Terminstart, nu kör vi!

Det har känts lite stressigt ett tag. Funderade lite på varför det kändes så just nu, medan jag klev runt bland isoleringsludd och småbitar av gips, effektivt spridande sågspån runt huset med fötterna.

Jo, för projekt badrumsrenovering har satt igång nu, lagom till terminsstart. Allt ska bort, väggar, golv, fönster och tak ska bytas. Vi beställde jobbet den här gången, totalentreprenad. För vi varken vågar eller orkar riktigt fatta beslut vad gäller rördragningar och avlopp, var det ska reglas eller ej. Nej, här tog en rådig byggherre över. Det är bara det att han inte synts till sedan dess. Så nu kommer rörmokare och snickare på drop-in mottagning i mitt hem, släpande på maskiner och gipsväggar omvartannat. Ställer kluriga tekniska frågor som jag inte kan svara på. Snälla och trevliga är de förstås, de har skyddat golvet med papp och städar oftast efter sig när de går hem.

Dock invaderas mitt hem ofta redan runt kl 07, när vi alla brukar dra runt i pyamas. Så nu gör vi det, äter frukost, stimmar morgonstressrundor (”Har du med gympapåsen? Passar skorna fortfarande? Nu måste ni skynda er att äta upp!”) och känner oss likväl slappa medan det borras och hamras över våra huvuden. Idag glömde maken att ta med sig datorn till jobbet och fick åka hem igen. Det blev väl en timmes körning i onödan. Han svor ganska högt när han kom hem.

Det var ungefär i samband med att jag själv kom hem från dagislämning. Vi cyklade iväg i ösregn och åska. Fullt utstyrda med stövlar och regnkläder från topp till tå och med viss ängslan att träffas av blixten. Det blev vi inte. Hem kom jag alltså, dyngsur i mina uppenbarligen inte tillräckligt impregnerade regnkläder. Av med dem medan jag och maken ryar lite sinsemellan över vår dåliga morgonorganisering. Glömmer för ett ögonblick detta med hantverkarna och konstruktiv konflikthantering. Hör ett kvävt fniss från köket. Jodå, där satt de och drack kaffe. Nu har de sett både mitt dåliga morgonhumör och mina fultrosor, det var ju lyckat. Nej, bäst fly fältet en stund. Men vart? Och hur?

Vi har insett att vårt pendlingsbehov nu kräver två bilar. Det är kanske inte miljöns främsta val, och det är inte varje dag det behövs, men ska vi hinna hämta-lämna-jobba-köra-till-fritidsaktiviteter-eller-doktorn-ibland, så går det bara inte. Min familj har nämligen, sin vana trogen, strösslat ut sig lite varstans. Där det vanligtvis gäller våra prylar handlar det nu om oss själva, outsourcade till olika orter för viktigheter som simskolor, jobb och skola. Vi har utsett bilen vi ska köpa, den ska bara fixas till först. Något litet meck, på fackspråk. För att lösa våra pendlingsbekymmer under tiden, hade vi nogsamt räknat ut ett schema för jobb-samåkning-hämtning som skulle funka med en bil, iallafall första skolveckan, innan fritidsaktiviteterna satt igång. Vad händer? Jo, såklart går den gamla trotjänarbilen sönder. En söndagskväll.

Sista sommarlovsdagen var det ju tokvarmt. Då drar man till havet i min familj. Sagt och gjort. Havet, bada, you know the drill. Sedan skulle man hem. Sent på kvällen hade det blivit, middagen fick nog bli snabbmat för alla var hungriga och trötta. Just då valde vår gamla bil att kasta in handduken. Nej, nu orkar jag inte längre, sade den och pustade sakta ut en sista pust. Som tur var precis efter en avfart från motorvägen. Vi krånglade ut barnen, korsade motorvägen och tog oss till ett köpcentra med varmkorv. Kulinarisk avslutning på sommarlovet. Bärgarbil anropades och hela familjen lotsades upp på bilen på flaket, för en mycket svajig hemresa med modersnerver i större gungning än bilen. Nu håller vi humöret uppe gossar små, sjöng mamman i nervös falsett när bilen vippade betänkligt i kurvorna. Pojkarna var förstås inte nödbedda, de hade livat. De åkte bärgarbil! Hur fräckt var inte det!

Vi har haft anledning att tänka goda tankar om vårt grannskap. Denna sista sommarlovsdagen, sen söndagskväll och mer än en timme efter gossarnas läggdags – ringde vi i viss nöd och bad snälla grannar köra oss hem från bilverkstaden, för trötta barnaben orkade inte mer vid det laget. Vi kunde bara bjuda på bullar till tack.

En annan granne var nyss över och hämtade vår gamla toalett, för deras hade gått sönder. Känns bra att kunna byta lite sinsemellan. Det är familjärt på vår gata. Fast det finns kanske tjusigare ting att byta än gamla toaletter.

Jo, såklart betalade vi extra för att få bilen bärgad till vår lokala mekaniker, också han en trotjänare med rimlig prissättning. När vi kom dit visade det sig förstås att han hade semester. Nu skulle allting bli väldigt svårt, förstod vi. Men, under över alla under – dagen därpå avbröt vår snälle mekaniker sin semester för att rädda oss, och lagade bilen på tre dagar. Så nu kör den igen. Slutet gott allt gott.

Verklighetens och vardagens drama upplöses dock aldrig fullt så enkelt, kanske för att det helt enkelt inte har ett slut.

Sedan satt maken och jag och jobbade hemifrån ett par dagar, försökte koncentrera oss medan det brakade och knakade, borrades och svors uppifrån badrummet till. Vi vallade bort barn från hålet i golvet, hejjade på hantverkare och svarade på svåra frågor omvartannat. Hur ska jag veta var de himla rören ska sitta? Eller elkablarna för den delen?

När allting ändå är kaotiskt kan man lika gärna stöka lite till. Det skulle vara bra att sälja undan lite prylar på loppis, tänkte jag. Stuva, sortera, tömma garderober och bastu. Så, nu har vi en stor hög med loppisprylar i hallen. Där står den bra, mitt i vägen för allt och alla. Och någon loppis finns inte i sikte, för nu i helgen, när vi hade tänkt sälja, så var det sådär förföriskt varmt och skönt igen. Eller galet, smältdegelsugnsvarmt snarare. Det blev havet igen, ingen loppis. Bra val, tyckte jag, tills jag kom hem och såg hallen. Just det ja.

Så, okey, livet bjuder sedvanligt kaos och jag har kanske bara inte vant mig vid bärgarbilsresor och oplanerad striptease inför intet ont anande hantverkare. Nå, vi betar väl av en sak i taget.

Annonser

Om vardagsmos

Beteende- och samhällsvetare med författarambitioner. Mamma till två barn och (hittills) en bok: "Bland rymdraketer och navelludd - en vardagshjältes betraktelser"
Det här inlägget postades i Familjeliv 2012 och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s