Barnens terminstart

Barnen har haft ett långt sommarlov. Det märks på hur lite vi fått gjort i hus och trädgård. Ogräset växer högt och vilt. Alla mina planer på att småplocka, binda upp, klippa ner och gödsla har gått om intet fullständigt. Efter två månader har jag iallafall lyckats klippa häcken på baksidan huset, frånsett en yvig vippa i hörnan som kräver stege för att nå. Stora pinnhögar ligger undanstuvade lite varstans och retas med mig. Gräset är iallafall vänligen uttorkat och behöver inte klippas på ett tag, det var ju snällt av det. Det enda som verkligen frodas och växer just nu är leksakerna, de ligger i klasar och buntar som snart täcker hela tomtytan.

Barnen är, i likhet med trädgården, mer vilda än tama. Sommaren har, förutom regn, storm och åska, bjudit på medeltidstema i år. Vi har sett riddartorneringar, besökt borgar och friluftsmuseum. Gossarna har lärt sig grundläggande lansteknik på rullande gunghäst och fäktats med latexsvärd. De behövde lite mjukstart in i civilisationen igen.

Lillen fick börja några dagar innan storebror, för att jag skulle kunna vara med honom lite, tills han vant sig. Det gjorde han fort. Han gillade dagis nu bestämde han sig för. Det är hans viktiga jobb. Han måste ta hand om alla på dagiset, känner han. Gott så. Om han bara hade vilat sig lite mellan varven. När jag hämtar honom, tidig eftermiddag, är han helt slut. Jag menar slut. Han har tappert hållt masken på dagis, skuttat mig glad och genomsvettig till mötes, men på hemfärden går luften ur honom. Han sluddrar, vinglar, gnäller och gnyr. Att få honom att dricka går inte. Varför vet jag inte, antagligen inte han heller. Han har bestämt sig, bara. Vill inte. Somna är också lögn, han är stor nu, tycker han. Men han orkar inte vara vaken. Gnälla är det enda han orkar. Mitt huvud vibrerar som en klocka på tecknad film varje gång jag hör ett ylande ”Mammaaaaa!”. Stoppar man in honom i bilen somnar han bums. (Det är i hemlighet därför jag behöver en extrabil – som sömnmedel.)

Storebror, som börjat Riktiga Ettan, på ny skola, hade mycket nerver i omlopp på slutet. Sista sommardagarna var det inte lätt att få ur honom några vettiga ord. Varje rörelse tycktes lika planlagd som små spontana elektriska urladdningar. Men väl på plats lättade det. Nya skolan känns bra, för oss alla, hittills. Det verkar lugnare. En vänligt nyfiken stämning. Vi börjar undra om vi rentav kan börja pusta ut. Tänk om jag, för första gången sedan jag lämnade mitt barn i barnomsorg för 6 år sedan, har hittat rätt? Undrar hur länge den känslan varar?

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s