli en namnsdagspresent, eller påskpresent eller liten adventskalenderspresent? Så har man ett och annat barnkalas, släktkalas och julaftnar när presenter hälls över de små liven. Och de blir ju så glada!

Men förr eller senare blir det utstädningsdags. Ja, i smyg har jag rensat saker under ett års tid. Lagt undan i garderober och på vinden – ifall det skulle bli saknat kan det återfinnas lätt. Mina hemliga räder har föga förvånande gått barnen helt obemärkt förbi. Kartongbitar (”det kan vara bra att ha någon gång!”), delar av ofärdigt pappers pyssel, små gatfynd av typen skabbig fjäder och gammalt gummiband har smugglats ner i soptunnan, mer användbara saker lagts i Loppislådan.

Nu inför loppisen när barnen återsåg de gamla sakerna dök minnet förstås upp igen: (”Oh min gamla Hello Kitty pennask!” Jodå, den lilla rosa saken som inte rymmer en penna ens, den behöver du ju verkligen…) och plötsligt var man oskiljaktig från den värdelösa och tidigare bortglömda prylen. Nå, jag var förberedd. Vi hade städat rummen precis, hade lyckats välja bort en och annan leksak som ansågs ”kanske mer för mindre barn” eller ”inte så rolig faktiskt” och återupptäckt leksakerna de faktiskt har glädje av ännu. De var någorlunda med på noterna, och fick välja ut några favoriter att återta bland de påstått kära sakerna i loppislådan. Sedan var det liksom klart. Puh.

Argumenten för försäljning var förstås även av typen: ”tänk vad ni kommer att tjäna pengar på att sälja.” Barnen upptäckte glädjen i detta halvvägs igenom loppisen. De satt och kurade i bilen med lite uppmuntringsfika efter de första nyfikna turerna runt bland stånden. När de klev ut fick de varsin ihoptjänad 20 lapp att köpa sig något för. Oh lycka! Man valde noga, och kom hem med varsitt spel, i triumf. Som väl var sålde vi mer än vi kom hem med, och det som inte blev sålt – ja, det fick gå till Erikshjälpen. Kanske någon vill ge en krona för en gammal Mc Donaldsleksak, precis som mina barn gjort?

Så kom vi hem, pustade ut och inventerade vinsten. Jodå, det blev några hundralappar som fördelades lika. Barnen fick hämta och mata sina spargrisar till sin stora lycka. Plötsligt var det inte så dumt det här, att ha gjort sig av med ett och annat! Lite hjälpte det nog att mamman hade hittat varsin stor härlig dinosaurie till dem också. Som belöning för en hård dags arbete, eller nytt framtida skräp att rensa ut? Nå, jag orkar inte tänka mig för. Barnen är glada. Dinosaurierna får bo på sängbordet, där de håller vakt, tydligen. Väl värt en tia.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s